Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/olga-tokarczuk-dagens-propaganda-i-polen-ar-varre-an-pa-kommunisttiden/

Böcker

Olga Tokarczuk: Dagens propaganda i Polen är värre än på kommunisttiden

Olga Tokarczuk. Foto: Adam Stępień / Agencja Gazeta

Olga Tokarczuk är en av Polens främsta författare och har blivit överöst med litterära priser. Men av de styrande högernationalisterna beskylls hon för att vara ”antipolsk”. Inför landets parlamentsval möter DN:s Michael Winiarski en feminist och vegetarian som inte riktigt passar in i en alltmer bakåtsträvande nation.

– Titta här, ett av mina fönster slets upp, och en hel del vackra saker förstördes, hela köksgolvet var fullt med glaskross, säger Olga Tokarczuk när hon möter på trappan till sitt hem, som är inrymt i en vacker jugendvilla från 1912 i utkanten av Wroclaw.

Hon ser ändå glad ut under sina bruna dreadlocks (mer om frisyren och vad den heter på latin senare).

Dagen innan jag besöker Olga Tokarczuk drabbas sydvästra Polen av en ovanligt ilsken storm som ställer till med kaos i hennes kök. Wroclaw proklamerar katastrofläge och myndigheterna uppmanar befolkningen att hålla sig inomhus.

Därför börjar vi med att prata väderfenomen, ett ämne hon alltid varit fascinerad av.

– De senare åren har varit ovanligt torra, och förändringarna sker mycket snabbare i dag. Och vädret blir mer oförutsägbart. 

Olga Tokarczuk hemma i Wroclaw i Polen. Foto: Michael Winiarski

Innan vi går in i det praktfulla huset tänder hon en smal Voguecigarett, men försöker dölja den när jag tar fram kameran.

Hon pekar upp mot ytterväggen. Där syns en rad kulhål. 

Det är spår från ett av andra världskrigets ruskigaste slag, som stod kring Wroclaw från februari 1945, eller Breslau som staden då hette.

Den sovjetiska Röda armén var på väg mot Berlin. Auschwitz hade just befriats, och Hitler gav order om att ”Festung Breslau” skulle försvaras till sista man.

Resultatet av tre månaders bittra strider om ”fästningen”, som slutade med tysk kapitulation den 6 maj, blev en ofattbar förstörelse. 80 procent av staden var jämnad med marken, 100.000 soldater och civila var döda.

– Vilken paradox, att tyskarna gjorde så att staden förstördes och att det var polackerna som sedan byggde upp den, säger Olga Tokarczuk.

Lager på lager av gammal och nyare historia ligger alltså över denna bygd, nedre Schlesien, och det var inte långt härifrån som Olga Tokarczuk växte upp. 

Före kriget tillhörde villan en judisk köpman, Rosner, men om hans familj lyckades fly eller infångades av Gestapo vet hon inte.

Det man däremot vet är att alla judar i området deporterades och mördades av nazisterna. När Tredje riket krossades flydde eller fördrevs de tyskar som levt här i århundraden. Breslau blev Wroclaw, och tyskarna ersattes av polacker som tvingats lämna den del av östra Polen som inkorporerades i Sovjet-Ukraina efter kriget.

Några av dem var Olga Tokarczuks farföräldrar.

För de flesta polacker förknippas judendomen med Förintelsen, som det sista kapitlet i en tusenårig samlevnad, men de flesta av dem har ingen aning om vilka judarna är, varifrån de kom och vad de gjorde här. Polen var ju det land i Europa som hade flest judar.

Ett skäl till hennes glada humör är att priserna fortsätter att regna över henne. Det senaste, som hon fick i söndags, var utnämningen till ambassadör för polska språket. Motiveringen var hennes insatser för att stärka ett ”vackert, korrekt och etisk polskt språkbruk”. 

– Ett mycket prestigefyllt pris, eftersom det är Polens språkråd som delade ut det och de förklarade att mitt språk kan ses som ett mönster för god polska. Oerhört! Jag som aldrig ens har funderat på hur jag skriver, jag använder språket rent intuitivt och det kommer till mig helt naturligt.

