Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 14:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/theodor-kallifatides-forintelsen-far-inte-upprepas-genom-glomskan/

Böcker

Theodor Kallifatides: Förintelsen får inte upprepas genom glömskan

Bild 1 av 3
Grafik: Martin Gradén
Bild 2 av 3 Invånare i Thessaloniki uppmärksammar den 76:e årsdagen av deporteringen av judar från staden.
Foto: Alamy
Bild 3 av 3 Författaren Theodor Kallifatides.
Foto: Beatrice Lundborg

I Grekland har judar bott i tusentals år. Och efter Förintelsen är det vår plikt att minnas dem. DN publicerar här ett föredrag av författaren Theodor Kallifatides som ursprungligen hölls på Konstakademin den 11 april i år.

Mina damer och herrar,

Det är en sorglig ära att stå här i dag. Jag önskar att det inte hade varit nödvändigt. Jag är grek och som barn fick jag lära mig ordspråket att en grek kan lura en turk, en jude kan lura en grek och en armenier kan lura alla.

Men döden kan ingen lura.

Varför fanns det ett sådant ordspråk?

Helt enkelt därför att samhället som jag växte upp i såg ut på det sättet. Det fanns armenier, judar, turkar, greker och flera andra.

Så såg det ut på flera håll i världen. Förra hösten var jag i Trondheim i Norge och det finns ett torg där som har fått sitt namn efter familjen Steinfeld. Men familjen Steinfeld är borta och alla vet vad som har hänt.

I Tallinn i Estland har de gamla judiska kvarteren blivit mycket populära och mondäna kvarter med restauranger och klubbar och underhållning. Men inga judar finns där och alla vet vad som har hänt.

I Stralsund i Tyskland finns det liksom i många andra städer en gata som heter Judenstrasse. Men inga judar finns där. Och alla vet vad som har hänt.

I Thessaloniki i Grekland fanns det en stor och blomstrande judisk kommun. Nu finns inte ens kyrkogården kvar. Och alla vet vad som har hänt.

Det finns många som förnekar detta. Det finns många som säger att det är dags nu att glömma och gå vidare. Men hur ska vi gå vidare mot en framtid grundad på lögner och förnekelser? 

Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan.

Man kan inte bygga slott på sand. Man kan inte bygga en ny värld på lögnens och förnekelsens mycket lösa sand. 

Ett gigantiskt, groteskt, monstruöst brott har ägt rum. Det har blivit ett mantra att säga att ondskan är banal. Det är filosofisk pornografi. Ondskan är allt annat än banal. Stalins favoritbödel avrättade egenhändigt fler än två tusen människor. Var han en intelligent, ämabel byråkrat som bara gjorde sitt jobb eller var han ett rotskott från ett system som dyrkade våld, som ringaktade människolivet, som satte makt över alla andra värden? Han var inte banal, han var ett monster.

Det är av yppersta vikt att inte glömma hur monstren såg ut. Att inte glömma deras gärningar. Förlåta dem måste vi ändå göra eftersom vi inte kan göra annat. Men glömma dem? Aldrig. Minnet är hjärnans ädlaste funktion. Den ska användas, den ska förfinas, den ska förstärkas. Vi ska inte låta de tomma hålen i Europa fyllas av lögner och förfalskningar.

Där bodde människor. Där bodde judar. Och alla vet vad som hänt. Man har dödat dem. Man har velat utplåna dem från människornas minnen.

Monument över judiska studenters avbrutna utbildningar. Foto: estravelvideo/Alamy Stock Photo

Det får inte lyckas.  

Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan.

Människorna skall inte dö två gånger.

Tidigt på sjuttiotalet kom min hustru och jag till Gotland. Jag trodde att jag var den första och den enda greken på ön. En eftermiddag körde vi till Lärbro för att se på reparationerna av den gamla, vackra kyrkan.

Efteråt besökte vi kyrkogården i direkt anslutning till kyrkan. Vi såg gravar av svenska bönder, lärare, präster, militärer. En svensk kyrkogård med svenska minnen. Plötsligt lade vi märke till en grupp gravar tydligt separerade från de andra. Där låg människor från olika naziläger, som vid krigets slut tagits till Gotland och det militära sjukhuset, där min hustrus farbror arbetade som ung läkare. Det var judar allesammans. De flesta från Polen. Men två av dem var grekiska judar. De hade hunnit dit före mig. Athanassius Lazos och Dimitrios Myrrius. Jag ville vara säker och sökte upp Barbro Ahlqvist som ansvarade för kyrkogården. Visst var det så. Barbro var säker. Hon berättade vidare om en judisk man som hade funnit sin bror på kyrkogården. 

Bibeln har nog rätt. Den som söker finner, men alla måste vi tacka dem som inte glömmer.

Dessa två grekiska judar i Lärbro berättade en lång historia om mitt land. 

