Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/monika-fagerholm-det-ar-alltid-kvinnorna-som-tar-hand-om-arbetet-efterat/

Böcker

Monika Fagerholm: ”Det är alltid kvinnorna som tar hand om arbetet efteråt”

Bild 1 av 2
Foto: Niklas Meltio
Bild 2 av 2

Monika Fagerholms nya roman är döpt efter en Sex Pistols-låt och handlar om hur en stad tystnar efter ett fruktansvärt brott. För DN:s Philip Teir berättar hon om sin skapandekris – och om hur metoorörelsen tog sig in i den nya boken.

Samma vecka som jag träffar Monika Fagerholm i Ekenäs har de finländska tidningarna varit fulla med nyheter om ”Borgåbröderna”, de två svenska bröder – med rötter i Finland – som skjutit mot två poliser i Borgå och sedan hoppat i en flyktbil. 

Som inbiten true crime-vän har Monika Fagerholm sina egna teorier om de misstänkta gärningsmännen.

– Jag har egentligen tre teorier som jag och en väninna arbetar med. Varför sköt de mot poliser? En möjlighet är att det handlar om ryska mc-gäng. Att det var något slags initiationsrit för att bli medlem i en klubb, säger hon.

När jag frågar om jag får citera hennes teori i DN börjar hon skratta högt.

– Alltså, jag måste erkänna att jag läser rätt mycket på murha-info, säger hon, och hänvisar till den finska Flashbackliknande sajt som direktöversatt betyder ”mord-info”.

Foto: Niklas Meltio

Utanför den kinesiska lunchrestaurangen där vi sitter har det precis börjat regna. Ekenäs är en liten tätort, som ingår i det som numera kallas Raseborg i Västra Nyland. Med bil tar det ungefär en och en halv timme från Helsingfors.

De flesta av de stora arbetsplatserna har försvunnit (störst är kommunens egen förvaltning), och kaféer har svårt att klara sig, speciellt på vintern, berättar Fagerholm.

Samtidigt är det pittoreskt: vackra träbyggnader med havsutsikt, ett konstgalleri, en gata som är döpt efter konstnären Helene Schjerfbeck. Tät lövskog rik på svamp. Fint på sommaren. De nyinflyttade är ofta unga frilansar som renoverar hus och kan jobba på distans.

Monika Fagerholm flyttade till Ekenäs för tjugo år sedan. I dag bor hon 15 minuter med bil från centrum, i byn Tenala, med sin man.

– Jag kom egentligen hit för att bo på Villa Snäcksund, ett konstnärshus som jag fått ett stipendium för att leva i. Men så fanns där en vaktmästare som hette Hilding, och vi träffades och gifte oss.

Småstäder är återkommande i Monika Fagerholms senaste böcker. I förra romanen ”Lolauppochner” var den lilla kommunen Flatnäs löst skissad efter Ekenäs. 

I höstens roman, ”Vem dödade bambi?” känner man igen Grankulla, en mindre stad utanför Helsingfors, ett slags Finlands Lidingö: ”välbärgad villastad med nästlägsta skatteöret i landet på knappt femton minuters köravstånd från huvudstan”.

– Kanske är det Grankulla. Fast det är förstås viktigt samtidigt att det inte är Grankulla, annars hade jag ju lika gärna skrivit det, säger hon.

”Vem dödade bambi?” är ingen lek med deckargenren, som man kanske kunde tro. Snarare undersöker Monika Fagerholm hur ett brott påverkar ett litet samhälle.

Foto: Niklas Meltio

Eller kanske: hur det inte påverkar det. I bokens centrum finns en gängvåldtäkt som sker på en fest hos stadens begåvade och rika yngling, Nathan Häggert, i ett hus som kallas Kråkskeppet.

För att vara en Monika Fagerholm-bok är den förhållandevis kort, 221 sidor. Men samtidigt tät och suggestiv – hon arbetar mycket med omtagningar, med fraser som återkommer. Som om det handlar om att ringa in någonting, att röra sig mot en punkt.