Tidigare har hon bland annat två gånger tilldelats Nike, Polens finaste litterära utmärkelse. Och 2018 fick hon det internationella Man Booker-priset i England. Hennes böcker finns översatta till 30 språk.

Men hon hyllas inte överallt. Nyligen fick hon ett hederspris i småstaden Klodzko vid gränsen mot Tjeckien, där hon bor på deltid. 

Det fick lokala företrädare för PIS (regeringspartiet Lag och rättvisa) att gå till hård attack, och Olga Tokarczuk kallades för ”förrädare”.

Olga Tokarczuk Foto: Michael Winiarski

Hennes många priser innebär ett dilemma för de styrande Polen. I somras sade den polske kulturministern att han gläds åt varje pris som en polsk författare får, men att det vore bra om Olga Tokarczuk var förnuftig och ”förstod sig på det polska samhället”.

Ibland är angreppen mer brutala, som senast när hon stämplades som ”antipolsk” av PIS-företrädare. För några år sedan blev hon också mordhotad på sociala medier och tvingades ha livvakter. Det inträffade efter att hon fick Nike-priset för ”Jakobsböckerna” – som handlar om en rörelse för att konvertera judar till kristendomen på 1700-talet. I en tv-intervju sade hon att det vore bra om polackerna också kunde tala om de mörkare sidorna i sin historia.

– Jag nämnde tre saker: morden på judar, koloniseringspolitiken som Polen bedrev i de östliga områdena och livegenskapen, alltså en form av slaveri. Jag möttes då av så mycket hat och dödshot att jag inte vågade gå ut. 

Har du övervägt att emigrera på grund av detta hat?

– Nej, jag är för gammal för att börja om någon annanstans. Men jag vet många som talar om att ge sig av, precis som många i Israel lämnar sitt land.

Hon ställer fram svampsoppa, som hon lagat av helgens svampskörd i Sudeternas skogssluttningar. På köksbordet tronar en stolt fjällskivling, som hon panerar och steker. 

Även en så till synes harmlös sak – att hon väljer att inte äta djur – väcker ilska i dagens Polen. En ledande PIS-politiker förklarade nyligen att vegetarianism och veganism är ”omoraliska och antikristna ideologier”.

– Det finns förstås ingen sådan ideologi, och det är lika grundlöst som när katolska kyrkans biskopar angriper ”lgbt-ideologi”. Här har vi ett tungt civilisatoriskt problem.

Varför blir då den kristna högern så våldsamt provocerad av vegetarianer? Olga Tokarczuk tror att det handlar om att de hotar den gudagivna ordningen, där djuren är underordnade människan, ”skapelsens krona”.

Hur oroliga ska vi vara för demokratin i Polen? När jag frågar om det inte är överdrivet att jämföra med Ungern och Ryssland är hennes svar: Nej, det finns i högsta grad anledning till oro.

– Det där vet du ju redan, att PIS steg för steg kopplar ur de mekanismer som behövs i ett liberalt demokratiskt samhälle. Därför är det kommande polska valet så viktigt.

PIS har redan lyckats pacificera domstolarna, gjort om public service-tv till en megafon för regeringen, och nu siktar man på att ”återpolonisera” – alltså ta kontroll över – de återstående fria medierna.

– Vad de har gjort med public service-tv måste man leva här och se själv för att förstå omfattningen av, att man kan bedriva en så primitiv propaganda. Jag minns ju den kommunistiska tv:n, och dagens tv är faktiskt mycket värre. Då visste alla att tv ljög, nu är propagandan smartare utformad. Så de är ute efter att få det exakt som i Ungern, en auktoritär stat som styr över alla områden.

Olga Tokarczuk hemma i sitt kök i Wroclaw, Polen. Foto: Michael Winiarski

Hur påverkar det ditt skrivande att leva i ett land som går åt ett tydligt auktoritärt håll?

– Min generation författare debuterade efter 1989, då landet blev fritt och vi föreställde oss att vi skulle vara apolitiska. För mig var det feminismen som först gjorde mig politiskt intresserad. Den första chocken var att den första demokratiska regeringen släppte in religionsundervisning i skolan. Och sedan infördes en hård abortlag.

