Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-intelligent-buskis-om-nar-bagdad-var-ockuperat-av-usa/

Bokrecensioner

Bokrecension: Intelligent buskis om när Bagdad var ockuperat av USA

Bild 1 av 2 Ahmed Saadawi
Foto: Tranan
Bild 2 av 2
Foto: Tranan

I ”Frankenstein i Bagdad” skildras vardagen i Bagdad under den amerikanska ockupationen. Mustiga skrönor kan vara en svårsmält genre, men Ahmed Saadawi gör buskisen smart, skriver DN:s Aase Berg.

Mustiga skrönor är en svårsmält genre. Som läsare hamnar man lätt i ett von oben-perspektiv och känner sig lite smartare än de korkade kufarna till karaktärer. 

Jag har just det problemet med Ahmed Saadawis hyllade roman ”Frankenstein i Bagdad”. Huvudpersonerna skildras som en aning naiva och är så dragna till sin spets att de balanserar på gränsen till klichéer. 

Det är den kaosiga och alkade skrothandlaren Hadi som helst sitter vid kafébordet och berättar bullriga rövarhistorier, den tjocke kaféägaren Aziz (när han släpper ”en lång, böljande fis” har det inte med realism att göra utan är snarare uttryck för en schablonartad idé om folklighet), och den ”galna gumman” Umm Daniel som pratar med helgon och på fullt allvar tror att hennes döde son ska komma tillbaka. Jag väntar bara på att det ska dyka upp en frodig servitris också, trots att vi befinner oss i krigszonen Bagdad år 2005, där kvinnorna inte precis springer runt med bystiga dekolletage – minst en härlig arbetarkvinna med ”hull” brukar ju alltid finnas med i skrönornas persongalleri. 

Efterhand lyfter dock både persongestaltning och intrig. Den mest komplexa karaktären, även om hans kvinnosyn är sådär, är journalisten Mahmoud. Han fungerar som ledsagare genom korruption och kaos, ett parallellspår till den egentliga huvudpersonen, Bagdadversionen av Frankensteins monster. 

Monstret själv utgör berättelsens svarta hål. Han är en vandrande vålnad som skrothandlaren sytt ihop av kroppsdelar från olika attentat och sprängdåd, summan av alla offer, och beskrivs som ”hopsatt av kroppsdelar från folk av olika ursprung, olika etniciteter, klaner, kön och sociala bakgrunder” – han är, med sina egna ord, ”den förste irakiske medborgaren”.

Men också ett slags massförstörelsevapen, eftersom han mördar för att återta värdigheten hos de människor som nu bildar hans kropp. Varje gång han hämnas någon död del av den slemmigt sammanblandade kollektivkroppen, ramlar just den kroppsdelen av. Monstret genomgår en rad äckliga metamorfoser som har med förruttnelse att göra. ”Jag är den enda rättvisa som finns i det här landet” konstaterar han, men inser med tiden att ingen är oskyldig och uppdragen ynglar av sig i en outsinlig hämndspiral i takt med att nya kroppsdelar tillkommer. Den underliggande frågan blir om hämnd verkligen kan fungera som rättvisa. 

Skildringen av monstret har alltså en allvarlig grundton, men idén är samtidigt rubbad och rolig och slår till sist knut på sig själv i väl genomförd förvirring. Även om romanen är buskisartad är den samtidigt smart och intelligent.    

Texten är dessutom musikalisk och driven (på svenska tack vare översättaren Jonathan Morén som lyckas förmedla både tempot, den överrumplande fräckheten och alla slingriga nyanser), och jag väljer till sist att betrakta det jag läser som magisk realism. 

Det handlar om krigets vardag i Bagdad under den amerikanska ockupationen, med terrordåd, fasa och vidskepelse i en kuslig mix med helt normala sysslor. Att skottsalvorna ekar, helikoptrar mullrar över hustaken och bilar flyger i luften är vardagsmat: folk åker ändå buss till kyrkan eller till moskén, handlar på marknaden som om allt var som vanligt. Stadsmyllret är visuellt och som läsare befinner man sig mitt i krigstillståndets normalisering av terror, nyckfull laglöshet och den korrupta framgångens narcissism. 

Ett plus är också det vrickade tematiska spåret om freudianska psykofamiljer, eftersom monstret ingår i en minst sagt urspårad konstellation av mamma, pappa, barn. Och den dysfunktionella familjen har inget happy end. Inte kriget heller.  

Läs fler av DN:s bokrecensioner här, och fler texter av Aase Berg här.