Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/peter-handke-skriver-med-en-tydlig-stamma-aldrig-tvekande-standigt-overraskande/

Böcker

Daniel Pedersen: Peter Handke skriver med en tydlig stämma, aldrig tvekande, ständigt överraskande

Foto: Stina Wirsén

Peter Handke skrubbar världen ren med sitt språk. Hans precist uttänkta formuleringar går till kärnan av tingen – och Handke återvänder ofta till den laddade barndomens landskap och upplevelser, skriver litteraturvetaren Daniel Pedersen. 

Det är nästan omöjligt att inte tänka på handen när man läser Peter Handkes verk. Visserligen använder alla författare sina händer, men Handke skriver alla sina böcker för hand. 

Till hans sextioårsdag utgav förlaget Suhrkamp en numrerad och signerad box med hans tre ”Försök” som behandlade jukeboxen, den lyckade dagen och tröttheten (alla tre mästerligt överförda till svenska av Margaretha Holmqvist). Boxen innehåller ett vackert faksimiltryck av originalmanuskriptet som består av tunn blyertsskrift med mycket få ändringar på lösa ark. Det avslöjar mycket om författartypen: precist uttänkta formuleringar, till kärnan av tingen, kompromisslös koncentration. Precis en sådan författare som förmår skrubba världen ren med sitt språk, göra den ny. Det är till Handke jag återvänder när jag åter vill tro på litteraturen. Låt oss först benämna naturskildraren.

Hans enorma ”Mitt år i ingenmansbukten” läser jag som ett närmast försokratiskt arbete placerat i vår samtid. Berättarjaget har stora likheter med författaren: han vandrar, plockar svamp och antecknar. Men hans rörelse i världen är att på nytt mäta upp den, inte ta den för given. En glänta benämns, en stig namnges, berättarnätter kommer: världen mäts ut med pennan som ingen tidigare sett den. 

På insidan av Malte Herwigs fina biografi över Handke, ”Meister der Dämmerung” (Skymningens mästare), finner man inte bara ett fotografi på en av Handkes anteckningsböcker med linjerna prydligt fyllda, utan också ett torkat och pressat löv. I mötet mellan det torkade lövets ådror och den grafitgrå texten finner man en sammanfattning av Handkes värld: natur och skrift i ett. Handskriften som ett motstånd mot teknologiseringen av skrivandet och språket, lövet som nödvändigheten för den skrivande att se naturen genom sig själv, att filtrera skriften genom ett jag.

Och det är ett unikt ”jag” man möter i Handkes böcker. Alltid en tydlig stämma, aldrig tvekande, ständigt överraskande. Men, vem var denna författare och hur ska man förstå de kontroverser som föranledde de svenska förlagen att sluta ge ut honom? Kanske måste man återgå till tiden före hans födelse. 

Modern, Maria Siutz, var av slovensk släkt och födde Peter som tjugotvååring den sjätte december 1942 i Klagenfurt. Österrike hade vid denna tidpunkt gått upp i Hitlers proklamerade Tredje riket. Hon hade en månad innan födseln gift sig med underofficeren Adolf Bruno Handke. Vad som dock kommer vara okänt för sonen, fram till hans artonde levnadsår, är att hans egentliga far heter Erich Schönemann, en redan gift tysk officer och tretton år äldre än modern. Handke beskriver senare att det snarast var intuition som fick honom att konfrontera sin mor angående fadern. Att han inte var släkt med den (styv)far han lärt sig att avsky fyllde honom med upprymda känslor, rentav med lycka. 

Barndomen som är central i Handkes verk utspelades alltså inte bara i en historisk brytningstid, det är samtidigt en tid som på ett personligt plan bryter samman då den visar sig vara baserad på en lögn. Ofta återkommer han till barndomens landskap och upplevelser. Bredvid modern är den älskade morfadern en viktig person. Han arbetade som småbonde och skogsarbetare. Pendlingen mellan familjens slovenska ursprung, uppväxten i Österrike och några barnår i Berlin gör att Handke upplever ett allomfattande främlingskap i världen: familjens rötter, uppväxten vid världens ände och hans annorlunda dialekt. Inte ens fäderna var beständiga. Den enda hemvisten? Språket! Handke säger: ”genom skrivandet lyckas jag hävda att jag är den jag en gång har varit.” 

Den unge författaren ger intryck av att vara en människa som bestämt sig för att framträda genom skriften, att låta det skrivna omforma världen och i vid mening underordna världen skrivandets villkor och praktik. En av de böcker som jag läst flest gånger är ”Berättelsen om ett liv”. Den inleds med en kort notis från Kärntens folktidning som konstaterar ett en 51-årig hemmafru tagit sitt liv. Kvinnan är Handkes mor och på mindre än 100 sidor tecknar han ett kompromisslöst porträtt av henne och sin uppväxt. Knappt ett ord överflödigt. Och kanske är det via mödernet man ska närma sig det som i dag överskuggar författaren Handke, nämligen Jugoslavienkontroversen. Men det är att ge sig ut på minerad mark.

Jag tror att man kan förstå Handkes ställningstaganden utifrån den biografiska bakgrunden. I en text skriver Handke att han hört politiker beskriva Serbien som ett ”land utan själ”. Kanske var det i opposition mot detta som Handke bestämde sig för att tala vid Slobodan Milosevics begravning? Och att han i bok efter bok återvänt till Jugoslavien och stridit för Serbiens sak? 

När han för några år sedan utsågs till mottagare av Ibsenpriset blev kontroversen stor. Det skymde sikten för en viktig dramatiker. Man bör inte ursäkta författares politiska felsteg, men man måste samtidigt minnas att litteratur och politik inte är samma sak. Den infekterade debatten saknade nyanser och kanske kan Nobelpriset ge möjlighet att ställa frågan vad han egentligen menade. Ingen kan väl ändå ha trott att Handke försvarade massmord eller andra folkrättsbrott? Handke har sagt att om han någonsin skulle skriva sin egen biografi skulle han benämna den” Betrachtungen meiner Irrtümer” (Betraktelser över mina misstag). 

Men, oavsett hur man vill förstå – om man inte bara vill fördöma – Handkes politiska ställningstaganden står det utom allt tvivel att han förtjänar årets Nobelpris. Och i någon mening behöver nog priset honom mer än tvärtom. Hade han inte fått det hade han tveklöst blivit en i raden av författare med Tolstoj, Proust, Joyce som framförs som argument för att priset ofta missar de största samtida. 

Alltsedan Peter Handke 1966 fick sitt genombrott har han haft en enorm produktivitet, och dessutom av ganska varierande art. Inte bara filmmanus, exempelvis den hänförande ”Himmel över Berlin”, och dramatik, utan också små korta koncentrerade romaner som drivit prosakonsten till sin spets. Liksom episkt långa romaner. 

Jag hoppas verkligen att denna rika litteraturskatt får företräde framför alla kontroverser. Och att han äntligen översätts på nytt. Jag hoppas att han firar i dag med en skogspromenad, med anteckningsboken, penna och svampkniv i ryggsäcken.