Har växter en själ? Besitter träd, buskar och blommor ett inre, andligt liv? Frågan dissekeras grundligt i uppemot 300 sidor i det nyutgivna temanumret ”Växtsjälen” av Aiolos, Sveriges kanske nördigaste och mest ambitiösa kulturtidskrift. Numret rör sig från filologiska utläggningar om Platons och Aristoteles själsbegrepp till botaniska essäer av Linné och Darwin, från samtida växtneurobiologi till en ekofeministisk läsning av serieskurken Poison Ivy – växtkvinnan som med superkrafter som florokinesi och fotosyntes kämpar för att rädda världen från miljöförstöring. Allt detta varvat med nyskriven poesi och bildkonst.

Växters själsliv? Verkar det kuriöst och tramsigt? Tja, ämnet populariserades i själva verket redan 2015 med den internationellt bästsäljande boken ”Trädens hemliga liv” av tyske Peter Wohlleben, som hävdade att träd är fundamentalt sociala och kännande väsen. ”Växtsjälen” ansluter sig dessutom till det projekt som Aiolos outtröttligt inriktat sig på under de gångna åren: att för en svensk publik introducera den så kallade ”posthumanistiska” vändningen i samtida teori (med nära besläktade inriktningar som ”nymaterialism” och ”ekokritik”). 

Man kan generellt säga att posthumanismen vill under­söka existenser och kunskapsformer som inte tar människan och hennes med­vetande som utgångspunkt. 

Det växande intresset för detta fält speglar ett numera omfattande engagemang bland humanistiska forskare och kulturarbetare för frågor som rör ekologi, natur och klimat. I Sverige har nästan alla de tyngsta kulturtidskrifterna haft tjocka temanummer kring dessa ämnen: OEI med sitt 500-sidiga mastodontnummer ”Naturbegreppet” (nr 75–76, 2017), Glänta med ”Klimatångest” (nr 1/2017), Aiolos med ”Svart ekologi” (nr 56/2017) och ”Växtsjälen”, Brand med ”Klimatkamp” (nr 4/2018) och 10TAL med ”Klimat­vrede” (nr 29–30/2018). 

Den så ofta upprepade sanningen att politiker i dag inte bryr sig om klimat och natur går alltså knappast att tillskriva dagens kulturarbetare och intellektuella. Tvärtom. Men vad är det för konst och teoribildningar som ges så omfattande utrymme i den svenska kulturvärlden? Hur ser det ekologiska engagemanget ut i dessa tidskrifter? 

Vid en genomläsning blir det uppenbart att det mestadels inte rör sig om klimatförändringarnas materiella, sociala eller politiska effekter och orsaker, utan främst om olika versioner av posthumanism. 

Det kan röra sig om den tyske 30-talsbiologen Jakob von Uexkülls omfattande undersökning av fästingens fenomenologi och tidsuppfattning, ambitiöst introducerad i ”Svart ekologi”. Eller maskars drivkrafter, som hos den politiska teoretikern Jane Bennett, publicerad i ­”Naturbegreppet”. Eller en stens verklighet, som inom rörelsen Objekts­orienterad ontologi (eller OOO), enligt vilken varje objekt i världen besitter en helt egen verklighet som vi aldrig kan få tillgång till, men ändå kan försöka tänka oss och beskriva om vi lämnar antropocentrismen bakom oss. 

Handlande maskar och kännande stenar må låta som Cartoon Network, men faktum är att posthumanismen rönt ett närmast explosivt ­intresse inom såväl den akademiska forskningen som konsten och poesin det senaste ­decenniet – också i Sverige. En av dess centrala tankar är att vår antropocentriska, hierarkiska uppdelning mellan natur och kultur, mänskligt och ickemänskligt, går hand i hand med exploateringen av planeten och andra arter, och således med klimatkrisen. Det ses alltså som ett etiskt och politiskt projekt att skriva fram perspektiv bortom det mänskliga: att lösa upp gränsen mellan människa, natur och andra arter.

Och jag medger att det ofta bjuder fascinerande läsning. Att tänka sig världen för en växt eller en fästing kan locka på samma sätt som hallucinogena droger: den svindlande kittlingen i att göra sig av med sina sätt att organisera och erfara världen och öppna sig för något radikalt annorlunda. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det finns någonting djupt bisarrt med att den ekologiskt engagerade kulturen tagit denna radikalt samhällsfrånvända vändning. Det är som om många verkar tro att vägen till det fossilfria samhället går via det ihärdiga kontemplerandet av maskar och stenar. 

Som den vitt inflytelserike ekoteoretikern Timothy Morton, som flitigt citeras i 10TAL, OEI och Aiolos, samt av en profilerad svensk kritiker och klimatdebattör som Sven Anders Johansson. Morton menar att det som ytterst är ansvarigt för den globala uppvärmningen är ”naturbegreppet” (snarare än exempelvis den profittörst som driver de hundra företag som i dag står för 71 procent av jordens samlade utsläpp). Om ett begrepp är roten till klimatkrisen, kan man då lösa krisen genom dekonstruktion? Morton, som är influerad av den franske poststrukturalistiske filosofen ­Jacques Derrida, verkar mena det. I hans uppskruvade retorik tycks frälsningen följa automatiskt på utplånandet av naturbegreppet, eftersom vi då alla kommer att förstå att vi är ofrånkomligt beroende av den kringliggande ekologin, sammantvinnade i det han kallar ”the mesh”.

