1982, vid snart fyllda åttio, publicerade Marguerite Yourcenar på sitt förlag Gallimard ”Comme l’eau qui coule” (på svenska: ”Som strömmande vatten”). Det är en volym bestående av sammanlagt tre längre noveller, var och en försedd med ett omfångsrikt efterord. Samtliga berättelser har, framgår det av efterorden, en tillkomsthistoria som sträcker sig långt bakåt i tiden. 

Yourcenar påpekade ofta att nästan allt hon kom att skriva under sitt långa liv (hon avled 1987) härrörde från en intensiv skaparperiod i hennes tidiga ungdom. Redan som tonåring påbörjade hon sin stora roman om kejsar Hadrianus, ”Hadrianus minnen”, som genomgick flera omarbetningar innan den 1951 i ett slag gjorde henne världsberömd. Romanen ”Vishetens natt”, om renässansgeniet Zenon, hade också sitt ursprung i tidiga utkast, men här kom det att dröja ända till 1968 innan texten låg färdig och kunde ges ut.

Berättelserna i ”Comme l’eau qui coule” är, kan man säga, resten: vad som blev kvar efter detta utbrott av ungdomlig inspiration. Det är den mittersta av de tre, ”Un homme obscur”, som nu översatts till svenska. Från början var den tänkt att ingå i ett större romanbygge med titeln ”D´Après Rembrandt” som skulle utspela sig i Flandern på 1600-talet, ett sekel senare än ”Vishetens natt”. Yourcenar berättar i efterordet hur hela berättelsen kom (eller återkom) till henne under några sömnlösa nattimmar på ett järnvägshotell i Maine i USA, i väntan på ett tåg till Toronto. 

Scen för scen, tills alla byggstenarna sammanfogade bildade ett liv: Berättelsen om Nathanael. 

Där Zenon i ”Vishetens natt” framställs som en lärd person, läkare och svartkonstnär på samma gång, lever Nathanael som titeln antyder ett fattigare och mer undanskymt liv. Född bland holländska hantverkare i England går han tidigt till sjöss och tillbringar efter ett skeppsbrott sina första år som vuxen på en koloni utanför den kanadensiska kusten, återvänder sedan till Europa för att arbeta först som korrekturläsare i sin farbrors tryckeri, senare som betjänt i en rik handelsmans hus. Redan som ung är han lungsiktig och han avlider ännu inte trettio år fyllda på en ö i den frisiska arkipelagen, dit hans herre skickat honom för att ge honom en lindrigare arbetsbörda, men också (begriper man) för skydda familjen och resten av tjänstestaben mot en tuberkulos som på den tiden skördade tiotusentals liv. 

Yourcenar tänkte sig troligtvis denna sena berättelse som en pendang till ”Vishetens natt”. Men det blygsamma anslaget, och det på sätt och vis anspråkslösa liv det skildrar, gör att den helt överskuggas av den sistnämndas storslagna historiska tablåer. Men båda berättelserna är skrivna utifrån det perspektiv som Yourcenar genom hela sitt författarskap anlägger på historien, eller snarare på människans plats i historien. Bäst uttrycks det kanske genom ett citat just ur ”Vishetens natt”:

”När Zenon med raska steg gick genom Brügge och kände hur vinden från havet blåste igenom hans tunnslitna kläder tyckte han sig också känna hur de tusentals människor, som redan hade levat på platsen och skulle komma att leva där intill den yttersta domen, drog tvärs igenom honom i ett långt tåg; de var vålnader av döda, de var ofödda själar, och han tyckte att de gick genom hans kropp utan att se honom, han som ännu inte fanns till när de levde eller skulle vara död när de kom till...” (övers. Karin Landgren)

Samma tanke återkommer, låt vara i mer prosaisk form, i ”En okänd man”. Nathanael, heter det där, ”förundrade sig över att dessa människor som han inte känt för en månad sedan, nu upptog så stor plats i hans liv och skulle fortsätta göra så ända tills de en dag trädde ut ur hans liv, såsom det gått med hans familj och grannarna i Greenwich, med kamraterna på sjön. [...]  Varför just dessa människor och inte andra? Det var som att möta den ena gruppen resenärer efter den andra på en väg som inte leder till någon särskild plats och där alla var lika ovetande om målet för sin färd, för att i nästa stund förlora varandra ur sikte... Allt var bara bländverk och drömmar.”

Förmågan att skildra människors liv ur ”evighetens synvinkel” är djupt karakteristisk för Yourcenar. Detaljskärpan i hennes böcker, genomarbetade in i minsta nyans, övertygar desto mer eftersom allt är iakttaget på avstånd. Hon höjer sig med stoiskt lugn över all gängse psykologisk förståelse av människan, men intresserar sig desto mer för konsekvenserna av de handlingar vi utför med eller mot varandra. 

Paradoxalt nog gör det henne till en suverän skildrare av sinnlig kärlek, av kärlek mellan individer, mellan kroppar. Hadrianus kärlek till sin unge älskare Antinous och sorgen efter det att denne tagit sitt liv i ”Hadrianus minnen” är ett stycke oförglömlig litteratur, just för att sorgen får klinga okommenterad – och ohörd. Hadrianus är romersk kejsare: han kan inte ge uttryck för något så simpelt som sorg. Återstår bara den mäktiges maktlösa händer som inte längre förmår väcka liv i en älskad kropp. 

”En okänd man” innehåller inga sådana epifaniska passager. Den lyfter sällan blicken över vardagens slitna trösklar, vilket gör att det i Nathanaels fall också med Yourcenars mått mätt är ovanligt svårt att skilja slump från öde. Det känns till och med ibland som om slumpen styrt skildringen väl mycket: att Yourcenar lagt in vissa scener inte för att berättelsen fordrar det, utan för att visa läsaren hur saker och ting gick till på 1600-talet. Detta slags informella förevisande av en romans rekvisita hemfaller Yourcenar annars sällan åt. Hos henne får den historiska skildringen liv inte trots utan snarare på grund av att allting inte förklaras. 

Att Yourcenar ändå håller fast vid sin ungdoms ursprungliga material och långt upp i åren har den kraft och det tålamod som krävs för att ge det en form och ett innehåll som är följden av decennier av eftertanke, är ändå på något sätt upplyftande. 

Och hoppfullt. 

Att det fortfarande finns berättelser som inte bara tillkommit, och tilldrar sig, i ett slamrande och distanslöst nu.

Läs fler recensioner av Steve Sem-Sandberg.