Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 15:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/malin-persson-giolito-ingenting-som-ar-vart-nagot-varar-for-evigt/

Böcker

Malin Persson Giolito: Ingenting som är värt något varar för evigt

Bild 1 av 2 Knoppar på bristningsgränsen.
Foto: Martina Holmberg / TT
Bild 2 av 2 EU-parlamentet i Bryssel
Foto: Lars Brundin

Det blir en vår i år också, och med den kommer ett EU-val. Det är mer angeläget att rösta än någonsin, skriver Malin Person Giolito.

Rätta artikel
EU-valet 2019

Jag vaknar och känner mig, i brist på bättre ord, lycklig. Kanske till och med, en kort stund, förväntansfull. Eftersom jag är förtjust i bilden av mig själv som en kombination av åsnan Ior och den buttre kommunikationschefen Toby Ziegler i ”Vita huset”, så skyller jag denna ovana känsla på våren. Fåglarna som kvittrar. Det ljusgröna gräset och min labrador som hoppar jämfota en halvmeter rakt upp i luften för att dyka ner med nosen i alla sorkhål hon får syn på. Frågar du henne gör det inte det minsta ont när knoppar brister. 

Litteraturen är full av symboltyngda skildringar av våren. ”April befinner sig mellan den stora sömnen och det stora språnget”, skriver Karl Ove Knausgård i ”Om våren”. Det är valborgsmässoafton och han och det yngsta barnet, fortfarande ett spädbarn, ska åka till sjukhuset där barnens mamma är inlagd. ”April är längtan efter något annat, där det andra fortfarande är okänt.” Och är man välvilligt inställd kan man också hitta ett och annat IRL-exempel på att allt känns möjligt när det blir vår. Söndagen den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Schumandeklarationen, det manifest som startade samarbetet som så småningom skulle leda till dagens EU presenterades den 9 maj 1950, nästan på dagen fem år efter Tysklands reservationslösa kapitulation. ”Jag önskar mig fred på jorden”, har blivit symbolen för något så skamligt naivt att bara skönhetsdrottningar får drömma om det. Men då, precis just den sköna majdagen, var det Tysklands och Frankrikes gemensamma vision. 

I takt med att vi närmar oss valdagen blir uppmaningarna att rösta allt fler. Den forna ärkefienden till EU, om den så kallar sig Sverigedemokrater eller Front National, har nu dessutom vänt kappan efter Brexitvinden och förklarat att det är dags att ”förändra EU inifrån”. Det blåser helt enkelt vårvindar, till och med i EU-parlamentet. Eller?

Då ringer min syster. 

”Varför är man som fulast just på våren?”, undrar hon. Innan jag hunnit svara gör hon det själv. ”Det är det förbannade ljuset. All jävla sol och alla krav på picknick och surt rosévin och sitta med ryggen mot fasadväggar och blunda upp mot himlen som om man hamnat i trans. Jag är väl inte med i någon sekt? Va?” 

Och jag kommer att tänka på när jag och familjen bodde i Florens. En vacker vårdag gick jag in i en affär för att spontanköpa ett par byxor. När jag stod i kön till kassan klev en katolsk präst fram. Han ställde sig bredvid mig och höjde sin hand högt över den lustiga hatten, i den höll han en sorts pensel med överdimensionerat skaft. Med en snärtande rörelse skvätte han en rejäl dusch med vigvatten i ansiktet på mig. Kvinnan bakom kassan gjorde korstecknet och jag blev så förvånad att jag gjorde likadant. Sen betalade jag min byxa och gick därifrån. Men jag kände mig inte det minsta renad av det där vattnet och den där borsten som inte såg ut att ha sanerats sen den viftats mot Michelangelo. Tvärtom. 

Läs fler krönikor av Malin Persson Giolito 

Man blir aldrig frälst av någon annans drömmar. Inte ens mellan hägg och syren. Min syster är dessutom pollenallergiker och de brukar sällan släppa ifrån sig några Ronja-ljud av lycklig hängivelse för att välkomna våren. Utan sin allergimedicin njuter min syster lika mycket av vårens dofter som jag uppskattar de högerextremas nyfunna EU-entusiasm. 

Jag har bott utomlands i mer än halva mitt liv. Min familj ser ut som en korsning mellan en Benetton-reklam på 80-talet och den mörkaste ariska mardrömmen. Jag har en magisterexamen i Europarätt och mänskliga rättigheter och det enda jag kan tänka på när jag hör om SD:s och FN:s planer för Europa är att 1930 gick det tyska nationalsocialistiska partiet till val på att förändra det tyska parlamentariska systemet inifrån. Det gick ”bra” för nazisterna. De ”lyckades” över förväntan med sin reform. Och nu går de högerextrema mot det som sannolikt kommer att bli deras mest framgångsrika Europa-val någonsin. Det är så jävla deprimerande att jag hade föredragit att vi fortfarande diskuterade Swexit. 

”Nature’s first green is gold. Her hardest hue to hold”, skriver Robert Frost i en av de finaste vårdikterna jag vet. Översatt betyder det ungefär: Naturens första grönska är gyllene. Den nyans som är svårast att hålla kvar. Dikten är en påminnelse om att ingenting som verkligen är värt någonting varar för evigt. Och kanske också att drömmar kräver handling för att inte dö. 

Rösta i EU-valet. Inte för att EU kommer att frälsa någon utan eftersom ett samarbete blir starkare ju fler som samarbetar och eftersom EU måste förändras, moderniseras, anpassas efter dagens problem och utmaningar. Men den reformen måste genomföras av människor som värnar om den ursprungliga drömmen om fred och medmänsklighet. Annars kommer Europa drunkna i en vårflod av högerextremistisk dumhet.