Därför tänker jag ber er följa med mig på en tur till Grekland innan det som alla vet att det har hänt hände.

● ● ●

Fanns det inte antisemitism i Grekland? Det fanns, inte överallt, men det fanns och den tog sig ibland groteska uttryck som i andra länder. Man skrämde till exempel små barn med att Juden skulle ta dem, om de inte åt upp sin mat; man talade om spikförsedda fat som Juden använde för att dricka små barns blod. Visst fanns det sådana föreställningar, men det förekom inga förföljelser, inga förvisningar, inga förbud att arbeta och leva.  

När den första självständiga staten Grekland bildades 1832 efter befrielsen från Turkiets välde erkände man den judiska minoriteten som fick exakt samma rättigheter och förpliktelser som alla andra. 

De första judarna hade kommit till Grekland redan på 1100-talet, i vanlig ordning jagade av Alexander den stores arvingar som räddes den judiska tron på en enda, mäktig gud. De föredrog sina kopulerande, konspirerande, manipulerande gudar och gudinnor som på något sätt var en tröst. Om gudarna inte är bättre än så, varför ska människorna vara det?

Dessa första judar kom med tiden att kallas romaniotes. De levde och verkade i enlighet med sina traditioner och sin religion, men var samtidigt aktiva medlemmar i det omgivande samhället, till den grad att de skrev på grekiska men med det judiska alfabetet.

Det första vittnesmålet om judarnas närvaro i Grekland är mycket gammalt, från 300 år  f Kr. Det förmodas att de var slavar.

Historikern Filon, själv jude, noterade år 142 f Kr ett flertal judiska kommuner i Grekland och på Cypern.

När aposteln Paulus kom till Thessaloniki år 49 e Kr togs han emot av en väl organiserad kommun och talade i synagogan. Han fann flera organiserade judiska kommuner och det är till några av dem han skrev sina brev.

Till följd av det judiska kriget mellan 66 och 70 e Kr utvandrade ännu fler judar till Grekland eller skeppades dit som slavar. Den romerske kejsaren Vespasianus tvångskommenderade sex tusen judar till att arbeta i Korint, då man byggde den kända och ännu fungerande kanalen.

Denna förlust kommer praktiskt taget aldrig att ersättas. Judarna i Grekland raderades nästan ut.

Långt senare kom sefarderna som på det stora hela bosatte sig i norra Grekland, mest i Thessaloniki, och behöll sitt språk och sina seder.

Nästan samtidigt kom judar från Ungern och något senare även från Italien.

Före andra världskriget fanns det nästan 100.000 judar spridda över hela Grekland. Efter kriget fanns 5.000 kvar.

Denna förlust kommer praktiskt taget aldrig att ersättas. Judarna i Grekland raderades nästan ut och med dem en stor del av deras gärning i landets ekonomiska, sociala och kulturella liv. Det blev ett enormt svart hål i landets hjärta. Och det kommer aldrig mer att fyllas igen. Det är mycket människan kan återvinna, men inte det som tiden tog med sig. Tankar, idéer, känslor, konstnärliga uttryck, drömmar som närdes av dessa människor försvann för gott. 

Kvar är den stora skuggan över det svarta hålet.

Låt mig ta det lite mer detaljerat. 

I Alexandroupolis levde och verkade 150 judar. Alla fördes bort, 4 överlevde.

I Veroia levde och verkade 384 judar. 58 överlevde.

I Didymotoixo levde och verkade 850 judar. 170 överlevde.

I Drama levde 1.096 familjer. Ingen överlevde.

I Kavala: 2.000 deporterade. Bara 1 återvände.

I Kastoria: 763 deporterade. Bara 1 lever i dag.

Komotini: 819 deporterade. 28 överlevde.

Kos: 140 deporterade. 1 överlevde. Synagogan blev kulturcentrum.

Orestiada: 197 deporterade. 3 överlevde.

Sufli: 32 deporterade. Ingen överlevde. 

Xanthi: 550 deporterade. Mycket få överlevde. Ingen kom tillbaka.

Preveza: 250 deporterade. 15 överlevde.

Serres: Ingen exakt siffra på antalet judiska invånare finns. 1 överlevde.

Florina: 400 deporterade. 64 överlevde.

Chania: 340 drunknade när de skulle transporteras därifrån. 2 överlevde.

Jag lämnar Aten och Thessaloniki till sist. 

