Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-martin-hagglund-visar-att-vara-korta-liv-fortjanar-nagot-battre-an-kapitalism/

Bokrecensioner

Martin Hägglund visar att våra korta liv förtjänar något bättre än kapitalism

Religionen och kapitalismen kan inte rädda människan, menar Martin Hägglund. Vi behöver en ny utopi. Foto: Emil Wesolowski

Den svenske litteraturvetaren Martin Hägglunds nya bok ”This life” har fått enastående kritik för dess utopiska vision om en ny vänster. Ett nytt sorts samhälle. Viola Bao har läst en traktat som visar hur allting står på spel.

År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?”

För om våra band till livet är sköra och lätt kan brista, då står allt på spel i varje ögonblick. Det är en för Lorde både existentiell och politisk insikt, en som spränger rädslans trånga skrankor och gör henne fri att skriva, älska och handla.

Jag läser Lordes sjukdomsmemoar ”The cancer journals” från 1980 strax före den svenska litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglunds nya bok ”This life: Secular faith and spiritual freedom”. Trots skillnaderna är de slående lika till kärnbudskapet. Bägge förbinder erfarenheten av ändlighet med existentiell frihet och det politiska imperativet att handla. För Lorde stärker det banden till kvinnorna i hennes liv och beslutsamheten att helhjärtat ägna sig åt politiken och poesin. För Hägglund väcker den frågan hur vi bäst kan bygga ett samhälle som tar tillvara på våra korta liv – en fråga som vindlar via C S Lewis, Kierkegaard, Hegel, Martin Luther King och Knausgård. Ända fram till Karl Marx.

Karl Marx, really? För den som känner Hägglunds arbete sedan tidigare kommer det kanske som en överraskande vändning. Som den internationellt mest uppmärksammade svenska litteraturvetaren i dag har han med sina tre tidigare böcker framför allt gjort sig känd som en nitisk uttolkare av den franske poststrukturalistiske filosofen Jacques Derrida. Redan som 25-åring debuterade Hägglund på svenska med ”Kronofobi: Essäer om tid och ändlighet” (2002), där han läste Katarina Frostensons och Gunnar Björlings poesi i ljuset av Derridas antimetafysiska tidsfilosofi, ett tankegods han vidareutvecklade i sina två efterföljande böcker.

Med denna bakgrund var det logiskt att Hägglund, som i dag är litteraturprofessor vid Yale University, flyttade till USA, där Derrida och dennes berömda dekonstruktion haft ett gigantiskt inflytande inom akademin sedan 80-talet – en teoriströmning som också ofta anklagats för att vara apolitisk, samhällsfrånvänd och alltför språkfokuserad. När denna akademiska stjärna och dekonstruktionens svenska posterboy sju år efter den senaste boken plötsligt kommer ut som övertygad kommunist – för ja, det är just vad Hägglund gör i ”This life” – är det därför självklart en stor händelse. Och han gör det spektakulärt nog genom att ta avstamp i sitt tidigare tänkande om tid och ändlighet.

Att vi är dödliga varelser sårbara för sorg och förlust är den centrala utgångspunkten i ”This life”. Det ska i sig inte ses som ett tragiskt tillstånd, menar Hägglund, utan ett villkor för att existera i världen över huvudtaget. Att livet är ändligt gör det värdefullt, och att människor är sårbara gör vår omsorg meningsfull. Men det kräver att vi värderar den ändliga tid vi givits, och kompromisslöst bekämpar de krafter som behandlar den som någonting kasserbart och försumbart.

I vårt samhälle finns det två stora krafter som systematiskt gör just detta: religionen och kapitalismen. Religionen genom löftet om en evighet bortom denna värld, där vi kompenseras för allt som jordelivet saknar; kapitalismen genom reifieringen av tiden och exploateringen av den genom lönearbetet. Dessa blir alltså de två måltavlorna i bokens två respektive delar.

