Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 02:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/sa-stred-slaktingarna-om-arvet-efter-nobel/

Böcker

Så stred släktingarna om arvet efter Nobel

Bild 1 av 3 Alfred Nobel.
Foto: TT
Bild 2 av 3 Ingrid Carlberg
Foto: Kajsa Göransson/Norsteds
Bild 3 av 3
Illustration: Norsteds

Nyheten om Alfred Nobels testamente slog ner som en bomb. Nästan hela hans oerhörda ­förmögenhet skulle gå till ett pris. Släktingarna blev upprörda – och Hjalmar Branting förfasade sig över att Svenska Akademien skulle få ansvar för litteraturpriset. DN publicerar ett bearbetat och kortat utdrag ur ­Ingrid Carlbergs kommande biografi ”Nobel”.

Först ut med nyheten om priset var Nya Dagligt Allehanda. Emanuel Nobel blev våldsamt irriterad när han fick läsa testamentets fulla lydelse i tidningen redan den 2 januari (1897), strax innan han skulle ge sig av mot Sankt Petersburg igen efter begravningen. Ragnar Sohlman kände likadant. Alla inblandade hade behövt en längre tid i tystnad. De hade inte ens hunnit söka efter kompletterande information bland Alfred Nobels papper i San Remo och Paris.

Nyheten slog ned som en bomb. Donationens storlek var ogripbar för de flesta. Enligt tidningarnas överslagsräkningar uppskattades Alfred Nobels samlade förmögenhet till 35–50 miljoner kronor (cirka 2,5–3 miljarder kronor i dag). Av dessa skulle tydligen minst nio tiondelar tillfalla fonden och de fem prisen (fysik, kemi, medicin, litteratur och fredsarbete). Det betydde, enligt vissa beräkningar, att varje enskilt Nobelpris skulle bli dubbelt så stort som franska Vetenskapsakademiens totala årliga prissumma. Det var hisnande.

”Den mest stortartade disposition som någonsin blivit av en enskild man vidtagen för främjande av mänsklighetens kulturella och ideella utveckling”, lovordade Svenska Dagbladet.

Dagens Nyheter var minst lika lyrisk: ”En vackrare minnesvård än den Alfred Nobel genom detta testamente rest åt sig har knappast någon enskild man efterlämnat”, skrev tidningen. Men DN skickade samtidigt ett varningens ord till de utvalda prisutdelarna. Det ädla uppdraget ställde höga krav på insikt, omdömesförmåga och opartiskhet. Intriger och kotteriväsen fick absolut inte förekomma. ”I båda dessa avseenden var Alfred Nobel mycket fordrande, inte minst i det senare”, skrev DN och reste kompetensmässiga frågetecken kring Svenska Akademiens lämplighet för uppgiften. Hade Alfred Nobel inte menat någon annan ”Akademie i Stockholm”? (Nej, fastslog ett av testamentsvittnena senare. Det var så Alfred Nobel alltid uttryckte sig när han avsåg Svenska Akademien.)

Nyblivne socialdemokratiske riksdagsledamoten Hjalmar Branting gick rakt på sak. Svenska Akademien var ett skämt, menade han. ”Det gammelmodiga kotteri av präster och proselyter som årligen utmanar stockholmarnas löje […] är väl nättopp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200 000 kr åt den främste i europeisk litteratur!” skrev han i sin tidning Social-Demokraten.

Den vassaste kritiken levererades från konservativa Göteborgs Aftonblad, som i Nobels testamente såg ett dubbelt svek mot fosterlandet. Nobels miljoner behövdes i Sverige, menade tidningen. Att göra priset internationellt var att medvetet gynna andra länder framför fosterlandet. Men än värre var tilltaget att ge norska stortinget Fredspriset. Alfred Nobel hade därmed ifrågasatt Sveriges rätt att försvara sig, eftersom han ”lämnat en del av sin förmögenhet till underlättande av norska separattraktater och underblåsande av den norska högfärden mot Sverige!”.

Hos Bertha von Suttner på slottet Harmannsdorf i Österrike utbröt jubel när testamentet till sist blev känt. Bertha hade djupt sörjt sin vän som genom åren skänkt tiotusentals franc till hennes fredsorganisation. Men hon var också besviken. Veckorna gick utan besked om fredspengar i testamentet. ”Förnärmad över att Nobel glömde fredssaken”, anförtrodde hon sin dagbok.

