Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/svenska-romaner-minns-europa/

Böcker

Svenska romaner minns Europa

Gabriela Melinescu Foto: Benkt Eurenius

På söndag är det EU-val. Hur syns Europa i den svenska romanen? Eric Luth har undersökt fyra svenska författarskap, som alla skriver förbi nationalstatens gränser.

EU-valet 2019

Vad har fyra författare som Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu, Sigrid Combüchen och Caterina Pascual Söderbaum gemensamt? I alla fall två saker: de har och hade alla bakgrund i andra europeiska länder än Sverige, och har gett ut romaner på svenska under 2000-talet. De tillhör på så vis en växande skara författare som rör sig över den europeiska kontinenten och låter den språkliga och kulturella mångfalden blomma ut. De bidrar till vidgade narrativ när de gestaltar Europa. 

Litteratur och kultur förstås ofta i nationella termer. Det pratas om nationallitteratur och ibland till och med nationalepos. Romaner som narrativ gestaltar eller – för att tala med statsvetaren Benedict Anderson – föreställer nationer. Litteraturvetare som Marina Mackay och Jobst Welge har visat hur författare som Jane Austen, Maria Edgeworth och Sir Walter Scott under tidigt 1800-tal bidrog till att frammana en gemensam brittisk identitet. Med ett sådant betraktelsesätt växte den moderna romanen fram parallellt och delvis integrerat med nationalstatens födelse.

Caterina Pascual Söderbaum Foto: Steve Sem-Sandberg

Mackay har också konstaterat att ingen litterär genre är närmare förknippad med den föreställda gemenskapen än romanen. Egentligen är det logiskt. Romanens narrativ avgränsar gemenskaper och låter skilda personligheter framträda samtidigt. En nation kan på sätt och vis ses som en sorts roman: en avgränsad berättelse om människor som inte nödvändigtvis känner varandra men som är del av samma föreställda gemenskap. 

Romanen fungerade som nationsbyggande grepp när nationen var den främsta gemenskap som européerna identifierade sig med. Vad händer när närmare 400 miljoner EU-medborgare på söndag ska välja ledamöter till Europaparlamentet och lägga sina röster för den gemensamma europeiska framtiden? När en majoritet av EU-medborgarna känner sig som européer och många korsar de europeiska ländernas gränser – vad betyder det för den samtida romanens gestaltning av föreställda gemenskaper?

Med utgångspunkt i sexton romaner skrivna av Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu, Sigrid Combüchen och Caterina Pascual Söderbaum har jag undersökt hur de samtida berättelserna blir alltmer europeiska. En föreställd europeisk gemenskap tar form i de studerade romanerna, en gemenskap som överskrider nationalstatens gränser.

Tydligast kommer det till uttryck i Pascual Söderbaums ”Den skeva platsen” (2016). Där finns ingen nationell utgångspunkt. Romanen förflyttar sig genom tid och rum över den europeiska kontinenten. Förlaget har kallat den en fresk som försöker framställa Europa i dess helhet. Att Sverige eller något annat land skulle vara i fokus går inte att se. Narrativet är inte nationellt – det är europeiskt. 

Samma tendenser går att se i alla de fyra författarnas romaner, om än på olika vis. En föreställd europeisk gemenskap tar form i romanerna, en gemenskap som överskrider nationalstatens gränser.

Sigrid Combüchen Foto: Claudio Bresciani/TT

Hos samtliga fyra författare är minnen, myter och historia centrala. Vilka minnen och myter som skildras skiljer sig dock åt. Å ena sidan fokuserar Pascual Söderbaum och Combüchen på det mörka nittonhundratalets trauman och vikten av att glömma och gå vidare. Å andra sidan kretsar Melinescu och Kallifatides kring antikens myter och minnen och kring vikten av att komma ihåg och att känna sin historia. 

Det finns därmed en spänningsfylld etisk-historisk skiljelinje i berättelserna om vad Europa är och bör vara. Är den europeiska framtiden något vi bygger tillsammans för att undkomma våra historiska trauman? Eller är den europeiska framtiden något vi baserar på vårt gemensamma ursprung? 

