Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bokrecension: Hos Danilo Kis är sorgen ett grundackord

Danilo Kis föddes 1935 och dog 1989 i Paris.
Danilo Kis föddes 1935 och dog 1989 i Paris. Foto: @imageAuthorName

De har alla verkliga förebilder. De är också påhittade. DN:s Aris Fioretos läser noveller om förlista människor utanför encyklopedin.

Noveller

Danilo Kis

”Lutan och ärren”

Övers. Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic

Rámus, 194 sidor

I en av de noveller som Malmös filial till världslitteraturen – förlaget Rámus – nu utger av Danilo Kis, frågar berättaren sin vän Golec hur han mår. Den trumpne men klarsynte själsfränden, som just blivit änkling efter 20 år som särbo, menar att allt är okej. ”Jag märker att det inte alls är okej”, envisas berättaren. Varpå Golec konstaterar: ”Det är den mänskliga oförmågan att anpassa sig till existensen, det är bara det.”

Om Kis behövt ett motto till sin prosa är oddsen goda att det varit ”Det är bara det.” Å ena sidan ett understatement, å andra en stillsam men förtvivlad påminnelse om att allt har en baksida. Född 1935 som son till en ungersk-judisk far och montenegrinsk mor i forna Jugoslavien, författare och för tidigt död i Paris 1989, blev det Kis aldrig förunnat att ignorera livets samröre med malaisen.

Under titeln ”Lutan och ärren” har Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic – fenor på översättning – samlat en handfull berättelser om förlista existenser som ursprungligen skulle ha ingått i den lika disparata som desperata samlingen ”De dödas encyklopedi” från 1983.

Det påhittade uppslagsverket består av levnadsteckningar, alternativt dödsrunor, författade av redaktörer över hela världen och samlade på Kungliga Biblioteket – ”själva centrum” ligger nämligen, som Kis-läsaren vet, ”i Stockholm”. 

Kis särar inte på fakta och fiktion.

I titelnovellen besöker huvudpersonen salarna efter stängningsdags. De tycks identiska, men vid närmare påseende är de alfabetiskt ordnade. Här har text förvandlats till arkitektur, ett oanat men försvuret nekropolis besläktat med Borges biblioteksfantasier, där berättaren hittar sin avlidne fars akt. Det väldiga materialet förtecknar högt och lågt. Inget är oviktigt, men inget heller väsentligare än något annat. ”Det finns inga betydelselösa saker eller någon händelsernas hierarki i en människas liv.”

”Lutan och ärren” innehåller materialet som aldrig fick plats i encyklopedin. Vid sidan om Golec berättas om bland andra Mannen utan fosterland, ett ryskt par i jugoslavisk exil, samt en lettisk långdistanslöpare som sitter i läger i Sibirien. Alla har de verkliga förebilder, alla är de påhittade. Kis särar inte på fakta och fiktion. Tvärtom beblandas det skedda med det möjliga, och gärningar tillåts fortsätta i drömmens form.

Under den uppsluppna tonen ljuder sorgens grundackord. Ingenstans blir denna dubbelhet så tydlig som i kortnovellen ”A och B”. Redan i ”De dödas encyklopedi” skildrade Kis hur en delvis fiktiv far som värnpliktig får se havet från Velebitbergen i Kroatien – en uppenbarelse som han skall bära på i 40 år, tills han återbesöker trakten och inser att drömmen är större än verkligheten.

I verkliga livet bör fadern ha upplevt vyn 1939, fem år innan han mördades i Auschwitz. Om den ”oceaniska känsla” som en gång uppfyllde Freud på samma ställe utgör textens ena hälft, består dess andra av ett kyffe av lera, med plåtspis och ”en träkista som tjänar både som bädd och förvaringsplats”. Här tillbringade Kis åren under andra världskriget, gömd undan männen i uniform.

Oceanisk känsla och existens satt på undantag, A och B, liv och död... För Kis formulerade litteraturen den mänskliga oförmågan att anpassa sig till rådande omständigheter. Därför är den som den är.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.