När nyheten om Nobelpriset nu spreds över världen överröstes Bertha von Suttner av gratulationer. ”Jag är överlycklig över denna anslående belöning och stöd för saken, inser också att en summa borde tillfalla mig, vilket gläder mig mycket naturligtvis […] Sover dåligt till följd av upphetsningen”, skrev hon i sin dagbok.

Bouppteckningen började i Paris. Ragnar Sohlman tog in på hotell vid Champs Elysées tillsammans med en bokhållare stärbhuset anlitat. Den andre testamentsexekutorn, Rudolf Lilljequist, hade sitt företag att tänka på och kom inte loss lika lätt. I stället skickade han en fullmakt till nye svensknorske generalkonsuln i Paris, Gustaf Nordling, en fryntlig trävaruhandlare som Alfred Nobel hade firat in på en bankett bara två månader tidigare.

Foto: Henrik Montgomery/TT

 

Förseglingen av villan på avenue Malakoff bröts. Den tålamodsprövande inventeringen började, rum för rum, från gaskronan i vestibulen och tobaksdosan på skrivbordet till pianinot av päronträ i vinterträdgården. Fast viktigast var förstås de franska värdepapperen, som låg spridda på banker runt om i Paris. 

Generalkonsul Gustaf Nordling hade varmt hjärta, praktiskt sinnelag och pondus. Han kopplade nu ihop Ragnar Sohlman med franska advokater.

Rättsläget var inte självklart. Risken fanns att franska domstolar skulle slå fast att Alfred Nobel hade varit bosatt i Paris. Protester mot testamentet skulle då prövas enligt fransk rätt och där räckte de formella bristerna, de luddiga skrivningarna kring arvtagarna, för att ogiltigförklara det. Då kunde Alfred Nobels sista vilja vara i fara.

Skulle testamentet räddas behövde de övertyga franska myndigheter om att Alfred Nobel hade sin juridiska hemvist i Sverige. Stockholm skulle inte accepteras, trodde advokaterna. Det var visserligen där Alfred senast varit mantalsskriven, 1842, men då var han ju bara nio år. De fick komma upp med något bättre. Björkborn, Bofors, tänkte Ragnar Sohlman. Alfred var inte skriven där heller, men hade trots allt en större bostad.

Det fanns fler formella problem. I Frankrike räckte inte Alfred Nobels formulering i testamentet för att säkra Sohlmans och Lilljequists rätt att förfoga över hans förmögenhet. Det krävdes en officiell svensk handling som bevisade att de var behöriga. En sådan var dock inte snuten ur näsan, visade det sig. Problemet löstes med ett intyg som generalkonsul Nordling själv skrev och stämplade. Där uppgav han att testamentsexekutorer enligt svensk rättspraxis hade rätt att genomföra hela den franska bouppteckningen utan att tillkalla arvingarna.

Alfred Nobels släktingar skulle senare ha en del att invända mot den tolkningen av svensk praxis. Med tanke på fullmakten betydde ju tilltaget dessutom att Nordling skrev ett intyg åt sig själv.

Allt stod och vägde. Fransk eller svensk lag? Alfred Nobel hade inte varit mantalsskriven någonstans i vuxen ålder. Skulle han anses ha varit bosatt i Paris, Stockholm, eller Bofors? Eller möjligen San Remo? Inget var självklart. Känslor svallade.

Emanuel Nobel, huvudmannen i släkten Nobels ryska gren, hade tidigt deklarerat för Ragnar Sohlman att han inte tänkte sätta sig emot farbroderns vilja. Han hade också bedyrat den unge testamentsexekutorn att hans vänskap skulle stå fast även om utmaningarna med testamentet skapade slitningar. Nu utsattes Emanuel för påtryckningar av släktingarna i Sverige, som tyckte det var självklart att testamentet borde överklagas.

Det var inte utan att även Emanuel kände viss oro. Efter nyheten om den stora prisfond som skulle bildas hade det ryska oljebolagets aktier fallit. En snabb försäljning av hela Alfreds innehav kunde bli en katastrof.

Emanuel skrev till Ragnar Sohlman. De bestämde ett snabbt möte i Paris och fortsatte diskussionen i samma vänligt resonerande ton som tidigare. Ragnar bad Emanuel avvakta. Han lovade att hitta en rimlig lösning, som inte tvingade fram någon forcerad aktieförsäljning i Ryssland. Emanuel tycktes lugnad. Samtidigt gjorde han klart att dödsboet fick räkna med att några av släktingarna i Sverige tänkte överklaga.

