Bokrecension: Ann Heberleins romandebut – förljuget om verklighetens folk

Annika kommer hem till byn för att vara nära sin döende mor. Hon har levt som lyxhustru i Londons konstvärld i många år, nu ska hon skiljas och byn, som först såg ut som ett kort uppehåll på väg någon annanstans, kommer att bli hennes hem för lång tid.

På väg i natten från moderns dödsbädd skvätter en bil regnvatten på henne, föraren är en främling som tilltalar henne med mörk röst: ”’Jag kanske kan köra dig någonstans?’ Annika skakar på huvudet igen och inser att han ser henne lika lite som hon ser honom. ’Nej, tack. Jag är ute och promenerar’, svarar hon. ’På så vis’, säger han och stiger in i bilen igen. ’På återseende!’ säger han innan han stänger dörren.”

Ann Heberlein är noga med att skriva ut allt i sin roman ”Allt kommer nog att bli bra”: tankar, repliker, bakgrund, handlingar. Ingenting gestaltas, ingenting lämnas åt läsaren att själv fylla i, allt är i öppen dag. Den som läst lika många hjärtebiblioteksromaner som jag gjorde i elva tolvårsåldern förstår genast att det som börjar med en nedsmutsad kappa slutar med bröllop. Heberlein använder många av genrens välkända grepp, svartsjuka, missförstånd och hinder på vägen. Apropå hinder är detta också en hästbok, de förälskade tillbringar många timmar i stallet, kärleken blommar efter ett fall från hästryggen.  

Det tog mig några sidor av stigande förundran innan jag insåg att stilen och intrigen är ett medvetet, politiskt val. Den ska fånga de läsare som normalt inte läser, den ska gå hem i stugorna med hjälp av förljugen litteratur –  tonårens kärleksromaner – och en förljugen verklighetsbild där det goda kommer från höger och det onda från vänster. Byn är en sinnebild för det Sverige som känner sig förbisett av storstadsbor i allmänhet och politiker i synnerhet.

Annikas bästis är gift med en man som sitter i kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna och flera av hennes gamla klasskamrater visar sig höra hemma i samma parti, medan den skånska adel hon blir bekant med röstar på moderaterna. Hotet kommer från Ystads kommunister som vandaliserar de av byns affärer som ägs av Sverigedemokrater, medan de senare är precis så osannolikt vänliga och hjälpsamma som riktigt folk är på landet. Romanen ställer verkligheten på huvudet: den som är noga med fakta vet att det är extremhögern, inte vänstern som utövar politiskt våld i Sverige i dag.

Ann Heberlein har konstruerat en värld där de som blev kvar i byn – adel, bönder och hantverkare –  är de goda, medan den intellektuella medelklassen och stadens ”snorungar” har förlorat livets sanna värden och den rätta politiken ur sikte. De förra blir sedda, de senare får en chans att bättra sig vid höstens valurnor, får man förmoda.