– Jag är inte något politiskt djur, men att behöva tala om problem som har sopats under mattan gjorde mig plötsligt till en politisk författare.

Olga Tokarczuk är inte den första som noterar att PIS i grund och botten står för en nationell socialism; en mycket starkt centraliserad stat som styr ekonomin i kombination med en nationalistisk ideologi. Man hänvisar till den nationella traditionen, blodet, språket, katolicismen. 

– Att allt det sker under så fredliga villkor och att vi är med i EU invaggar många i falsk säkerhet, att inget ont kan hända. Men EU har ju låtit Ungerns demokrati falla samman totalt.

Hon pekar också på något specifikt polskt: Den starka katolska kyrkan visar nu sin mörka sida, genom att sälla sig till makthavarna, och hon menar att den nog aldrig har spelat en så demonisk roll som i dag. Hon påminner om att statsmakten först förknippades med de länder som delade Polen mellan sig (Ryssland, Tyskland, Österrike) och sedan den kommunistiska staten som alla avskydde. Och det är just denna misstro mot överheten och eliterna som PIS odlar.

– För dem är fienden några påhittade eliter som måste bekämpas. Till eliterna tillhör artister, kulturutövare, läkare, affärsmän – alla som har nått någon form av framgång betraktas som ett hot. Och ovanpå det finns antisemitismen, som sitter djupt.

Hon har en förklaring till att antisemitismen är så stark, trots att det praktiskt taget inte finns judar kvar i Polen. 

– I Polen symboliserar juden den andre, under de långa tiderna av samlevnad blev han en främmande figur i vårt samhälle. I dag, när det finns politiska krafter som underblåser detta – flyktingar släpps inte in – så återkommer juden som den främmande. Det är en antisemitisk besatthet som finns, och fanns även under kommunismen. När jag växte upp hade jag ingen aning om det, eftersom det inte fanns judar och ingen talade om det. Därför blev jag förvånad när det kom tillbaka. 

Hon har också funderat på det märkliga psykoanalytiska fenomenet – hon är utbildad psykolog – att i ett Polen utan judar har hon och många i hennes generation erfarit en sorts saknad efter någonting.

– Vi lever i ett land där någonting fattas. Men vad? Och så åker man till Krakows tidigare judiska stadsdel Kazimierz, och inser att väldigt många polska kulturpersonligheter var judar, utan dem skulle det inte finnas en polsk kultur. Därför kände jag på 1980-talet en längtan efter alla de människor som var borta. För de flesta polacker förknippas judendomen med Förintelsen, som det sista kapitlet i en tusenårig samlevnad, men de flesta av dem har ingen aning om vilka judarna är, varifrån de kom och vad de gjorde här. Polen var ju det land i Europa som hade flest judar.

Tar man inte med judarna i bilden om man skriver om polsk historia eller litteratur, då ljuger man och förfalskar, anser hon. Det var därför hon tog sig an predikanten Jakob Frank, och han blev en metafor, inte bara för judarnas närvaro i Polen, utan för olika strategier för assimilering från judarnas sida. 

Åratal av research resulterade i 950-sidorsromanen ”Jakobsböckerna”, som utspelar sig i den östra delen av 1700-talets polsk-litauiska samvälde, och som blev en dundersuccé.

Också flera andra av hennes berättelser handlar om gångna tider, till exempel i hennes senaste novellsamling ”Opowiadania bizarne” (”Bisarra berättelser”, ännu ej på svenska), där en av historierna utspelar sig på 1600-talet i en liten by i Galizien. Ett område med flytande gränser där litauer, judar, rutener (ukrainare och belaruser) och polacker levde sida vid sida.

Polen var aldrig bara ett offer, utan koloniserade och erövrade andra. Men det får inte skolbarnen veta.

Var det där och då den polska identiteten – vad den nu är – uppstod? Nationalskalden Adam Mickiewicz, som var född i det som i dag är Belarus, inledde trots allt sitt mest kända diktverk ”Herr Tadeusz” med orden ”Litauen, mitt fosterland!” 

Flera andra polska författare – som Czeslaw Milosz och Bruno Schulz (hennes stora förebild) – kom också från dessa östliga gränstrakter.