Konsuln Gustaf Nordling och de franska juristerna varnade Sohlman. Med hotet om överklagan vilande över sig behövde exekutorerna snabba på. Alla tillgångar i Frankrike borde avvecklas snarast. Annars riskerade testamentsprocessen att hamna i fransk domstol och då var de priser Alfred Nobel ville skapa med största sannolikhet ett minne blott.

I början av mars 1897 hölls slutmötet om den franska bouppteckningen, ännu utan att någon av släktingarna bjudits in att medverka. Exekutorernas plan var att några veckor senare låta hela Alfred Nobels bohag i villan vid avenue Malakoff klubbas bort på auktion. Brorsbarnen bjöds in brevledes. De kunde välja mellan att skynda sig till Paris eller meddela om det var något särskilt de ville behålla för egen del.

Ludvig Nobel svarade godmodigt att de gärna fick ropa in bordsbesticken med pärlemorskaft och guldmonogram till honom. ”Farbror Alfreds käpp, som han alltid begagnade, vore även trevlig att erhålla.” Hans syster Ingeborg blev bestört. Hon skrev till Ragnar Sohlman och upplyste honom om hur upprörd Alfred varit när hans mammas tillhörigheter skulle säljas på auktion. Då hade släkten ändå kunnat ropa in det mesta. ”Hur det känns för den som haft så gott som en dotters rättigheter i det hem som nu skall säljas kan kanske Herr Sohlman ana. Nu är det väl redan försent för att kunna rädda ens en del därav”, skrev hon upprört.

Ingeborg lade in en skarp protest mot att farbroderns kläder skulle auktioneras ut ”likt en simpel torpares”.

Irritationen växte i de svenska släktleden. Känslan spred sig att Sohlman och Lilljequist tog sig väl stora friheter och i Stockholm började släktingarna förbereda sig på att överklaga testamentet. I ett utkast till uppgörelse dem emellan fäste de på pränt varför de ville göra det. Syftet var inte att stoppa Alfreds grundtanke, men de ville anordna prisutdelningarna på ”en rimligare grund” och bara för ”verkligt epokgörande alster”. De ville också att släktnära bolag, som Naftabolaget Bröderna Nobel i Ryssland samt de svenska företagen Bofors och Nitroglycerinaktiebolaget, skulle undantas från prisfonden. De aktierna skulle i stället fördelas mellan släktingarna.

 

Foto: TT

Som ett viktigt tillägg underströk de unisont att en eventuell överklagan inte fick uppfattas som ett svek mot Alfred. ”Testators vilja och syften må i all huvudsak av släktingarna respekteras”, hette det i utkastet.

Sedan gav sig bröderna Hjalmar och Ludvig Nobel av till Frankrike.

Ragnar Sohlman befann sig på ett kort besök i Stockholm när ett oväntat telegram fick honom att skynda tillbaka till Paris. Larmet kom från generalkonsul Nordling. Han upplyste Sohlman om att Hjalmar och Ludvig Nobel hade kommit till Paris med sin svåger, Ingeborgs man greve Carl Ridderstolpe. De ville undersöka om de hade något att vinna på att driva process mot testamentet i Frankrike.

Ragnar visste vad det betydde. Risken var överhängande att trion skulle lyckas och därmed omintetgöra det uppdrag han själv fått – att skydda Alfred Nobels önskan i testamentet. Nu behövde han och Nordling agera snabbt om det skulle lyckas. Värdepapperen måste tvunget föras ut ur Frankrike innan släktingarna kom till skott med juridiken.

Som tur var hade de förberett sig. Hela Alfred Nobels franska förmögenhet fanns nu samlad på ett och samma ställe. Enklast hade varit att be banken föra värdehandlingarna utomlands. Men risken fanns att detta skulle dra till sig uppmärksamhet och väcka franska fiskala myndigheters intresse.

En annan idé som prövades var att Ragnar Sohlman skulle resa i skytteltrafik, först till London några gånger med aktier och obligationer, därefter några turer till Stockholm med statspapper. Den lösningen bedömdes dock vara alltför omständlig och dessutom onödigt riskabel.

