Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 20:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/malin-persson-giolito-jag-kan-lasa-utan-att-behova-bli-en-battre-manniska/

Böcker

Malin Persson Giolito: Jag kan läsa utan att behöva bli en bättre människa

Bild 1 av 3 Ian McKellen och Patrick Stewart som Estragon och Vladimir i ”I väntan på Godot” 2009.
Foto: Geraint Lewis/REX
Bild 2 av 3 Johan Ulveson och Jonas Karlsson inför Dramatens kommande uppsättning av ”I väntan på Godot”.
Foto: Sören Vilks
Bild 3 av 3
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Är det en god idé att vända sig till konsten för att finna tröst? Malin Persson Giolito förlitar sig på litteraturen utan några förhoppningar.

Hösten är definitivt här. Det har regnat oavbrutet i fjorton dagar, jag har fyllt ett halvt sekel och dessutom har jag – efter en veckas skrivande på Fårö – drabbats av Ingmar Bergmans hämnd, en sjukdom nära besläktad med Montezumas hämnd, bara mer segdragen. Jag tänker sålunda på döden. Mer än vanligt. 

Det är nästan på dagen elva år sen en av mina bästa vänner Sophie dog i cancer, 41 år gammal. Hon hann inte vara sjuk så länge, det gick fort från att hon började känna sig dålig till att hon sa hej då. Jag träffade Sophie flera gånger under de sista veckorna, pratade med henne bara några timmar innan hon dog. Vi visste hur det skulle sluta, men aldrig någonsin kändes livet omkring henne färglöst. 

Tvärtom, det outhärdligt sorgliga låg i det kalejdoskop av äventyr hon inte skulle få ge sig ut på. Hon pratade, in i det sista – i det hoppfullaste av tempus – om allt hon ännu inte lärt sig, resorna hon ville göra, böckerna hon skulle läsa, mannen hon längtade efter. Hennes Nangijala var här på jorden. 

Det sägs att man kan vända sig till konsten för att hitta tröst. Det tror jag är en villfarelse. När man är alldeles lagom sjuk, det vill säga nästan inte alls, då kan man visserligen leva i dagar på rostat bröd och omläsning av hela Kulla-Gulla-serien, från den bittra början när den föräldralösa torparungen sliter med svält och barnarbete, till att Gulla blir patrons prinsessa, får sin socialist och kan leva lycklig på moffas herrgård i alla sina dagar. 

Men när det är värre än så, då får man vända sig till fiktionen utan förväntningar på att bli omhändertagen. När Döden möter riddaren i Bergmans ”Det sjunde inseglet” ligger riddaren utslagen på en grå stenstrand. Havet är lika blyertsfärgat som riddarens svärd, hästarna är mörka silhuetter mot molnen i horisonten, alla fåglar lika svarta som dödens kappa. 

Det är liksom inte ens filmteknikens fel att det pestdrabbade Sverige saknar minsta antydan till färg. På det hela taget känns det ungefär lika levnadsglatt som jordbävningarna, eldstormarna och den av aska förgiftade luften i Cormac McCarthys roman ”Vägen” där himlen är släckt på ljus, alla växter och djur har dött och människor äter varandra för att överleva. Schackmatt, liksom.

Och hade jag velat bli påmind om att kärleken ändå överlever allt, då borde jag nog ha undvikit att läsa Rachel Kushners roman ”The Mars Room”. För när Romy ska möta domare, åklagare och sin offentliga försvarare är allt omkring henne en påminnelse om vad hon inte längre har tillgång till. Hon har fotfängsel och tofflor med häktets namn på sidan. Det är fullt av skyltar i rättegångssalen. ”Förbjudet att tugga tuggummi. Förbjudet att sova. Förbjudet att äta. Inga barn under tio år.” 

Romys egen son är inte där, men hennes mamma har kommit. ”Jag var hennes dotter och hennes dotter var oskyldig. Hennes närvaro gav mig ett barnsligt hopp. När hon såg mig vinkade hon sorgset. En ordningsvakt gick fram till henne och sa något. Förbjudet att vinka, antagligen.” (Övers. Ylva Mörk)

Romy döms till dubbla livstidsstraff (plus sex år) för mord. Mot det hjälper faktiskt ingenting. Inte ens döden. 

Eller som när min mammas goda vän förlorade sin pappa. ”Jag tänkte att jag skulle hjälpa henne att tänka på annat”, sa mamma. ”Jag ville ge henne en paus i sorgen, så jag bjöd henne på teater.” Mamma gick dit med sin vän. De satte sig mitt i den fullsatta salongen. ”Det var inte förrän vi suttit där en stund”, konstaterade mamma ”som jag insåg att det kanske inte var världens bästa idé att gå och se Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. För oavsett vad Estragon och Vladimir egentligen väntar på, så kan vi nog vara överens om att det inte är på något gott.” 

Det är inget ovanligt knep i litteraturen, att placera läsaren i skuggan för att påminna om ljuset. Men jag tror inte på ett liv efter detta, jag ser inte döden som början på något nytt. Om ljuset jag ska påminnas om när Skorpan ligger och dör i sin säng är livet efter detta blir läsningen sålunda en klen tröst. 

Men lyckligtvis finns inget sådant nyttighetskrav på konst. Ibland räcker det gott att det enda som är ett bättre receptfritt sömnmedel än en bra bok är en riktigt dålig bok. Jag kan sålunda läsa utan att behöva bli en bättre människa, känna mig lyckligare eller mindre ensam. 

Jag tänker ofta på Sophie. Ibland drömmer jag om henne. Då är hon alltid frisk. Ibland springer hon över något sånt där fält som ingen någonsin springer över i verkliga livet. Någon gång har jag vaknat med minnet av hennes skratt i kroppen. Hennes skratt gör mig glad. Och jag hoppas, för hoppas kan man alltid göra, att hon skrattar mycket där borta i Nangilima.

Läs fler bokkrönikor av Malin Persson Giolito, till exempel om litteratur som förankrar sig i geografin.