Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/philip-teir-nar-barnen-hamnar-i-foraldrarnas-bocker/

Böcker

Philip Teir: När barnen hamnar i föräldrarnas böcker

Illustration: Emma Hanquist

Att bli förälder eller inte bli förälder – det är en fråga som har diskuterats i debattartiklar och krönikor våren 2019. I Boksommar skriver fyra DN-kritiker om hur barndilemmat speglats i romaner och noveller under det senaste seklet. Philip Teir skriver om barnen som material i föräldrarnas litterära verk.

En sak som jag själv funderat på som författare: hur mycket kan man använda sina egna barn som material?

Märta Tikkanen berättade en gång under en intervju att hon, när hon skulle ge ut diktsviten ”Århundradets kärlekssaga”, läste några partier högt för sin då tonåriga son.

Sonen lyssnade och ville att hon skulle ändra i dikterna. Det handlade inte om pappa Henrik Tikkanens alkoholism och allmänna elände, utan om ett parti där det framkom att sonen var rädd för att åka hiss. Han ville inte att klasskamraterna skulle läsa det. Märta Tikkanen strök och ändrade.

Den här anekdoten har stannat hos mig eftersom det kändes ovanligt att höra att en författare frågat sitt barn om lov i ett skönlitterärt ärende. Jag skulle kanske inte be mina egna barn ta ett sånt beslut, eftersom det är någonting med skönlitteraturens förhållande till verkligheten som överträds där, som att man därigenom befäster att det ena representerar det andra. Men också för att barn trots allt är barn – den vuxna borde vara mogen nog att göra de övervägningarna själv.

Men ”Århundradets kärlekshistoria” är en autofiktiv text, och jag kan ändå tycka att det var sympatiskt av Tikkanen. Det var familjens liv hon skrev om, sällsynt rått och öppet dessutom. Henrik Tikkanen var en offentlig person och hon visste förstås att hennes dikter skulle bli omdiskuterade.

Och barnen finns ju hela tiden där, i livet, som tysta vittnen till sin mammas ständigt pågående krishantering. Det är klart att de inte kunde – bokstavligen talat – förpassas ut i marginalerna.

”Århundradets kärlekssaga” är en skildring av ett akut tillstånd. Märta Tikkanen beskriver hur diktjaget (som också heter Märta) rusar ut i natten och hämtar mediciner till sin man och ber barnen vakta sin pappa vid sängen, hon beskriver konjakslukten i hemmet, spyorna, pappans oändliga narcissism, det dåliga humöret – och hur barnen, som på barns vis borde prata i ett, lärt sig sitta tysta vid middagsbordet när pappan håller låda om allt som hänt honom just den dagen. Hur sjuåringen gömmer en vinflaska bakom ryggen för polisen när pappan är onykter vid ratten.

Henrik Tikkanen skrev också romaner samtidigt och i dem är barnen så gott som frånvarande. Det här ironiserar Märta Tikkanen skickligt kring, när hon skildrar hur diktjagets man får kritik för sin okunskap om ”hur verkligheten ser ut” – då kommer han krypande till henne och vill veta vad det ”är för verklighet/ de pratar om/ de här nya människorna”. 

Man brukar säga att barn har rätt att kritisera sina föräldrar, men att det motsatta är ett absolut tabu. Vad kan författare då skriva om sina barn?

I fjol var det 40 år sedan ”Århundradets kärlekssaga” gavs ut och inte minst i sin skildring av den privilegierade mannens självömkan är den absolut modern – tyvärr, får man säga. Bokens alkoholistförfattare tycker synd om sig själv eftersom hans hustru kan skriva om kvinnokampen, men ”Vad kan det finnas att skriva om/ för mej som är vit/ och man/ och medelålders?”

I juni gav förlaget Schildts & Söderströms ut en bok med brev som Märta Tikkanen skrev till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg på 70- och 80-talet. I ett brev från 1978, i samband med utgivningen av ”Århundradets kärlekssaga”, har Moberg tydligen frågat Tikkanen hur hon förhåller sig till att skriva om barnen i dikterna. Tikkanen svarar: 

”Fortfarande tycker jag att detta är ett mycket svårt problem – att tala utgående från sin egen erfarenhet så att man inte hymlar men så att man inte utlämnar, sårar, skadar.”

