Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-fantastisk-livshistoria-ur-barnets-perspektiv/

Kultur

Bokrecension: Fantastisk livshistoria ur barnets perspektiv

Emma Reyes Foto: Lola Alvarez Bravo

”Brev från min barndom” är en egenartad livshistoria från den extrema fattigdomens Colombia på 1920-talet. Jonas Thente läser en fantastisk berättelse som publicerades först 10 år efter författarens död.

Jonas Thente
Rätta artikel

 

Den sydamerikanska magiska realismen firar triumfer i colombianska Emma Reyes barndomsminnen. Med förbehållet att minnena inte förefaller vara så mycket fiktiva, utan tvärtom helt biografiska.

Men ta en figur som señorita Carmelita. Hon är inte nunna, men bor och arbetar i det kloster där Emma och hennes storasyster så småningom hamnar när deras förmyndare överger dem. Señora Carmelita är så vansinnigt tjock att hon knappt kan förflytta sig. Hon har nämligen vad Emma kallar ”skärp” – jag antar att det är frågan om bältros – och alla är överens om att när skärpets ändar möts är Carmelitas timme slagen.

Så den rimligaste lösningen är att med hjälp av choklad, bakverk och kompotter se till att hon aldrig minskar i magomfång. Detta kunde ha varit en figur hos en magisk realist som Gabriel Garcia Marquez eller Juan Rulfo. Faktum är att Marquez var en av de påskyndare som såg till att Emma Reyes barndomsminnen alls nedtecknades och publicerades.

Den engelske introduktören Daniel Alarcóns förord inleder även den svenska översättningen. Här berättar han om tillkomsthistorien. 

Emma Reyes var först tveksam till att skriva ner de barndomsberättelser hon fascinerade omgivningen med på fester och andra sammankomster. Men en god vän föreslog att hon skulle nedteckna dem som brev istället, för att minska på trycket.

Så blev det, men ingen ville ge ut Reyes texter. 2003 avled hon, 84 år gammal. Det var först tio år senare som ett litet konstförlag i Bogotá nappade och publicerade. Belackarna i branschen tystnade så snart de läst boken och började istället hylla och rekommendera den.

Och det är sannerligen en egenartad livshistoria, berättad ur barnets perspektiv. Reyes var bestämd i att behålla de små missförstånden och konflikterande minnesbilderna, som alltså blir ett överraskande lyckat stilgrepp i sig.

Sällan har man kommit så nära den extrema fattigdomen som när Reyes minns Colombia på 1920-talet: korrumperat, våldsamt och präglat av hiskeliga klassklyftor. De första minnena härrör från Bogotá, när Emma är sådär tre, fyra år gammal. Hon bor med sin några år äldre syster, en pojke hon aldrig får veta namnet på - Han kallas ”Lusen” - samt en ung kvinna med stort mörkt hår som heter Maria.

Det är läsaren som får pussla samman lakunerna i berättelsen. Man kommer snart att gissa att Maria är älskarinna till en högt uppsatt tjänsteman och att barnen är deras avkommor. Men det är som sagt gissningar. Barnet Emma vet ingenting om detta och den vuxna Emma håller inne med eventuella spekulationer.

Från det eländiga, fönsterlösa kyffet vid soptippen i Bogotá förflyttas vi med barndomens gång till en liten stad i inlandet där Maria får tjänst som innehavare av en chokladbutik, och via en del tumult till det kloster där Emma kommer att växa upp under den katolska kyrkans tukt och förmaning. Eller som vi skulle säga nuförtiden: som sadistiskt behandlad barnarbetare utan lön.

Den vuxna Emma Reyes skriver dessa brev från barndomen när hon bor i Paris, verkar som konstnär och är den självklara mittpunkten för de latinamerikanska intellektuella i exil. Det är en fantastisk bok där två berättare trängs bakom blicken; trängs av omsorg om att trösta den andre.