– Jag får ibland kritik för alla återkommande fraser i mina böcker. Folk tror att det handlar om något slags teknisk lösning. Men för mig är det just så där det funkar i livet, speciellt när det gäller den här sortens trauma som den nya romanen behandlar. Kanske är trauma inte ens rätt ord när man talar om litteratur, det handlar mer om ett mörker som vi alla har i oss. Som kommer till ytan i form av konstiga nyckelmeningar och som växer i innebörd och nästan tar över tills man inte står ut längre, säger hon.

Så går det för en av gärningsmännen, Gusten. 

– Det värsta för honom är att han vill ta på sig sin skuld, men ingen låter honom göra det. Hur ska man då leva?

Boken handlar också om klass, om småstadens sociala kontroll, om hur föräldrar och barn på var sitt håll hittar sina egna överlevnadsstrategier. 

Monika Fagerholm har själv sett liknande mekanismer på nära håll. För två år sedan mördades en ung kvinna i Ekenäs av sin före detta pojkvän. Mannen hittades senare död i skogen. Han hade tagit sitt liv.

Foto: Niklas Meltio

– Vi ordnade en minneskonsert för kvinnan, Cecilia. Det som jag tänkt mycket på är vad man kan göra för att undvika att en tystnad uppstår efter en sådan händelse. Folk vill gå vidare och låtsas som om ingenting hänt. Det är inget brott att reagera så, men samtidigt gör det att det aldrig förs en allmän diskussion om hur samhället mår. I småstäder blir det extra tydligt. Man känner både offret och förövaren. Men man borde kunna tala om allmänna problem, som droger, självmedicinering, den hårda pressen på ungdomar inom idrottsföreningar, säger hon.

Man väntar sig att kvinnorna ska vittna, demonstrera. Men så länge den manliga delen av samhället inte befattar sig med saken kommer vi inte åt strukturerna. De som måste leva med följderna är alltid kvinnorna

I ”Vem dödade bambi?” anar man också spår av metoodiskussionerna under de senaste åren. Det finns en viktig scen där Gusten konstaterar att man måste ta bort citationstecknen kring ord som ”förgripa sig på”.

– Metoo kom in medan jag skrev och blev viktigt för projektet. Det som jag har tänkt mycket på när det gäller den här typen av brott är att det ofta är kvinnorna som måste ta hand om efterarbetet. Man väntar sig att kvinnorna ska vittna, demonstrera. Men så länge den manliga delen av samhället inte befattar sig med saken kommer vi inte åt strukturerna. De som måste leva med följderna är alltid kvinnorna, säger hon.

I romanen finns också Fagerholms osvikligt humoristiska känsla för namn, när det gäller både romanfigurer och påhittade företeelser, som den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, där Nathan Häggerts mamma Annelise jobbar: ”Döpt efter en Gayn Hand, en kedjerökande amerikansk maniker, död sedan några decennier tillbaka, som gillade klä sig i kappa med tygtryck av dollarsedlar och som skrev många böcker som var romaner egentligen.”

Förebilden Ayn Rand är uppenbar.

– Jag höll egentligen på att skriva en samtidsroman. Men världsläget kom emellan. Först var det Greklandskrisen 2015, då EU gick emot den folkomröstning där grekerna motsatte sig fler åtstramningar. Och några månader senare flyktingkrisen. Då kändes det historiskt, att människor i Tyskland stod med ”Refugees welcome”-banderoller, vilken enorm försoning efter andra världskriget! Och i Finland ville statsminister Juha Sipilä öppna sitt hem för flyktingar. Men så, följande sommar, började man skicka folk tillbaka. Det var en smocka, det kändes som att vi förlorade möjligheten att förändra något i historien.

Monika Fagerholm säger att det ledde till ett slags kris i skapandet.

– Jag satt där med min samtidsroman och kände att den var så långt från samtiden. Jag kände att jag inte kunde skriva om jag bodde i ett land där man skickade i väg människor för att mördas. Jag började tycka att det jag sysslade med var naiva frågeställningar. Jag blev förvirrad, och ibland kan det säkert vara en bra utgångspunkt för en samtidsroman, men inte i det här fallet, säger hon.