Kallifatides, till exempel, uttrycker med hetta vikten av att komma ihåg. Barbariet, heter det i ”Med sina läppars svalka” (2014), börjar med glömskan. I ”Det gångna är inte en dröm” heter det att ”litteraturens uppgift är att rädda livet från glömskan.” Berättaren i Pascual Söderbaums ”Den skeva platsen”, å andra sidan, är dotter till en spansk fascist och Hitlervän som vill utradera sig själv från släkthistorien för att inte föra vidare den nazistiska arvsynden till sitt barn. Huvudkaraktären Nathalie i Combüchens ”Sidonie & Nathalie” (2017) vägrar berätta för sin dotter om hur hon förlorade hela sin förra familj i andra världskrigets Frankrike: 

”Det enda de kunde, var att fortsätta från där, utan att orda så mycket om det och när de efter några år fick ett barn hade de trott för mycket på tystnaden och beslutat att inte tynga henne med Europas historia. Den tiden var ju passerad.”

Historien, konstaterar Nathalie, ska börja med dottern.

Berättelserna blir alltmer europeiska. Samtidigt framträder en skiljelinje för vilken europeisk berättelse som ska skrivas. Combüchens och Pascual Söderbaums romaner bygger båda på en uppenbar konflikt. De skildrar vikten av att glömma, men romanerna handlar samtidigt om den traumatiska 1900-talshistorien – ett effektivt sätt att motverka glömska. Hur ska denna konflikt förstås? 

I det inflytelserika verket ”Les lieux de mémoire” (ungefär ”Minnesplatserna”) har historikern Pierre Nora definierat två minnestyper: å ena sidan kollektiva minnen i minnesmiljön, å andra sidan minnesplatser i historien. Kollektiva minnen är sådant som vi aktivt minns, hela tiden. Minnen som vi traderar, återberättar och håller levande. Det är minnen vi har runtomkring oss. I minnesmiljön finns sådant som har hänt nyligen, men också sådant vi vägrar att glömma: riter, myter och sådant om vilket vi ständigt berättar. Minnesplatser, å andra sidan, är organiserade minnen i historien. Det är när vi partiellt har glömt och organiserar våra minnen för att bättre komma ihåg. Det är museer, arkiv, böcker, flaggor och viktiga symboler. Minnesplatserna i historien räddar våra kollektiva minnen från total glömska. 

Theodor Kallifatides Foto: Beatrice Lundborg

Hos Kallifatides är de antika myterna minnesplatser i historien. Faktum är att flera av hans verk är minnesplatser i sig själva. ”Herakles” från 2006 återberättar den grekiska hjältens liv. ”Slaget om Troja” från 2018 återberättas Homeros Iliaden, fast i romanform. Kallifatides minnen har redan passerat från minnesmiljön till historien. De är förenande platser i vår gemensamma historia, platser värda att minnas. 

För Combüchens och Pascual Söderbaums huvudkaraktärer är minnena inga organiserade platser i historien. De är kollektiva minnen här och nu, traumatiska minnen av vår samtid. Den franske historikern Ernest Renan konstaterade en gång att det viktigaste för en nationell identitets räkning är att glömma. Hade fransmännen aktivt kommit ihåg massmordet av hugenotter under Bartolomeinatten 1572 hade de aldrig kunnat enas kring en nationell identitet. Kanske ekar Nathalies vilja att inte tynga sin dotter med Europas historia av denna insikt? I fransmännens berättelse har Bartolomeinatten omorganiserats från kollektivt minne till avgränsad minnesplats i historien. Är det detta karaktärerna i Pascual Söderbaums och Combüchens verk menar när de uppmanar till glömska? Visst måste vi minnas – men vi måste göra det på ett annat sätt, så att inte våra europeiska trauman förs vidare till kommande generationer.

När författare med ursprung i andra europeiska länder tar plats i den svenska litteraturen förändras våra berättelser. I de sexton romaner som ingått i min litteraturvetenskapliga studie är det tydligt att berättelserna inte avgränsas av nationen. Europa tar tydligt plats i de europeiska narrativen, och den kulturella integrationen blir påtaglig.

Nästa fråga är vilket Europa det är vi ska berätta om. Ska vi berätta om vår historia och vårt gemensamma ursprung, och låta berättelserna ta avstamp i antikens civilisationer. Eller ska vi sluta tynga vår kontinent med dess historia och sträva efter att ge våra barn en gemensam europeisk framtid? Där tycks konfliktlinjen gå i den samtida svensk-europeiska litteraturen.

Eric Luth är litteraturvetare vid Södertörns högskola