Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ”det är viktigt att barn och unga läser böcker”, undrar författaren Per Nilsson.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 23:35
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/ungdomsboksdebatt-lattlast-och-lattlast-ska-inte-bocker-vara-nagot-mer/
Böcker
Ungdomsboksdebatt: Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?
Bart Moeyaert får årets Almapris. Det är ett utmärkt val, hans böcker är originella och komplexa och han har en alldeles unik berättarröst. Redan tidigt i sin karriär fick Bart Moeyaert försvara sig mot kritiker i hemlandet som ansåg hans ungdomsromaner vara svårtillgängliga, eller mot åsikten att han skrev för några få. (Och han försvarade sig naturligtvis med självklar elegans och stor humor.) Till saken hör att Bart Moeyaerts böcker är tillgängliga för alla som läser med ett öppet sinne.
Hade Bart Moeyaerts böcker blivit recenserade, lästa och diskuterade i Sverige? Hade de ens blivit publicerade i Sverige? Samma frågor gäller tidigare Almapristagare som Jaqueline Woodson, Meg Rosoff och den fantastiska Sonya Hartnett.
För femton år sedan drog Ulf Stark igång en debatt om svensk barn- och ungdomslitteratur där han ställde litterära kvaliteter i motsättning till läsfrämjeri. Det är en svår debatt att föra, och nu har den alldeles tystnat efter att läsfrämjandet vunnit på knockout. ”Det viktiga är att barn läser, får känna läslust”. ”Det finns inga dåliga böcker för barn och unga, alla böcker som blir lästa är bra böcker.” ”Det som läses mest är allra bäst.” ”Vad läste du förresten själv när du var elva år?”
De stora förlagen tycks anse att ungdomsromanen är en omöjlig och möjligtvis utdöende genre.
Under alla mina år som författare har jag saknat ett samtal om den svenska ungdomsromanen, trots att Sverige haft lysande författare som Peter Pohl, Mats Wahl och Jessica Schiefauer. Och under senare år tror jag att också utgivningen radikalt förändrats och likriktats. De stora förlagen tycks anse att ungdomsromanen är en omöjlig och möjligtvis utdöende genre.
När det gäller svenska bilderböcker ser jag fortfarande stor konstnärlig frihet, nyfikenhet och sprudlande skaparlust. Men sedan, när de små barnen växer upp? Då väntar lättläst, lättläst och lättläst. Deckarserier och superhjältar och lite skräck.
Kanske är jag orättvis. Nog vet jag att det fortfarande publiceras ungdomsromaner om unga människors växande och sökande, och böcker som hugger tag i samtiden, i samhällsproblemen och debatten.
Men ändå – varför är det så svårt och ointressant att föra ett samtal om litteratur för barn och unga? Ett samtal som sträcker sig lite längre och djupare än till åsikten att ”det är viktigt att barn och ungdomar läser böcker”.
Per Nilsson är författare