Jag frågar om hon tycker att det finns andra författare som på ett skickligt sätt behandlar samtiden. Monika Fagerholm är känd för att vara en storläsare av ny litteratur.

– Jag ser ju att det är svårt att skriva om den. Det görs försök, men det blir inte nödvändigtvis bra. Det räcker inte med att ha en Trumpfigur i handlingen. Men å andra sidan läser jag just nu en amerikansk bok av författaren Nell Zink, en roman som heter ”Doxology”. Den utspelar sig på två tidsplan, åttiotalet och nuet, och handlar mycket om de frågor vi diskuterar i dag, det politiska läget och klimatfrågan och så vidare. En annan bok jag tyckte om var Molly Dektars ”Ash family”, som handlar om en kult i skogen.

Foto: Niklas Meltio

Fagerholm säger att hon inte är säker på att det är skönlitteraturens uppdrag att diskutera dagsaktuella frågor.

– Man ser ju olika försök att behandla klimatkrisen i litteraturen. Ibland är det bra och ibland är det dåligt, det går inte att säga något allmänt. Men att en bok är aktuell är inte automatiskt någonting bra. Det kan bli ett samtalsämne, visst, men av litteratur krävs det något annat. Verket ska vara organiskt och länka till andra saker också. Om vi bara tar ett problem och försöker lösa det, är det då litteratur vi sysslar med?

Hon fortsätter:

– Om jag vill bli bevandrad i klimatfrågor vänder jag mig inte till skönlitteraturen. Samtidigt är det också lite alarmerande om vi då spelar ut skönlitteraturen på grund av det här. För litteraturen ger någonting annat, den där levda erfarenheten. Den ger ett djup till vårt sätt att vara och uppleva saker. Vi lever ju i ett starkt reaktivt samhälle, där vi är arga på varandra hela tiden. Och jag saknar ofta ett djup i det, säger hon.

En fråga som ofta dyker upp i dag gäller litteraturens anspråk på allmängiltighet. Diskussionen handlar mycket om vems perspektiv som skildras, och vad författaren får göra.

– Min åsikt, och jag vet att alla inte är ense med mig om det här, är att författare får prata med vilka röster som helst. Det är utgångspunkten. Vi har ju jättemånga figurer inom oss som inte är vi själva, eller hur? Visst förstår jag snacket om annektering, men, och det här gäller allt skapande: om du utgår från vad du inte får göra blir det inte bra. Man måste tvärtom maximera friheten. ”Vem har den här erfarenheten?” Det är en absurd fråga. 

Foto: Niklas Meltio

Jag har lust att fråga henne om våldtäktsscenen i boken, men det känns också som en väldigt samtida fråga – som att man gör likhetstecken mellan handlingen och skrivandet. Jag frågar ändå.

Var den scenen svår att skriva?

– Jo, det var svårt. Men mest svårt för att offret, Sascha, knappt finns i boken. Hon försvinner liksom. Och så är det ju ofta. Som nu, i fallet Jeffrey Epstein. Men om du undrar så: jo, jag tycker att författare ska skriva sådana scener. Det är inte oetiskt, säger hon, och tillägger:

– Ibland har jag svårt med författare som frikostigt redogör för vilka moraliska tillåtelser de har att göra det ena eller andra. Det gör mig misstänksam. Bara för att jag älskar Nabokovs ”Lolita” gör det mig inte till pedofil, och det gör inte heller Nabokov till pedofil att han skrev den. Om man börjar prata på det här sättet förminskar man litteraturen.

Utanför regnar det fortfarande, men vi går ut på stan för att ta bilder. Klockan är omkring två och det syns knappt några människor i Ekenäs.

Alla dina senaste romaner har befolkats av människor med drömmar som måste ställas in.

– Men så är det ju i livet. Det är den stora skillnaden mellan att vara ung vuxen och vuxen. Vi uppmanas hela tiden att ha drömmar som ska förverkligas. Och när den första drömmen går i kras blir man vuxen. Men livet är ju inte slut för det. Det kommer andra drömmar. Det är det roliga med livet, att man blir mer och mer fantasifull.