Och den radikala politiska retoriken återfinns hos många. Hydrofeminismen till exempel – som förespråkas av bland andra det danska posthumanistiska konstnärskollektivet och förlaget Laboratory for Aesthetics and Ecology – talar om att ”bli en vattnig kropp” och bejaka en ”flytande existens” som politisk motståndspraktik i fossilpatriarkatet. Jane Bennett, introducerad i OEI, pratar om maskar som aktörer med politisk förmåga, och liknar deras rörelser i jorden vid gentrifieringsprocesser i en stad – en komiskt skamlös avpolitisering av både politikbegreppet och de våldsamma politiska och ekonomiska intressen som tränger ut köpsvaga grupper ur urbana tätområden. 

Knappt någon gång diskuterar någon av dessa teoretiker frågor som rör produktion, frihandelsavtal, fossilindustrin, gränspolitik, nerväxt, den klimatförnekande ultrahögerns globala framgångar eller klimatkampen – helt centrala ­frågor för klimatrörelsen i dag. Brand är den enda av nämnda kulturtidskrifter som lyfter dessa saker, och som kastar ljus på konkreta samtida klimaträttviserörelser. Såsom den ständigt växande massaktionen Ende Gelände, som mer än 6 500 personer deltog i i fjol, som årligen riktar sig mot den tyska kolgruveindustrin. Eller den brittiska klimatgruppen Extinction Rebellion. Förutom Glänta (som främst fokuserar på klimatkrisens subjektiva aspekter – ångest, hopp, och så vidare) är det den enda tidskriften som inte sällar sig till posthumanismen och ekokritiken.

Det gör däremot den svenska ekopoesin med råge – från ­Agnes Gerners industriuppfödda grisar i ”Sus” (2017) till ­Jonas Grens i dälden uppgångna diktjag i ”Dälden” (2018). Det kan delvis förklaras av poesihistoriska skäl. Att ekopoesin var en av 10-talets starkaste litterära tendenser har nyligen visats av Peter Degermark i monografin ”Tala för det gröna i lövet: Ekopoesi som estetik och aktivism” (2018), som också pekar på hur posthumanismens fokus på materialism tacksamt kunnat fångas upp av en svensk språkmaterialistisk och konkretistisk poesitradition. Därtill kan man tillägga att en feministisk svensk 10-talspoesi präglad av gurlesk och kroppslighet banat vägen för ekopoesins många undersökningar av det ickemänskliga. 

Men hur skulle en ekologisk estetik och kulturkritik se ut som inte bara tar det icke­mänskliga som utgångspunkt, utan också vårt mänskligt konstruerade samhälle? Det där EU bygger ut infrastrukturen för fossilgas med hjälp av massiva lån och antalet klimatflyktingar antas uppgå till 200 miljoner inom trettio år. Att efterfråga en sådan är inte detsamma som att säga att konsten måste gå politikens eller ­aktivismens ärenden, eller att ickemänskliga arter inte förtjänar att studeras. Utan bara att en ekologisk konst med politiska anspråk kan vinna på att vara förankrad i den sociala och politiska verkligheten – inte bara i fästingens. 

Kritiken av naturbegreppet har dessutom kritiserats av tänkare som TJ Demos och Andreas Malm: ger vi upp idén om naturen riskerar vi också att förlora den konkreta, mänskliga miljöförstöringen ur sikte. I stället för dessa banala dekonstruktioner kanske det är dags för litteraturen börja röra sig från posthumanistiska till, säg, dokumentära estetiker. Sådana som samtidskonsten länge har ägnat sig åt, eller som den amerikanska post-LANGUAGE-poesin nyligen börjat utforska, såsom den till svenska nyöversatta poeten Joshua Clover. I Sverige finns exempelvis Daniel Vikgrens diktsamling ”Skogen Malmen Vattenkraften” (2013).

Eller Fredrik Nybergs ”Offerzoner” (2018), som kusligt och med poetisk precision manar fram de ekologier och befolkningar vi i västvärlden varit redo att offra för våra resurskrävande livsstilsdrömmar och ekonomiska tillväxt. 

Jag ser ner på det vackra, illustrerade omslaget till temanumret ”Växtsjälen”, prydd av en förunderlig, monsterlik växt och en drömmigt spräcklig insekt. Bläddrar igenom en tidskrift fylld av idel välskrivna texter och väletablerade namn, grundade i en lång tradition av västerländsk filosofi och idéhistoria, om växters känslor, andning och motorik. Och jag tänker: ”I saw the best minds of my generation destroyed by posthumanistisk teori.”