Judiska män mellan 18 och 45 år samlas ihop för att deporteras till koncentrationsläger, 11 september 1942. Foto: Alamy Stock Photo

Den judiska kommunen i Aten var gammal och etablerad med två synagogor, skolor, barnhem, bibliotek med mera. Antalet judar var mellan 1.500 och 3.000. Den stora öppna marknaden som alltjämt kallas Giousouroum skapades av en judisk familj som hette just så. I början av ockupationen lydde Aten under italienskt kommando. Italienarna var inte lika fanatiska antisemiter som nazisterna. Men när den tysk-italienska pakten bröt samman och nazisterna tog över Aten började de systematiska förföljelserna. 800 judar deporterades, medan andra gömdes i byar runt om staden eller lyckades skaffa sig papper om att de var greker. Metropoliten Damaskinos såg till det.

Av de 800 som fördes bort vet man inte hur många överlevde. Men en av dem var min grekiske förläggares mor. 

Mer om det lite längre fram.

I Thessaloniki blev tragedin ännu större. Staden var centrum för den sefardiska invandringen, som märkte den till det bättre på alla sätt. Den stora täckta marknaden mitt i staden bär namnet Modiano efter den judiska handlaren som skapade den. En släkting, Patrick Modiano, skulle få Nobelpriset i litteratur 2014. Baron Hirsch byggde bostäder för de mindre bemedlade i församlingen, det första kvinnosjukhuset byggdes av hans hustru. Det fanns 60 synagogor och en tidning, den första i staden.

Thessaloniki hade i början av kriget 56.000 judiska invånare, 39 procent av hela befolkningen. På kaféerna och på strandpromenaden var den hispano-sefardiska dialekten lika vanlig som grekiskan.

Nazisterna intog staden den 9 april 1941. Några dagar senare inför de den nya ordningen. Judarna får inte besöka kaféer och restauranger, gå på teater eller liknande. De övertar sjukhuset Hirsch och många judiska hem, fängslar kommunens styrelse, beordrar judarna att överlämna sina radioapparater och plundrar judiska hem och bibliotek. 

Den sorgliga historien om Thessaloniki fortsätter än i våra dagar. Resterna av den judiska kyrkogården utsattes för vandalism av grekiska högerextremister och antisemiter för inte så länge sedan.

Tre månader senare, den 11 juli 1941, beordras alla män i åldrarna 18–45 att samlas på Frihetens torg mitt i staden. Över 2.200 judar samlas där. Männen får utstå alla former av misshandel och förnedring av de tyska soldaterna, men dessvärre också av deras grekiska samarbetsmän.

För att rädda livet på männen tvingas den judiska kommunen betala den gigantiska summan 2,5 miljarder drakmer. Innan året är slut har tyskarna och deras grekiska samarbetsmän tagit över alla judiska företag och verksamheter. 

Den 6 februari 1943 kommer slutligen mästermördaren, den beryktade slaktaren Alois Brunner och hans vidriga medhjälpare Dieter Vislyceni. De är ansvariga för den slutgiltiga lösningen. Judarna måste bära den gula stjärnan, de får inte använda allmänna transportmedel, de får inte lämna gettot, de får inte använda telefon. Den judiska kyrkogården förstörs.

Nazisterna gör allt detta samtidigt som de, med hjälp av den godtrogne rabbinen Kortez, lyckas övertyga människorna att allt görs bara för att reformera kommunen, ingenting ont kommer att hända dem, en liten resa till Polen bara.

Den 15 mars 1943 avgår första tåget från Thessaloniki med hundratals judar ombord. Destination Auschwitz. Nitton tåg avgick inom några veckor.

46.091 människor fördes bort. Endast 1.500 överlevde.

● ● ●

Thessaloniki, som en gång kallades Israels moder, var nu en naken stad. Ytterst få judar kom tillbaka och de flesta emigrerade vidare till USA. De hade förlorat sina hem, sina förmögenheter, allt.

I en av mina romaner finner man följande autentiska berättelse. Ett grekiskt par tar in på det finaste hotellet i Thessaloniki, nära marknaden Modiano. På rummet möter de en städerska. De två kvinnorna börjar prata med varandra, inte minst därför att gästen plötsligt tycker sig minnas att hon har varit på det här hotellet tidigare, i just det här rummet, när hon var en liten flicka på resa med sina föräldrar före kriget.

Det är omöjligt, säger städerskan rodnande.

Varför är det omöjligt?

Därför att det här var mitt familjehem före kriget och just det här rummet var mitt flickrum.

Så var det. De hade förlorat allt, man hade bestulit dem på allt. Så de flesta fortsatte vidare till andra kontinenter och länder.

Det finns inget annat folk som har råkat så illa ut så länge.

Den judiska diasporan fortsatte efter holocausten. Men det fanns också platser där de återvändande judarna möttes med värme och kärlek. På ön Kerkyra stod hela skolan på piren och väntade på de två elever som hade klarat sig. Byns snickare hade lärt sig göra kistor utan spikar, vilket han trodde att den judiska traditionen krävde. För några hade dött under resan hem.

