Poängen med Shakespeare är att alla känner till hans pjäser. Men det blir faktiskt betydligt roligare när pjäserna i barn- och ungdomsböcker är helt egna.

När teater finns med i barn- och ungdomsböcker blir det nästan alltid Shakespeare. I Martin Widmarks ”Fängelsemysteriet” spelar man ”Hamlet”, i Martin Olczaks ”Megakillen. En stjärna på teatern” är det ”Macbeth”. Går man till ungdomsböckerna är det ”Romeo och Julia”, som till exempel i Johan Rundbergs ”Knockad Romeo”, Rachel Wings ”Hata Romeo” eller Emmy Abrahamssons ”Only väg is upp” och ”Stjäla the show”. Sara Bergmark Elfgren ”En midsommarnattsdröm” till sin ”Norra Latin” där teaterelever sätter upp pjäsen i nutid men där det också berättas om en ödesdiger elevuppsättning på 1940-talet.

Finns det inga samtida dramatiker som är intressanta för barn- och ungdomsböckerna? Inga kvinnor? Emmy Abrahamsson nämner i alla fall Sarah Kane, men i övrigt nämns bara klassiker som Tjechov eller Euripides. Ingen Mirja Unge, Sara Stridsberg, Martina Montelius, Kristina Lugn eller Margareta Garpe. Inte ens Alfhild Agrell, om man nu måste ha med en gamling.

Det är tacksamt att spegla romanens handling i pjäsen, och så är det ofta när ”Romeo och Julia” fångar kärleken i dubbel upplaga. Aristoteles, den första teaterteoretikern från antikens Grekland, skulle le nöjt åt detta: ”allt hänger samman och bildar en enhet”, som han uttrycker det.

Däremot skulle han ha gnällt över sättet att slänga in en pjäs, vilken som helst, utan att koppla den till handlingen. Som i Moa Eriksson Sandbergs senaste, ”Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande”, där man verkar spela ”Hamlet” mest för att det är den enda pjäs som läsarna förutsätts känna till. 

I en bok om teaterelever? Det är lite som att utelämna orden ”grimma” och ”betsel” ur en hästbok, för att inte skrämma bort någon stall-ointresserad.

Det finns undantag, framför allt för mellanåldrarna. I Ingelin Angerborns ”Hjärta av damm” spelar man spänningspjäsen ”Det mystiska huset”, ett drama som inte finns utanför fiktionen. Så är det också i Mårten Melins ”Spöksystrar. Den fruktansvärda hämnden”, och båda titlarna är också såna som barn brukar ge pjäser de hittar på och spelar för sig själva, hemma.

Konstigt nog blir det bäst när någon driver med hela genren, som Sören Olsson och Anders Jacobsson gör i ”Bert får scenskräck”. Där vill Bert att gruppen ska spela ”Åsa-Nisses fullträff”, men finner sig snart gestalta ett regnmoln i dramat med namnet ”Dolt dunkel”.

Det är faktiskt den enda pjäs som man blir lite sugen att titta på. ”Dolt dunkel”, snart på en amatörteaterscen nära dig?