Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/zadie-smith-alla-forfattare-och-lasare-star-i-skuld-till-toni-morrison/

Böcker

Zadie Smith: Alla författare och läsare står i skuld till Toni Morrison

Foto: Stina Wirsén

Toni Morrison var mer än författare. Hon var en svart kvinna med ett uppdrag. Kollegan Zadie Smith skriver om en förebild och modersgestalt som förändrade hennes liv.

Jag läste Toni Morrisons tidiga romaner som mycket ung, antagligen alltför ung, när jag var runt tio år gammal. Jag hängde inte alltid med i hennes lingvistiska experiment eller uppfattade tätheten i hennes metaforiska uttryck, men vid den åldern betydde hennes skrivande trots allt mindre än blotta faktumet att hon fanns. 

Hennes böcker prydde hyllorna i vårt vardagsrum och förekom i flera exemplar, som om min mamma försökte övertyga sig själv om att Morrison hade kommit för att stanna. I dag, 2019, är det svårt att återskapa eller beskriva det bottenlösa behov hon fyllde. Det existerade ingen ”black girl magic” i London 1985. Vad den bredare kulturen anbelangade så fanns det i själva verket ingen black girl-någonting alls, bortsett från de som sjöng, dansade eller kanske sysslade med löpning. På min mammas hyllor stod förvisso ”svarta kvinnliga författare” och ”Toni” var främst av dem, men ingen sådan varelse nämndes någonsin på någon lektion jag deltog i, och jag kan inte minnas att jag någonsin såg en på tv eller i tidningarna eller någon annanstans. Att första gången läsa ”De blåaste ögonen”, ”Sula”, ”Solomons sång” och ”Tjärdocka” var därför mer än en estetisk eller psykologisk upplevelse. Det var existentiellt. 

Läs mer: Författaren Toni Morrison är död 

Toni Morrison 2007. Foto: Peter Kramer/AP

Liksom en mängd andra svarta flickor i min generation tilldelade jag Morrison, som enskild person, en omöjlig roll. Jag ville se hennes namn på en bokrygg och känna lite av samma slappa säkerhet och självklara övertygelse, samma familjära förbindelse och nedärvda löfte som vilken anglosaxisk pojke som helst kände – oavsett hur obeläst eller likgiltig inför litteraturen han var – närhelst han hörde till exempel Shakespeares namn, eller John Keats. Ingen författare borde behöva axla en sådan börda. Det makalösa med Morrison är att hon inte bara ville axla bördan, utan att hon klarade av den. Hon visste att vi behövde henne inte bara som författare men också som diskurs, och det blev hon. 

Hon byggde upp sitt språk från grunden och utformade varje roman som ett projekt, en livsuppgift – aldrig som bara underhållning. Precis som det finns typiska, säg, Keatsmeningar och Shakespeareska meningar, skapade Morrison en helt egen mening, rikligt kryddad med fängslande, egna metaforer med lika många inskjutna bisatser som i ett tal av någon 1800-talspresident, och alltid trogen den grundläggande övertygelsen att berättande språk – ofullständigt, icke-definitivt, ambivalent, slingrande, metaforiskt berättande språk, med rötterna i den muntliga kulturen – kan förmedla en typ av visdom som skiljer sig från, och står i motsats till, som hon uttryckte det, ”akademiernas förkalkade språk eller vetenskapens marknadsforcerade språk”.

Omintetgörandet av mänsklig potential var hennes stora tema, men det fanns inget undermedvetet eller godtyckligt med det – det skulle hon inte haft råd till. I ”De blåaste ögonen” till exempel; hur skriver man om självhat utan att själv bli offer för det? Eller demonisera vanan? Eller överlämna segern till just den kultur som har skapat känslan? Allt måste noga tänkas igenom och hon tänkte noga igenom allt, som skrivande romanförfattare men också som kritiker och akademiker. 

Det i mitt tycke mest häpnadsväckande partiet i hennes sista essäbok, ”The source of self-regard”, är nivån av vidmakthållen akademisk kritik hon lyckades tillämpa på sina egna romaner, likt en arkitekt som guidar en genom en byggnad hon ritat, medveten om dess skönhet men också om hur den ska användas. Toni Morrison ställde sig i tjänst hos sitt folk, som få andra författare någonsin har uppmanats att göra, och hon såg det som ett privilegium. En viktig del av projektet var att förädla svart kultur som helhet och målmedvetet innesluta den i ett språk värdigt dess briljans. Till dem som ansåg hennes byggnader vara för trånga att komma in i, hade hon många berömda genmälen. 

Och nu – till ingen ringa del på grund av hennes beslutsamhet att inte tappa riktningen i sitt projekt – begriper vi naturligtvis att det inte finns något sådant som trånga ingångar till historiens, erfarenheternas och kulturens hus. För när det gäller sätt att berätta, sätt att se, är varje mans berättelse oändlig. Varje svart kvinnas också. Denna oändliga terräng är vad hon öppnade för flickor som jag, som fasat för att det inte var så.

1992 publicerade min mammas nära väninna, den Ghana-födda, legendariska förläggaren Margaret Busby, den första utgåvan av ”Daughters of Africa”, i vilken Morrison självklart medverkade tillsammans med mer än tvåhundra andra skribenter. Antologins titel var hämtad från Maria W Stewart, den första afroamerikanska kvinnan att ge offentliga föreläsningar: ”O, ni Afrikas döttrar, vak upp! vak upp! res er! Sov ej mer, slumra ej, men utmärk er. Visa för världen fram att Ni är rustade med nobla och upphöjda förmågor”. 

Året därpå tilldelades Morrison Nobelpriset i litteratur. Och ett år efter det började jag läsa engelsk litteratur på universitetet, på en kurs som inte innehöll några av Afrikas döttrar och inte heller några av dess söner. Förändringen var långdragen men Morrison stod fast vid frontlinjen och ledde oss in i framtiden, som en fyrbåk. Samma år publicerade Margaret den andra volymen av ”Daughters of Africa”, i vilken många av skribenterna inte bara är Afrikas döttrar utan också, i metaforisk mening, Morrisons döttrar – en kategori till vilken jag också räknar mig själv.

Toni Morrison avfärdade själva föreställningen om Den trånga ingången och gjorde anspråk på hela vida världen för egen del. Hon berikade vårt litterära arv och nu kan vartenda skolbarn, oavsett bakgrund, ärva Morrison som litterär föregångare, en stor amerikansk författare, som är lika tillgänglig för dem – lika ”universell” – som vilken annan författare som helst i kanon. Alla läsare och författare står i skuld till henne för det utrymme hon skapade.

Denna text publicerades först på The PEN Tribute Page
Översättning från engelska Jonas Thente

Läs mer: Zadie Smith om författarkollegan och vännen Philip Roth