Den sorgliga historien om Thessaloniki fortsätter än i våra dagar. Resterna av den judiska kyrkogården utsattes för vandalism av grekiska högerextremister och antisemiter för inte så länge sedan.

Den judiska församlingen reste en minneskylt. Jag översätter lite selektivt.

”Du står på helig mark. Du står på vad som är kvar av Orientens största nekropol. Du står på den plats där Thessalonikis judar begravdes i seklernas gång. Tills de onda makterna 1943 utplånade inte bara de levande utan också de döda och förstörde alla gravar. De som begravdes här dog två gånger.”

Barn lämnar blommor vid Förintelsemonumentet i Thessaloniki. Foto: ZUMA Press, Inc./Alamy Stock Photo

Diasporan och holocausten. Det är två grekiska ord. Diaspora betyder att sprida ut sig, holocaust att bränna ner någon eller något helt och hållet.

Det är två grekiska ord som har fått sin slutliga mening av judarnas öde.

Jag önskar att det aldrig hade blivit så. 

Var det inte några som räddades undan?

Några var det.

I huvudsak följande kategorier.

De som fick skydd av sina grannar.

De som lyckades ta sig till Italien, däribland familjen Modiano, med hjälp av den italienske konsuln.

De som tidigt sökte sig till den grekiska motståndsrörelsen, som tog partisanernas familjer till otillgängliga bergsbyar. 

De som räddades av modiga myndighetspersoner.

På ön Zakynthos krävde den tyska kommendanten en lista över alla judar som bodde på ön. Metropoliten Chrysostomos och borgmästaren Loukas Karrer skrev sina namn på listan. Sina namn och inga andra. Kommendanten gav upp. Alla judar på ön överlevde.

När ön drabbades av fruktansvärda jordbävningar var det den israeliska staten som allra först skickade hjälp, med hälsningen: ”Vi har aldrig glömt vår käre Metropolit och vår käre borgmästare.”

Några räddades, som sagt. 

Och några återvände.

Bland dem min grekiske förläggares mor.

Hon fick se små barn slitas i stycken av vakthundarna. Väninnor våldtas eller skjutas på fläcken.

Låt mig presentera för er Karolina Nachmouli, född 1920 i staden Larissa i Grekland, dotter till Isak Nachmouli. Det var en vanlig judisk familj. Fadern var mångkunnig, kunde reparera allt, smida husgeråd, baka söta kakor och sockerbeklädda mandlar som man åt vid glada högtidliga tillfällen som dop eller bröllop. Han tillverkade även glas som han sålde på gatan och det som han inte sålde gav han bort till kvarterets barn. Barnen visste det och väntade på honom varje eftermiddag.

Men så kom nazisterna. Fadern hade turen att dö innan men hans familj var kvar. Karolina hamnade i Auschwitz-Birkenau.

23 år gammal.

Hon fick uppleva alla tänkbara fasor. Men i likhet med de flesta överlevarna talade hon inte om sina upplevelser i koncentrationslägret. 

Orden räcker inte till, sa hon. Men kort innan hon dog övertalades hon av sin son att bli intervjuad och då, men först då, och mycket sparsamt talade hon om fasorna.

Om askan från alla som brändes i ugnarna, som lade sig över marken och som man gick på. Hon fick se små barn slitas i stycken av vakthundarna. Väninnor våldtas eller skjutas på fläcken.

Hon berättade att man alltid brände en kvinna tillsammans med männen därför att kvinnorna brinner bättre. Men framför allt berättade hon om den otroliga godtrogenheten. Det fanns människor som inte ens på väg in i gaskammaren trodde att tyskarna ville dem något ont. 

På väg till Auschwitz gjorde tåget anhalt någon enstaka gång för att människorna skulle gå ut och uträtta sina behov. När tåget kom i rörelse igen sprang de efter det för att hinna i kapp. De trodde att de var på väg till Polen där ett bättre liv väntade på dem. Hon var själv lika godtrogen, sa hon. Hon hatade inte tyskarna. Hon hatade ingen. Hon hade kvar sitt nummer. Det gick inte att ta bort. Hon hade sett sin väninna i lägret bränna bort numret med frätande saltsyra och ohygglig smärta.

Hon överlevde allt, även sin godtrogenhet. Och hon kom tillbaka till Grekland och träffade så småningom en sympatisk ung man och en kväll gick de på bio tillsammans. När de kom ut från bio säger han: Hör du Karolina, ska vi inte ta och gifta oss? Men Billy, jag älskar dig inte, sa hon. Och vem har sagt att jag älskar dig? sa han och hon tyckte att det var så roligt att hon gifte sig med honom och levde med honom tills han dog i hennes famn femtio år senare.

När man frågade henne hur hon hade klarat av att överleva helvetet svarade hon: Jag hade inte tid att dö. Jag tog alltid hand om någon annan.

Det kan vara värt att minnas.