Återstod att skicka värdepapperen med tåg i försäkrade postpaket.

Sohlman och Nordling lyckades förhandla upp den maximala försäkringssumman till två och en halv miljon franc per försändelse. Sedan inledde de sitt dagliga värv. Tanken var att Ragnar Sohlman skulle sköta transporterna genom Paris tillsammans med generalkonsuln Nordling och dödsboets svenske bokhållare.

Ragnar beväpnade sig med en revolver. Varje dag hämtade de värdepapper för två och en halv miljon franc i bankens kassavalv och lade dem i en kappsäck. Den fraktades sedan med hästdroska till det svenska generalkonsulatet i åttonde arrondissementet.

Ragnar Sohlman satt tätt intill kappsäcken med laddad revolver, av rädsla för att utsättas för rån. På konsulatet registrerade de handlingarna, packade dem i buntar och förseglade postpaketen. Så diskret som möjligt och ”med iakttagande av särskilda försiktighetsmått” gav de sig därefter av mot Gare du Nord. Samma droska, samma revolver.

Värdepappren lämnades in på stationens ”finansexpedition”. Större delen av förmögenheten skulle därifrån fraktas vidare med tåg och båt till Alfred Nobels skotska banks Londonkontor. Där var pengarna trygga. I England hade nämligen, som deras juridiske konsult uttryckt det, ”utländska värdehandlingar lika väl som utländska personer asylrätt”.

Rutinen upprepades flera dagar i rad. Ragnar Sohlman skrev hem till sin fru Ragnhild att han hade ”spännande saker” och ”nästan roman­artade episoder” att berätta när de träffades.

En av dessa paketbestyrens dagar fick Gustaf Nordling besök på sitt kontor. Det var Hjalmar och Ludvig Nobel som tillsammans med greve Ridderstolpe hade sökt upp den svenske generalkonsuln för att reda ut frågan om Alfred Nobels bostadsort och hans testamentes giltighet. Bara några meter därifrån, i ett av konsulatets inre rum, stod Ragnar Sohlman och bokhållaren och sorterade värdepapper. Generalkonsuln andades inte ett ord, vare sig om Sohlmans närvaro på konsulatet eller om vad de sysslade med.

Nordling tog adjö av släktingarna, smet in i droskan och skakade sedan återigen i väg mot Gare du Nord med Sohlman, revolvern och ytterligare två och en halv miljoner franc i värdepapper.

När den allra sista försändelsen hade gått i väg några dagar senare fick Gustaf Nordling dåligt samvete. Nog borde släktingarna få veta vad de hade gjort? Generalkonsuln bjöd in Hjalmar, Ludvig och greve Ridderstolpe till vad han kallade en ”freds- och försoningsmåltid”. Han gav Ragnar Sohlman i uppdrag att släppa bomben vid lämpligt tillfälle under middagen.

Sällskapet möttes på Noël Peter’s, en av Paris bättre restauranger. De kalasade på anka och sjötunga och den inledningsvis lätt tryckta stämningen steg vartefter klassvinerna betades av.

Vid kaffet tog Hjalmar Nobel upp frågan om Alfreds egentliga bostadsort. Han åberopade franska jurister de konsulterat och försökte övertyga Ragnar Sohlman om att det knappast kunde vara Bofors, heller inte San Remo. Alfreds enda naturliga och juridiskt hållbara hemvist var i stället Paris, menade Hjalmar. Där hade han de facto bott i arton år och ägde fortfarande ett stort hus med tjänstefolk anställda. Det borde betyda att testamentets giltighet skulle prövas i fransk domstol, argumenterade Hjalmar Nobel.

– Det kan man diskutera, svarade Ragnar Sohlman.

– Men den frågan har numera bara teoretiskt intresse, fortsatte han, eftersom alla värdepapper av betydelse redan har förts bort från Frankrike.

Beskedet väckte visst rabalder runt bordet. Först ville Hjalmar Nobel inte tro honom. Häpen, får vi gissa, hörde han generalkonsul Nordling bekräfta att så var fallet.

Eftersom endast Ragnar Sohlmans minnesbild av situationen finns nedtecknad vet vi inte exakt hur syskonen Nobel och deras svåger reagerade, än mindre vad de egentligen sa. I Sohlmans återhållna byråkratprosa har alla spår av känslor tvättats bort. Men innebörden går inte att missta sig på:

Vi ses i domstol!