Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 22:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/niklas-radstrom-om-verner-von-heidenstam-som-forebild-och-varning/

Böcker

Niklas Rådström om Verner von Heidenstam som förebild och varning

Bild 1 av 3 Författaren Verner von Heidenstam.
Foto: TT
Bild 2 av 3 Verner von Heidenstam.
Foto: Pressens bild/Scanpix
Bild 3 av 3 Niklas Rådström.
Foto: Lotta Härdelin

Verner von Heidenstam hann knappt kliva fram till mikrofonen förrän inspelningen fick avbrytas. Niklas Rådström, årets Övralidspristagare, berättar historien om hur hans farfar kom på snilleblixten att låta de stora svenska diktarna läsa in sina alster på skiva – och hur inspelningen med just Heidenstam råkade kräva mycket pilsner.

När min tredje diktsamling kom ut beskrev en kritiker mig som en ”Heidenstam utan eldgaffel i ryggen”. Det var en lite rolig formulering i en uppskattande recension, men den fick mig att under flera år noga undvika allt ur Verner von Heidenstams diktning. Jag har gudskelov bättrat mig sedan dess.

Diktaren Verner von Heidenstam framstår på en gång som en förebild och en varning. Det förebildliga ligger naturligtvis hos den diktare som orädd sökte det rätta uttrycket och en ibland nästan extatisk närvaro. I sina inspirerade stunder kunde Heidenstam likt en varietérevys starke man böja den där eldgaffeln till en kringla och sedan räta ut den igen. Det är den Heidenstam som djärvt väljer det överraskande perspektivet, som med sympati och nyfikenhet sätter sig med dårarna i släden och som låter stenarna bli föremål för sin djupaste längtan. Det är den poet som med Jairi dotter vill säga:

Jag blev stormen på havet.

Jag blev stjärnan på bergen.

Som varning står Heidenstams oförmåga att bryta sig loss ur den storsvenska diktarpose som nationalskaldsmonumentets gjutform låtit stelna runt hans gestalt. Få betydande konstnärer undkommer att åtminstone periodvis i omvärldens ögon reduceras till en persona som de förväntas leva upp till. I dagens marknadsekonomiskt färgade termer blir de ett med sitt varumärke. Där har aldrig konstnärens fria skapande något att hämta. För dem som låtit måla in sig i detta hörn kan det vara svårt att göra sig fri.

Kanske hade den intuitiva och inspirationsstyrda sidan av hans diktning nått till ännu mer utmanande stigar om den tagit avstamp i tiotalets gränsbrytande modernism snarare än i det nittiotal han själv var med om att formulera. Hans djärvaste alster hör hemma som förelöpare till den tidiga modernismens språkligt oförvägna rörelse. I partier av Nya dikter 1915 sökte han göra sig fri och återskapa sig själv, men hur radikala hans tankar än varit – och de kunde genom åren vara radikalare än de flestas – lyckades han inte ta sig ner från nationalmonumentets sockel.

Verner von Heidenstam. Foto: TT

Hur framför man ett tack för att under en dag få ställas i skuggan av denna komplexa och fascinerande gestalt och motta det pris som bär namn efter hans sista hem? Låt mig göra det med ett litet bidrag av litteraturhistoriskt fotnotsformat till Heidenstamforskningen.

Bland de buntar av papper jag har efter min farfar finns en handfull brev från Heidenstam. Min farfar, Karl Johan Rådström, får vi nog säga var en misslyckad affärsman, en halvlyckad författare och en lyckad förlagsredaktör. Det första brevet till honom från Heidenstam är avsänt från Naddö 1912. Farfar har då nitton år gammal skickat honom manuskriptet till en diktsamling och Heidenstam svarar i ett sex sidor långt brev i vilket han ursäktar sig för att inte vara någon riktigt bra lektör med orden:

”Då vi nu mötas på ’afrättsplatsen’, vill jag så gärna först som sist säga rent ut, att jag är en dålig skarprättare. Jag har tyckt mig märka, att jag ofta alltför lätt låtit nåd gå före rätt genom att mer se till intensionen än till själfva resultatet.” Brevet är vänligt stödjande, men samtidigt menar Heidenstam att den ännu tonårige poeten nog bör avvakta och mogna. Han uppmanar honom att innan han försöker sig på en bokdebut trycka enstaka dikter och skriver:

”Tro mig, som är erfarnare, det är klokast så. … Ty att dikta är inte något yrke. Det är ett gläntande på fantasins säkerhetsventil, om Ni så vill, men som yrke blir det kräfvande och gör sin man olycklig. Glöm inte, att våra största skalder hade tid att vara både bispar och annat. Muserna tycka om att komma oinbjudna.

