Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 14:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/ola-larsmo-i-sina-basta-dikter-skildrade-les-murray-det-stillastaende-oforanderliga-nuet/

Böcker

Ola Larsmo: I sina bästa dikter skildrade Les Murray det stillastående, oföränderliga nuet

Les Murray 1938–2019. Foto: Leif R Jansson / TT

Nobelpristippade poeten Les Murray har avlidit, 80 år gammal. Ola Larsmo minns en poet som förhöll sig skeptisk inför de stora förändringarna.

Rätta artikel

Så kan vi stryka ännu ett namn till från listan av potentiella Nobelpriskandidater. När en betydande författare går bort utan att ha erhållit just denna utmärkelse är det en ovana att man ska beklaga sig lite. Men överväg då hur kul det vore om det motsatta var fallet – att det funnes färre verkligt betydande författarskap än pris att dela ut?

Den australiensiske poeten och essäisten Les Murray gick alltså bort under måndagen, 80 år gammal. Han har i åtminstone tjugo år dykt upp som favorit i Nobelprisspekulationerna, efter att en strävsam grupp översättare – Jonas Ellerström, Lars Ahlström, Stewe Claesson och Lars-Håkan Svensson – börjat göra hans dikter och essäer tillgängliga på svenska. 

För många har han också, på ett ganska orättvist sätt, blivit själva ansiktet för modern australiensisk lyrik. Det hänger också samman med att han så tydligt identifierat sig med landet som sådant, eller kanske snarare med en särskild, nostalgisk version: det där strävsamma nybyggarlandet där man byggde sin egen koja och odlade jorden i sitt anletes svett. 

Murray utmålade gärna sig själv som anti ganska många saker; han gillade inte städer, vänstern, feminister, egentligen ogillade han de flesta uttrycken för nya rörelser och samhällsförändringar. Gång på gång har ogina kritiker försökt avfärda honom som en reaktionär särling – vilket inte låter sig göras när man väl läser hans dikter, som oftast har en självbiografisk utgångspunkt och har ett rakt och mycket drabbande tilltal.

Han växte upp i inlandet mellan Brisbane och Sydney, en trakt som förblev den plats han återvände till både i sina dikter och i sitt liv. Men det var ingen idyll som formade honom, utan en hård uppväxt präglad av en deprimerad mor och en stark känsla av utanförskap, som särlingen och bysnillet från utkanten. Det var en position han odlade hela sitt liv, även om han själv alltmer genomskådade den.

På ett plan måste han beskrivas som en lycklig poet. Han blev mycket läst och uppskattad långt utanför bibliotekets lyrikhylla, ungefär på det vis som Tomas Tranströmer är det i Sverige i dag. Han kunde försörja sig på sitt skrivande och blev ett slags nationalskald. Men hans lyrik tar sin utgångspunkt i skavandet mot en efterkrigsvärld där han fick tränga sig in från sidan. 

Medan andra skrev fram just förändringen, frustande entusiastiskt som Whitman eller klarsynt luttrat som Heaney, ville Murray aldrig acceptera den.

En av hans mest kända böcker är essän ”Den svarta hunden” (på svenska 2008) där han skrev om sin egen depression. Den drabbade honom plötsligt, efter det att han konfronterats med en av skoltidens mobbare vid en uppläsning. Allt brast, han blev en plåga för sin familj och han bad vid ett tillfälle en polis att skjuta honom. Men ”hunden” drog sig tillbaka och Murray tyckte sig ha fått en nyckel till sig själv genom den aspbergerdiagnos hans läkare ställde.

Men svärtan i hans dikter är inte resultatet av någon plötslig livskris. Hur skulle egentligen den mobbade, fattige landsbygdsstudenten kunna bejaka det urbana, föränderliga, moderna – utan att samtidigt förneka sig själv och allt han kom ur? 

Just konflikten mellan traditionen och det moderna ligger under så mycket av den bästa modernistiska poesin, även om vi sällan vill se det – det gäller poeter som Walt Whitman och Seamus Heaney, namn som ofta nämndes i samma andetag som Les Murrays. Men medan de andra nämnda namnen skrev fram just förändringen, frustande entusiastiskt som Whitman eller klarsynt luttrat som Heaney, ville Murray aldrig acceptera den. Där står han närmare Emily Dickinson. Världen är inte föränderlig. Den bara är.

I sina bästa dikter skildrar han just det stillastående, oföränderliga nuet som en sorts lins där ljuset bryts likadant för de levande som för dem som gick före oss. Det är inte konservatism, det är förtvivlan stelnad till bärnsten.

Läs mer: Poeten och författaren Les Murray är död