Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 17:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-dasa-drndic-vittnar-om-de-som-duckade-och-teg/

Bokrecensioner

Bokrecension: Dasa Drndic vittnar om de som duckade och teg

Daša Drndić föddes 1946 i Zagreb och avled 2018, då hon precis fått sitt stora internationella genombrott.
Daša Drndić föddes 1946 i Zagreb och avled 2018, då hon precis fått sitt stora internationella genombrott. Foto: Rámus

Perspektivet är ovanligt i vittneslitteraturen: de som duckade och teg. Ingrid Elam har läst Dasa Drndics roman om en gammal kvinna i Trieste som försöker ordna sitt liv.

Hon är åttiotre år och har väntat i sextiotvå på sonen som rövades ur barnvagnen när hon för en sekund vände ryggen till. Hon heter Haya Tedeschi, efternamnet betyder ”tysk”, men hon är judinna från Trieste i Italien. Om han inte kommer måste hon själv ordna med stenar till sin grav. Alla hon känt är borta, tumlar omkring som brev, tidningsurklipp, fotografier, attester i en stor röd korg som hon har vid sina fötter. Hon plockar bland papperen och pusslar ihop ett liv.

Haya är huvudperson i Dasa Drndics ”Sonnenschein”, det kroatiska originalet är noga med undertiteln: en dokumentärroman. Vissa historier går inte att göra fiktion av, de måste byggas med dokument, fakta, siffror. Åttio sidor av bokens fyrahundratjugofyra upptas av namnen på de 9.000 italienska judar som deporterades och dödades mellan 1943 och 1945, från Alberto Abeasis till Jerachmil Zynger. 

På ytterligare trettio sidor finns en ofullständig lista med korta biografier över fyrtiosex SS-män som var stationerade runt Trieste och i förintelselägret San Sabba. Skrämmande många av dem fick korta eller inga straff i de olika rättegångarna efter kriget. Bland de femton som fick livstid var Kurt Franz den mest beryktade, den siste kommendanten i Treblinka innan han kom till Trieste. Han njöt av att tortera och döda, han hade tränat sin hund att bita fångarna i deras könsorgan. Efter kriget höll han sig undan och arresterades först 1959, dömdes 1965, men släpptes fri 1993, av hälsoskäl.

”Sonnenschein”
”Sonnenschein” Foto: Rámus

Franz är far till Hayas son, som inte är frukten av ett övergrepp. Nej, Haya blev genast kär i Franz och hans docksöta utseende när han steg in i hennes lilla tobaksaffär, de gick på bio tillsammans och såg svenskan Kristina Söderbaum i den antisemitiska filmen ”Jud Süss”. De höll varandra i handen. Och inte förrän magen började växa viskade Franz i hennes öra: ”Min lilla judinna, det här går inte längre” och så var han ute ur hennes liv. 

Haya och hennes släktingar är de enda personer i romanen som är påhittade. Ingen av dem deporteras, de väljer att anpassa sig, några konverterar, några gömmer sig, några är medlöpare, någon går till och med in i fascistpartiet. När Hayas mamma efter kriget ligger på sjukhus är poeten Umberto Saba medpatient. Han är också jude, säger mamman till Haya som är på besök. Han flydde precis som vi från fascismen, tillägger mamman. ”Vi flydde till fascismen”, invänder Haya, men mamman hör inte på det örat. 

Haya vill däremot inte längre blunda för sanningen. Efter förlusten av sonen börjar hennes arbete med innehållet i den röda korgen. Hon fiskar upp det ena efter det andra, berättelser om dockmakare i leksaksstaden Nürnberg, matematikern Renato Caccioppolis försök att mäta rädsla, sin egen släkts historia, nazisternas rationellt ordnade bordeller, varav fjorton bara i Trieste. 

Dasa Drndic redovisar allt rakt på, staplar fakta, citat, bilder i rasande tempo utan att bry sig om att bädda in det hela i miljö- eller persongestaltning. Hon dröjer inte länge, vare sig vid platser, händelser eller människor, kärleksmöten eller mord. Hon fängslar i stället läsaren med röst och tonfall, en koncentrerad brygd av vrede, sorg och ironi: ”1935 lanseras parollen ’Köp italienskt!’, då föds autarkin, då försvinner importprodukter och utländska företag, Italien rensar tarmarna, lever på laxermedel, strålar av självgodhet, blommar i sin egen hage”. 

Det blåser en stark vind över sidorna och bildspråket kryllar av vardagliga detaljer, ”hela klasar av försenade insikter som ligger invirade i logikens strukna kökshanddukar i medvetandets meandrar, magasin, skrymslen, faller nu ut ur de skeva lådorna och rullar omkring som skräp runt hennes fötter”, och medlöparnas självbedrägeri är ”en hård sköld, ett skal där de kan vara muntert lättjefulla som larver”. Djordje Zarkovics översättning är beundransvärd.

På sidan 350 dyker så plötsligt ett ”jag” upp. Det är Hans Traube, som var 54 när han fick veta att han föddes som Antonio Tedeschi men rövades bort och fördes till ett av Tysklands många så kallade Lebensbornhem för att adopteras av barnlösa par med partibok. Han tar nu över berättelsen, söker upp det ena Lebensbornbarnet efter det andra, återger samtal och levnadslopp, och när någon av dem som delar hans öde frågar Hur ser barn till mördare ut, Hans? svarar han Som vi, de ser ut som vi

Vi får aldrig se mötet mellan honom och modern Haya, vi förstår att han inte vill försonas med henne som ”särade på benen under baby-face bödeln medan tågen mot avrättningsplatser över hela Riket dundrade fram mitt framför näsan på henne”. Men han vill genom henne möta sitt eget förlorade jag, den där Antonio som bara blev några månader innan han blev en Hans.

Tempot blir lugnare på dessa sista 70 sidor, tonfallet vemodigare, bildspråket lämnar köksregionerna och ger sig ut i trakter som påminner om T S Eliots öde land, men skildringen blir inte mindre skakande för det. Efterhand har vittneslitterauren om Förintelsen blivit omfångsrik; Dasa Drndic bidrar med ett perspektiv som inte är så vanligt när hon berättar historien om dem som höll sig undan, duckade och teg, eller som helt enkelt berövades sin identitet, blev förövarnas barn och sedan offer igen.

Läs fler recensioner av Ingrid Elam