Om ni, som det förefaller mig, verkligen har en diktares själ, vårda då den lågan genom att vårda om Er människa och Ert lif och sätt inte allt på spel med ett otåligt språng in på fåfängans marknad. Där växer bara tistlar för den som ännu inte är rustad. Och ibland också för den, som är det. Diktarbanan är sannerligen ingen vandring i en rosengård. Jag har varit bekant med de flesta af de nordiska diktarna under de sista årtiondena, men när jag tänker på dem, minns jag knappast en enda af dem, som jag inte sett gråta.”

Två år senare tackar Heidenstam vänligt och inte bara artigt uppmuntrande för den debutdiktsamling som min farfar just fått utgiven, ”Brinnande skepp”. I brevet gör Heidenstam en minnesvärd liten programförklaring: ”Jag brukar säga, det jag tycker om saknar stil, en stil som man inte ser alltför mycket, men som dock behåller sin fasthet.”

De resterande breven är koncentrerade kring några veckor våren och sommaren 1930. Nu mer etablerad med en handfull böcker och ett antal års förlagsarbete bakom sig tog farfar hos Sveriges Författarförening initiativ till att spela in de främsta svenska diktarna läsande sina egna verk. Grammofonskivan hade fått ett stort genombrott och artister som Karl Gerhard och Ernst Rolf sålde i höga femsiffriga upplagor. Kanske sökte den misslyckade affärsmannen som under kriget sysslat med smuggelgods i Haparanda nu upprättelse genom att se till att även den svenska diktarkåren skulle kunna göra sig en slant på de tekniska nymodigheterna. Utgivningen kom att ske under namnet ”Svenska Diktarröster” och är fortfarande en viktig källa för kunskap om hur en författargeneration kunde låta då de läste sina verk.

Inspelningarna planerades ske mellan 11 och 14 juni 1930 och franska Pathé Frères svenska dotterbolag kontrakterades att stå för tekniken. Inspelningarna skedde i den då helt nybyggda biografen Flamman vid Hornstull i Stockholm. Filmpalatset var ritat av en av funktionalismens förgrundsgestalter, Uno Åhrén, och dess öppnande i februari 1930 kan ses som ett förspel till Stockholmsutställningen senare samma sommar. Lokalen levde kvar som biograf in på sextiotalet då den förvandlades till danspalats och är nu, ett tidens tecken, hemvist för Friskis & Svettis.

Foto: TT

Kontrakt upprättades med en rad av landets mest namnkunniga diktare och de flesta var positiva till att medverka. Prins Wilhelm svarar på inbjudan på monogrampräglat papper med svart sorgram då hans mor, drottning Victoria, avlidit en månad tidigare i Rom. I ett par brev beklagar prinsen att han inte kan medverka någon av de föreslagna dagarna då han är utomlands, men ber att få återkomma till hösten. Albert Engström lovar komma, men gömmer sig trots flera övertalningsförsök på Grisslehamn, närmast fobiskt rädd för mikrofoner.

Men de flesta av de tillfrågade är positiva och ingen mer så än Verner von Heidenstam. Från honom kommer under ett par veckor ibland närmast dagligen brev med förslag på och avvisande av texter att läsa. Skivorna hade två olika format, ett med tre minuter för varje sida och ett med fyra och en halv. Heidenstam tycks ägna stor ansträngning åt att provläsa hemma på Övralid. Mest oroar han sig dock för att hans röst inte ska bära.

Bland de texter som farfar har föreslagit finns prosastycket ”En snygg vit skjorta” ur ”Karolinerna”, men Heidenstam har noga tagit tid på läsningen. ”Det förefaller mig svårt att hinna med ’En snygg vit skjorta’ på nio minuter utan att forcera farten mer än innehållet tål vid”, skriver han 10 maj. ”Men jag ska ytterligare pröva. Är stämman för tillfället i olag, äro kortare versstycken nog mindre påfrestande.”

Drygt två veckor senare, 27 maj, föreslår han ett program för två sexminutersskivor och en om nio minuter. Det föreslagna prosastycket menar han är för långt för de nio minuterna och tillägger: ”Inte är jag heller säker på, att det skulle vara det lämpligaste, så som flertalet så har fått världskriget i vrångstrupen.” Men sitt föreslagna program har han redan dagen därpå ångrat och presenterar ett nytt. I den nya listan finns dikten ”På skogsvägen”, men om den ”mot förmodan skulle avskräcka genom sin okyrkliga religiositet kan den möjligen utbytas… I vår tid borde den kunna tolereras, tycks det mig.”

