Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/pelle-andersson-vi-ar-fortfarande-ett-radikalt-forlag/

Böcker

Pelle Andersson. ”Vi är fortfarande ett radikalt förlag”

Bild 1 av 4
Foto: Mickan Palmqvist
Bild 2 av 4
Foto: MICKAN PALMQVIST/DN
Bild 3 av 4
Foto: MICKAN PALMQVIST/DN
Bild 4 av 4
Foto: MICKAN PALMQVIST/DN

Det började i ett gammalt trähus med en tjeckisk tryckpress i det inre av Småland. Sedan kom Mankellsuccéer, sedan kom kriser och nu ett hopp om framtiden. I år har förlaget Ordfront firat femtio dramatiska år. Pontus Dahlman möter förläggaren Pelle Andersson och pratar om Säpo och radikala kokböcker.

Fredag förmiddag, Södermalm. Han svänger upp dörren till sin bokbelamrade arbetsplats. Mannen som på litteraturtillställningar genast känns igen på sin blonda hästsvans och ett lugn som knappast röjer hans krävande kneg. Pelle Andersson är förlagschef för det vänsterinriktade Ordfront. Kapten över en verksamhet som krängt genom så många ekonomiska orkaner att man undrat på vilken vindpinad strand radikalerna ska spolas upp nästa gång.

Men både föreningen och förlaget som delar samma namn har överlevt. Under 2019 har Ordfront firat 50 år och förbluffande nog säger förlagschefen, mitt i den övriga bokbranschens digitaldeprimerade domedagsmässande att ”allt ser väldigt bra ut just nu.”

Men först: tidstripp till 1969 och Smålands innersta skogar. Till en träkåk i en liten by som heter Barnhult. Ett rymligt boende inköpt av ett gäng storstadsbor. Men inte för att på Lantlivs-vis smäcka in marmorbänkar i bondköket, utan för att lägga grunden till en revolution. Betonggolv gjuts i ladan. En tjeckoslovakisk tryckpress släpas dit och det pappersprasslande embryot till det som ska bli den politiska föreningen Ordfront, med dess bokförlag, kurser och andra verksamheter är fött.

Men, läser jag vidare i föreningsmagasinet Ordfronts jubileumsnummer: de unga gröna-vågarnas verksamhet anses mysko: ”Säkerhetspolisen satte omedelbart igång att övervaka Barnhultskollektivet ... Alla personer som bodde där registrerades och via postmästaren i Eneryda fick Säpo tillgång till alla brev till och från Barnhult”, skriver förre förlagschefen Jan-Erik Pettersson i sin dåtidsbild. ”Polis Paulus Bergström kryper omkring i lingonriset och letar efter subversiva element …”

Pelle Andersson visar in mig på sitt rum. Två små ljusröda soffor i vinkel. Affisch där det satirdrivs med ”Det nya arbetarepartiet Moderaterna”. Tage Erlanders samlade dagböcker i den späckade hyllan.

Varför spanade Säpo på studentgänget i Barnhult?

– De som vill ha ett annat samhällssystem kommer alltid att vara utsatta för motstånd och kontroll från överheten, säger Pelle Andersson.

– Säpo var väl också skraja för att den svenska vänsterrörelsen skulle utvecklas i terroristisk RAF-anda. Så blev det inte, men rädslan fanns nog där.

Ordfronts Smålandsgarde lät sig hursomhelst inte hejdas. Första tryckta succén kom 1970 och hette ”Historieboken”. En texttung tecknad serielunta som trycktes i totalt 70 000 exemplar, där imperialismens härjningar exponerades och ”vinst” förklarades vara ”något som kapitalisten stjäl från arbetaren”.

– Det är klart att på den tiden var också Ordfront en marxistisk rörelse som hade väldigt långtgående idéer om hur Sverige skulle förändras.

Bli en kommunistisk stat, alltså?

– Förmodligen. Eller: de ville uppnå det klasslösa samhället. Men den missionen misslyckades eftersom väldigt många av den tidens radikala rörelser var odemokratiska och inte hade någon förankring hos de breda folklagren. Men kritiken mot ett ohållbart samhälle, den finns kvar hos oss. Oppositionen mot den moderna kapitalismens följder. Planeten är på väg mot sin undergång, det vet vi ju. Vi måste hitta ett annat ekonomiskt system.

Vad är förlaget Ordfronts roll där, menar du?

– Genom våra utgivningsbeslut jobbar vi med antirasism, för feminism och jämlikhet och mot klimathotet. Och i botten av detta ligger hela tiden klassfrågan.

Med den tydliga agendan undrar man ju: om förlaget får in ett romanmanus som håller estetiskt hög klass, men som inte har något ärende av ”rätta” slaget ...

– Då ger jag ut det i alla fall. För att vi också brinner för den verkligt goda skönlitterära texten. Vi får upp till 1200 manus om året. Om man tittar på vår skönlitterära utgivning så har vi John Ajvide Lindqvist, Doris Dahlin, Marjaneh Bakhtiari, Pooneh Rohi… 

Pelle Andersson fortsätter sin stalluppräkning.

– ... Och vi har utlänningar som Chigozie Obioma, Samar Yazbek, Dorthe Nors. På deckarsidan Kjell Eriksson och det är klart att det lockar många att vara på samma förlag som dessa. Man vet att det inte är kommersialismen som är huvudfokus. Och vi har aldrig sålt ut oss.

Vad skulle det innebära?

– Tja, jaga Youtubestjärnor. Jag vill inte nämna några namn, men... Vi fick till exempel in en bok om cupcakes av en person som är väldigt stor på sociala medier. Vi förstod att den skulle bli en bästsäljare men manuset signalerade ett femtiotalsbedagat hemmafruideal. Ville vi trycka något sådant? Det ville vi inte, säger Pelle Andersson.