Hon förklarar varför hon vill att barnen ändå är med i boken: ”… tar jag bort dem ramlar bottnen ur eftersom just barnen är de som lider värst i ett alkoholistäktenskap och det är det jag vill att man ska var tvungen att tala om”.

Ja, hur ska man som författare egentligen förhålla sig till den här övervägningen? Man brukar säga att barn har rätt att kritisera sina föräldrar, men att det motsatta är ett absolut tabu. Vad kan författare då skriva om sina barn? Och hur drar man gränser, var blir verkligheten fiktion, var upphör det privata jaget?

Egentligen är det ingen fråga som exklusivt begränsar sig till litteraturen. Mina barn vill helst inte synas i mitt flöde på sociala medier eftersom de är i en ålder då de är speciellt självmedvetna men också måna om att ha kontroll. Det är fullständigt rimligt.  (Samtidigt kan jag bli irriterad på föräldrar som har något slags absolut princip om att skydda sina barn från all digital exponering och placerar hjärtan över sina tre månader gamla bebisars ansikten – vad tror de egentligen ska hända annars?)

Men det är något med det skönlitterära skrivandet som vi uppfattar som heligt. En ensam syssla, inget man gör i kollektiv, inget man gör tillsammans – inget man måste be om lov om. En författare ska väl få skriva vad hen vill i en roman, så länge det är åtminstone känslomässigt sant!

Så tycker jag ofta själv, märker jag, men det är spännande när den inställningen ibland rasar sönder under själva läsningen. I Maggie Nelsons ”Argonauterna” finns det ett parti där jaget visar texten hon skriver för sin sambo, och han ber henne ändra: ”Vi går genom utkastet sida efter sida, pennan mekaniskt i handen, medan han föreslår sätt för mig att facettera min framställning av honom, av oss.”

Det kändes nästan lite radikalt när jag läste det. Kan litteraturen vara så – skenbart, kanske – demokratisk? 

När det gäller Märta Tikkanen är det enkelt: hon skriver alltid i fullständig solidaritet med barnen, vilket hon har gemensamt med till exempel Karl Ove Knausgård. Blicken är alltid kärleksfull.

Är man en gränslös förälder är det nog alla gånger mer allvarligt i livet än i ett författarskap.

Jag gillar också hur Rachel Cusk använder barnen i sin delvis självbiografiska romantrilogi. Det är först när man tar sig till de sista sidorna i ”Konturer” som hela det teoretiska bygget rämnar och man förstår vad romanen på ett känslomässigt plan handlar om. Det händer när sonen ringer till berättarjaget Faye och säger att han inte hittar till skolan, eftersom föräldrarna skilt sig och barnen bor på en ny adress. Böckerna handlar om att leva med den krisberedskapen, om en självspäkelse som hör ihop med att Faye skapat ett uppbrott i sina barns liv. De som tycker att Cusks böcker är kyliga tycks inte ha sett den där starka laddningen.

Litteraturen skulle vara en betydligt fattigare plats om barnen inte skulle finnas där som tysta vittnen till vuxenvärldens ständiga oreda.

I Tikkanens generation finns det författare som senare blivit kritiserade av sina vuxna barn – Anna Wahlgren och Kerstin Thorvall för att nämna två. När Thorvalls son Gunnar Falk i en gammal intervju säger att hans mamma ”koketterade med sin uselhet” är det uttryckligen i ett resonemang om hennes barnböcker, som har namn som ”Gunnar gör mål” och ”När Gunnar ville spela ishockey”.

Men mellan raderna anar man att texterna knappast var det största problemet. Är man en gränslös förälder är det nog alla gånger mer allvarligt i livet än i ett författarskap.

Läs också Johanna Frids text om relationer mellan barn och vuxna i litteraturen, eller följande krönikor om att skaffa eller inte skaffa barn:

Amina Manzoor: Jag känner ingen stress, jag vill inte bli förälder 

Andrev Walden: Därför blir jag provocerad av alla som väljer att inte skaffa barn