Två dagar senare oroar han sig inte bara för sin heshet och att rösten inte ska bära, han har även haft funderingar kring teknik och produktion: ”Svårigheten med intalningar är, att dikter skola läsas långsamt och försynt, men skivan har bråttom. Därtill kommer behovet av en paus mellan vart stycke. Det är ett behov för lyssnaren.”

När inspelningarna påbörjas den 11 juni är Heidenstam den förste att vara på plats. Han har bilat de 28 milen upp från Övralid på morgonen och anländer vid tiotiden. Från Paris har två tekniker kommit med utrustning och en stor bunt vaxskivor. Valet av Flamman som plats för inspelning berodde delvis på att det var en av stadens modernaste lokaler, men framför allt för att man ville bort från innerstaden med dess störande trafikbuller. Tyvärr skulle det visa sig att Stockholm denna dag inte kunde erbjuda en sämre inspelningsstudio.

Det bestämdes att Heidenstam skulle börja med att läsa in dikterna ”Ålderdomen” och ”Vid vägens slut”. Han oroade sig åter för sin heshet och att rösten inte skulle bära. ”Får den infallet att ihärdigt krångla, då finns intet annat än att låta hela saken falla”, har han någon vecka tidigare sagt i ett brev. Men han stiger fram till mikrofonen, från rummet där inspelningsapparaturen ställts upp släpps strömmen på och han börjar med en gammal skalds röst läsa in en dikt om åldrande som han skrev som trettiofemåring.

Han hinner dock inte längre än in på den andra strofen, då ett väldigt dån rycker i dörrarna och skakar hela huset. Teknikerna får byta vax och Heidenstam får börja om. En stafett sänds ut för att undersöka källan till krevaden, medan andra inläsningsförsöket avbryts av ett lika intensivt dån. Nytt vax och ny början som också denna avbryts av en urladdning, nu vid tredje strofen, samtidigt som de utsända återvänder med sin rapport.

Det visar sig att just denna dag sprängningsarbeten inletts på den obebyggda granntomten. Förhandlingar inleds utan framgång för att förmå sprängarna att ta igen sig. Musikern Gösta Jonsson, senare revykung på Vanadisteatern i Stockholm, som med sin orkester väntar i foajén för att på eftermiddagen spela in några dragspelsnummer, finner dock på råd. Han föreslår att bergsprängarna ska bjudas på en pilsnerrast, vilket visar sig vara en god idé. Visserligen går det åt mycket pilsner och så snart den är slut skakar byggnaden av nya sprängskott, som för att påkalla ytterligare servering.

Efter tre timmar är till sist inläsningen genomförd. Av ”Ålderdomen” blir först det elfte vaxet användbart. Då väntar redan Selma Lagerlöf i foajén på sin tur att läsa. Sedan några pressfotografer tagit sina bilder av de båda Nobelpristagarna kan Heidenstams chaufför köra honom tillbaka till Övralid. Dryga veckan senare skriver Heidenstam ett brev där han säger att det var tråkigt med larmet och hans egen knappa tid. Men han är fullt beredd att resa upp igen om kompletterande inspelningar behöver göras.

Möjligen hade det myckna pilsnerdrickandet på granntomten tagit ut sin rätt, för Lagerlöfs inläsning gick utan större problem, med bara några få omtagningar. Och sedan följande dagar de övriga diktarna – Bo Bergman, Per Hallström, Karlfeldt, Tor Hedberg, Anders Österling, Sten Selander, Hjalmar Bergman, Erik Lindorm, Hasse Z, Ture Nerman, Anna Lenah Elgström, Gustav Ullman, K G Ossiannilsson… Namn av vilka flera idag glimmar till för en stund innan de åter försvinner in i glömskans dunkel, utsorterade ur många folkbiblioteks hyllor och i bästa fall förpassade till magasin. Som Heidenstam skrev i sin dikt till Gustaf Frödings jordafärd:

Bort gå de, 

stumma skrida de, 

en efter en till skuggornas värld 

Men Heidenstam dröjer fortfarande i ljuset, på en gång fjärran och mycket nära. Att just denna dag en stund få vara vid hans sida är jag inte säker på att jag gjort mig förtjänt av, men känner ödmjuk tacksamhet inför. Tack.

Niklas Rådström blev årets mottagare av Övralidspriset vid en ceremoni lördagen den 6 juli. Detta är hans tacktal.

Läs mer: Bokstavligt talat med Niklas Rådström