Ändå är det i denna och näraliggande genrer – böcker om matlagning och trädgård till exempel – som förlagets nya och mer lukrativa linje skymtas. Pelle Andersson berättar om flera storsäljande exempel från de senaste åren. Till exempel Hanna Olvenmarks ”Portionen under tian” som sålts ”i över 40.000 exemplar” och som får en uppföljare nu i december.

Radikala Ordfront tar alltså till branschens krassaste kommersiella trick – kokboken?

– Vad är det för skillnad på en kokbok och en debattbok om de har samma grund och vill samma sak: förändra världen? Det är böcker som dessa som folk behöver, guider till nya sätt att leva i dagens klimathot.

– Vi ger förstås fortfarande ut våra ”vanliga” debattböcker men också sådana som ibland i mer förtäckta ordalag säger: du måste ställa om ditt liv. Som Sanna Brådings ”Veganboken” som kommer till jul, och mellan recepten säger att vi är tvungna att gå över till en helt växtbaserad kost.

Bland väggprydnaderna i Pelle Anderssons arbetsrum syns en afrikansk mask som skänkts av en viss mastodontiskt säljande Ordfrontförfattare. Mannen som försvann, kan man säga.

Dags för nästa tidstripp. Nu till 1990-talet när Ordfront som förening och förlag blev riktigt stora. Och det var superframgången med Afrikafantasten Henning Mankell och hans böcker om kommissarie Wallander som var ”den ekonomiska motorn i hela bygget”.

– Man byggde ut kursverksamheten, satsade hårt på medlemstidningen, startade bokklubb. Medlemsantalet steg enormt. Mankells pengar omvandlades till en stor, politiskt obunden folkbildningsrörelse, säger Pelle Andersson.

Ett sammanhang alltså för folk som kanske röstade åt vänster, men ville slippa höra någon vråla Albanien är bra! eller Borgarna åt hajarna! i örat. Och sedan? Bristningarna. Först: En text i Ordfront magasin hösten 2003 orsakar stenhård omvärldskritik bland annat här i DN och skapar en ”avgrundsdjup spricka genom hela den svenska vänsterrörelsen”, som Pelle Andersson uttrycker det. Själv hade han ännu inte hunnit börja på förlaget, utan följde förloppet som redaktionssekreterare på Aftonbladets kulturredaktion.

Jag skulle aldrig kunna ha en städerska hemma och vill inte äga min egen lägenhet. Så fort det blivit bostadsrättsdiskussioner har jag bytt till en annan hyresrätt.

– Texten som orsakade detta bestod till stora delar av en intervju med amerikanskan Diana Johnstone, där hon förnekade folkmordet i Srebrenica som bevisligen skett under Balkankriget. I debatten blev det som att detta var något som hela Ordfront inklusive förlaget stod bakom och höll med om, det var förstås befängt.

Och sedan. Mankell som drar och startar bokförlaget Leopard tillsammans med förläggaren Dan Israel för att med sina medel ”introducera afrikansk litteratur”.

– Jag vill inte kritisera Henning. Han gjorde ett storartat jobb, men det är klart att det slog hårt mot Ordfront som bokförlag och rörelse eftersom det var enorma pengar som försvann. Sedan var det oerhörda problem ekonomiskt för förlaget under mycket lång tid.

Konkurshot efter konkurshot kommer. Förlaget Ordfront kopplas nästan helt bort från föreningen (i dag äger föreningen 1 aktie) när konkurrenten Alfabeta köper in sig med ett stort kapital och blir majoritetsägare 2011.

– Början på vår räddning.

Men vem är Pelle Andersson själv, som varit förlagets chef sedan 2008? I hans egen, självbiografiska diktsamling ”Efter stölden” (2003), finns en släktkrönika där man kan läsa om den tidigt döde pappan: ”socialdemokrat, byggnadsarbetare ... förtidspensionär”. Fastern Margareta, ”kallskänka hos Wallenbergs”. Samt faster Ingegerd: städerska och hembiträde. Under rubriken Jag/Pelle skriver han:

”... Wennerholms och af Rosenschölds tog för givet att Ingegerd

skulle ta hand om deras skit. Överklassen skapar skit –

arbetarklassen får ta hand om den. Flera av mina

journalistkollegor har en Ingegerd som skurar och en

Margareta som lagar maten och hämtar på dagis.

Det är helt enkelt mina fastrar som gör enklare ärenden åt

mina vänner. Det politiska är privat.”

– Det där gäller ju bara ännu mer i dag och jag känner likadant nu. Jag skulle aldrig kunna ha en städerska hemma och vill inte äga min egen lägenhet. Så fort det blivit bostadsrättsdiskussioner har jag bytt till en annan hyresrätt.

Är du galen?

– Haha. Jag agerar bara enligt min övertygelse. Nu är samhället lika ojämlikt som det var när min pappa växte upp. Och han föddes 1929. Allt är ju tillbaka.

Det blir tyst i rummet, som det blir en fredag förmiddag när hela staden håller andan inför ledigheten. De andra på Ordfront, som också inkluderar tidningen och serieboksförlaget Galago, sysslar stillsamt med sitt. Men blir det någon helgvila för Pelle Andersson?

– Efter flera mörka år ser det väldigt ljust ut. Prognosen för räkenskapsåret 19/20 visar på ett fint överskott, säger han.

Fram med solglasögonen alltså. Och om framtiden skulle te sig för ovant bländande är det bara att ropa på redaktionshunden. En lurvig krabat som lufsar runt bland böckerna och heter Natten.