Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 05:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-magnus-dahlstrom-skriver-hogkaratig-litteratur/

Bokrecensioner

Magnus Dahlström skriver högkaratig litteratur

Få kan som Magnus Dahlström ladda en text med hyperrealism.
Få kan som Magnus Dahlström ladda en text med hyperrealism. Foto: Caroline Andersson/Albert Bonniers förlag

Det är författarskapet som är profilerat, personen som är anonym. Magnus Dahlström nya roman ”Förhör” skulle kunna ligga till grund för en briljant tv-serie. Per Svensson blir upprymd av den maniska litterära monotonin.

Han är en av Sveriges mest profilerade författare. Samtidigt en av de mest anonyma.

Det är författarskapet som är profilerat. Det är personen som är anonym. Trots uppståndelsen kring pjäsen ”Järnbörd” i början av 90-talet och kritikerhyllningarna när han 2011, efter en lång prosapaus, återkom som romanförfattare med ”Spådom” är de enda biografiska uppgifter man kan vaska fram ur mediearkiven Magnus Dahlströms födelseår, 1963, och hemort, Stockholm. 

Det är uppenbarligen så han vill ha det. I de få intervjuer han gett under åren är det bara det egna skrivandet, och knappt det, han velat säga något om.

Det placerar på ett intressant sätt läsarna av Magnus Dahlströms nya roman ”Förhör” i samma position som bokens sammanhållande figur, en civilanställd kvinnlig utredare hos polisen. I ett opersonligt tjänsterum är hon hänvisad till sin egen förmåga att skapa sammanhang och mening i de berättelser hon konfronteras med. Utanför förhörsrummet finns inte mycket hjälp att få. Utredaren är utlämnad till det som sägs innanför väggarna, läsaren till det som sägs innanför pärmarna.

”Vad är det som händer egentligen? frågar man sig ständigt”, konstaterade Sandra Stiskalo när hon i samband med utgivningen av Dahlströms förra roman ”Hemman” intervjuade honom i DN för två år sedan.

Det är den givna frågan när man träder in i Magnus Dahlströms författarskap, med tonvikten lagd på ”egentligen” snarare än på ”händer”. Det är i sig inte unikt. All verkligt spännande fiktion tvingar fram den frågan. Det är ju den som ligger till grund för det man brukar kalla litteraritet. Det är läsarens försök att skapa mening, tolka, svara på frågan vad det hela handlar om egentligen, som gör en text till litteratur.

Foto: Albert Bonniers förlag

Det skadar inte att bli påmind om det i en tid som kanske hellre ställer sig frågor som är lättare att besvara, till exempel: ”Vad händer i den här säsongens sista avsnitt?” 

Med det sagt: ”Förhör” skulle kunna ligga till grund för en briljant tv-serie. Romanen är byggd av 13 både skilda och sammanhängande delar, plus en epilog. Varje del har drag av detektivnovell. Utredaren förhör personer som vill anmäla brott eller själva är misstänkta för olagligheter: ett ungdomsgäng som misstänks ha rånat en närbutik, en anlagd skolbrand, en misshandel i samband med en demonstration, poliser som infiltrerat en smuggelliga, kränkningar på nätet... Några av fallen tycker man sig känna igen, de är kalkerade på fall som förekommit i nyhetsmedierna.

Magnus Dahlström kan som få andra ladda en text med hyperrealism. Hans kontorsmiljöer är påträngande autentiska i sin anonymitet: ”Rummet hade en svag lukt av cement, torrt trä och damm, trots att det skulle vara städat efter hennes företrädare.” Samtidigt förvandlar han den tryggt triviala vardagsvärlden av ärendebeskrivningar, toaletter med tandkrämsfläckade speglar och lunchrum med lite dävet doftande kylskåp till en spökvärld där allt går igen, en mardröm av upprepningar och låsningar.

Kafka är ett namn som gärna nämns i samband med Magnus Dahlström. Det är svårt att låta bli att upprepa det. Kafka. Kafka som kontorschef.

Förhören, de av en författare med absolut gehör återgivna dialogerna och monologerna, följer ett givet mönster: De förhörda ignorerar utredarens frågor, är påstridiga, talar förbi henne, tiger, blir aggressiva, misstror henne. Är du verkligen polis? Är du polis, egentligen?

Och kanske är det just detta det handlar om: Människor som berättar för att få finnas. Människor som finns för att få berätta.

Det finns något maniskt i monotonin. Den uniformerade kvinnliga kollegan i rummet bredvid är konstant okollegial och avvisande. Avdelningschefen sitter ständigt i telefon och viftar avvärjande med handen. Utredaren sköljer ansiktet med vatten i toalettrummet, dag efter dag. Finns hon? Egentligen?  Finns människorna hon förhör? Deras lukter och dofter finns, och registreras noggrant. Men ett par av de förhörda tvivlar själva på att de finns, eller åtminstone på att andra ser att de finns.

Och kanske är det just detta det handlar om: Människor som berättar för att få finnas. Människor som finns för att få berätta.

Man kan bli litet förvånad, någon gång till och en smula besviken, över att Magnus Dahlström i en del av fallen faktiskt tycks vilja slå fast vad som egentligen hade hänt. Varför lämnar han inte den saken åt läsaren? Möjligen just för att hålla oss fortsatt förbryllade. Inte inbilla oss att vi vet att vi har ett säkert signalement på en Dahlström-text. 

Mot slutet av romanen tycks Magnus Dahlström också bryta mot sin princip om att hålla sig osynlig. Lite i Alfred Hitchcock-stil skymtar han förbi när en polis får karaktärisera en kollega som anklagas för att ha spelat under täcket med brottslingar: ”Som ensam behörig har han konstant redigerat i fallbeskrivningen och tror att han döljer sig bakom det./---/ En riktig författare.”

Även som tv-serie skulle ”Förhör” förbli litteratur. Riktig litteratur. Högkaratig litteratur.

Läs fler texter av Per Svensson och fler av DN:s bokrecensioner