Hon vill inte överbetona betydelsen av sin egen bakgrund, där farmodern var ukrainska, för sitt skrivande.

– Ja, pappa berättade att hon talade ukrainska. Men någon sådan medvetenhet hade hon inte, man var helt enkelt lokalbefolkning. Hon bodde på samma plats, men hann få tre pass: först var hon medborgare i Österrike-Ungern, sedan i Polen och sedan, när Röda armén kom 1939, blev hon under en kort tid sovjetisk medborgare fram till det tyska anfallet 1941.

Även om hon själv inte säger sig identifiera sig med några ukrainska rötter, anser hon att de som bor i Wroclaw och Nedre Schlesien är en särskild variant av polacker, eftersom de härstammar från ”Kresy”, det polska begreppet för de östliga – numera förlorade – utkanterna av Polen. 

– Men vi är också präglade av att vi klev in i ett område som var totalt tyskt, alltså en våldsam krock mellan två mycket olika kulturer. 

Trots att 98 procent av tyskarna hade fördrivits?

– Ja, naturligtvis var det tomt här, men det är en sak som jag allt oftare tänker på – vi talar om att kultur är människor som möts, men jag tror att även platser är kulturellt präglade, och starkt påverkar folks mentalitet. Det har blivit ett tema i mitt författarskap.

Man beräknar att tio procent av Wroclaws befolkning nu är ukrainare, som har anlänt för att arbeta de senaste åren. Såväl från Lviv i västra Ukraina som från krigets Donetsk. 

– Det är något mystiskt med det, att de gärna slår sig ner just här. Jag pratade med en ung ukrainska som sade att för henne är Wroclaw den enda staden i Polen där hon känner sig hemma.

Polen hade alltid varit multietniskt, påpekar hon, och det var först efter kriget, Förintelsen och folkfördrivningarna som kommunisterna kunde skapa ett etniskt ”rent” land.

Den typiska polska självbilden är att man är ett offer för utländska förtryckare, men samtidigt är ett öppet och tolerant land. 

– Det är en förenkling. Polen var aldrig bara ett offer, utan koloniserade och erövrade andra. Men det får inte skolbarnen veta, eftersom man har gjort polackerna till martyrer och upprorsmän som dör för sin frihet på barrikaderna. Och nej, Polen var inte bara tolerant, även om judarna fick slå sig ned här.

Hon säger att historien ständigt måste omtolkas, och hon berättar att feminismen var en stor upptäckt, för den gav henne ett nytt intellektuellt instrument att se på den polska historien med.

– Som författare av historiska romaner har jag en intellektuell skyldighet att titta på kvinnornas plats i den polska historien. Och det gör jag till exempel i ”Jakobsböckerna”.

I stället för den uttjatade frågan om hon går och väntar på ett Nobelpris eller inte, vill jag veta något om hennes dreadlocks, ett ämne som hon utförligt behandlar i en av novellerna i ”Bisarra berättelser”. 

– Frisyren har det latinska namnet ”Plica polonica” (polsk hårfläta) och den är mycket pragmatisk och praktisk. Jag anlade den av en slump. Men i forntiden bar alla sådant hår, åtminstone innan kammen uppfanns, säger hon och skrattar.

Just nu skriver hon på en bok som handlar om förflyttningen av miljoner polacker österifrån till Nedre Schlesien.

– Det var en fascinerande storskalig process att flytta tre miljoner människor hundratals kilometer ända hit, till ett rikt område, med vacker natur och arkitektur. En sådan roman har inte tidigare skrivits. Ingenstans i Europa förekom ett så dramatiskt utbyte av befolkningar i så stor skala, som fick som följd att flera miljoner människor förflyttades från en plats till en annan, vilket orsakade ett obeskrivligt lidande för såväl den ena som andra sidan. 

– Såväl tyskar som polacker tvingades att lämna sina hem och blev fördrivna. För polackerna blev Wroclaw ett nytt hem, som de byggde upp med ömhet och kärlek och erkände som sin nya hemvist. Det är ett väldigt stort tema som har svag närvaro i den polska litteraturen.