Det religiösa löftet gör livet meningslöst, menar Hägglund, och förmår inte handskas adekvat med våra erfarenheter av förlust. I närläsningar av sorg hos en rad västerländska tänkare och författare – från C S Lewis oöverstigliga smärta efter hustruns död till Augustinus kärlek till en bortgången elev – visar han på tvärs mot deras egna uttalade religiösa övertygelser att det de älskar och sörjer är det jordiska, det som inget löfte om frälsning kan kompensera. Det dessa texter snarare uttrycker är en ”sekulär tro”: tron på att det ändliga är oersättligt värdefullt.

Den dekonstruktiva metoden är tydligt skönjbar; en motvallsläsning som, sitt credo om att se till textens specificiteter till trots, ibland kan riskera att bli väl strukturell. Samtidigt rör det sig här om långt mer än teoretiska manövrar – Hägglund tar med denna bok nämligen ett stort kliv framåt som skönlitterärt gestaltande essäist. Under hans penna blir dessa figurer till levande, lidande och felande människor av kött och blod, i uppslitande närkamp med samma inre splittringar och förtvivlan som vi. Finast är utan tvekan läsningen av Knausgårds ”Min kamp”-svit – vissa meningar är här så krispigt vackra i sin enkelhet att de lyser. Det är storslagen läsning.

Och kapitalismen? Den är en historisk samhällsform genomkorsad av en rad irrationella motsättningar. Inte bara bygger den på systematisk ojämlikhet, och tenderar strukturellt till överproduktion, instabilitet och kriser. Under kapitalismen kan värde dessutom bara utvinnas genom exploateringen av vår arbetstid, vilket tvingar oss in i meningslösa lönearbeten i syfte att upprätthålla den oändliga cykeln av produktion och konsumtion som behövs för att generera en nödvändig årlig värdeökning. Alla frågor om vad vi vill och behöver blir underordnade frågan om tillväxt och upprätthållandet av kapitalismen som system. 

Detta är inget som kan lösas inom ramarna för systemet självt. Hägglund angriper en rad vänsterreformistiska tänkare – från Thomas Piketty till Naomi Klein – för att de inte ifrågasätter själva måttet på värde i kapitalismen, vilket han föreslår bör ersättas med ”socialt tillgänglig tid”: den tid vi har att disponera fritt som vi vill. Och nog låter det lika rationellt som närmast otänkbart radikalt: en samhällsform som värderar allas vår ändliga tid framför tillväxt och profit. För Hägglund är detta inget externt utopiskt ideal. Tvärtom, om vi tar de värden på allvar som vi formellt omhuldar i våra liberala demokratier – som upplysningens radikala ideal om frihet och jämlikhet, och Kants axiom om att varje människa bör ses som ett mål i sig – så krävs det att vi gör oss av med kapitalismen och bygger ett samhälle på radikalt annorlunda principer.

Det är en eklektisk, prövande och visionär bok som fått enastående kritik i USA, inom både akademin och stora delar av vänsterrörelsen – och som lekande lätt överbryggar dessa sfärer. Hägglund beskriver inte så mycket hur vägen till postkapitalismen ser ut, utan lägger snarare ut de filosofiska och principiella grunderna för en vänster som vill återta rätten att definiera sin verklighet såväl existentiellt som politiskt. 

Och är det inte ett arbete som desperat behöver göras i dag? Vänsterns oförmåga att nå ut med och formulera sitt politiska projekt i relation till det existentiella – att bekräfta och begripliggöra människors levda vardag och livsvärld – är utan tvivel ett av de stora skälen till dess misslyckande de senaste decennierna. Detta är något högern och religionen onekligen varit långt mycket bättre på.

Av samma anledning är jag tveksam till om religionskritiken bör vara en prioriterad kamp inom vänstern i Sverige, där religionens uppgång inte minst sammanfallit med en växande rasifierad arbetarklass. Politisk subjektivering handlar om att formulera politiska krav och kamp från den plats där människor står i sin vardag, och det sista en progressiv vänster vill göra är att ägna sig åt den typ av religionskritik som det senaste decenniet främst gått rasismens ärenden, även när den kommit från vänsterhåll.

Hägglund sällar sig knappast dit. Liksom Marx, för vilken religionen inte var den primära måltavlan utan ett symtom på alienationen vi känner i kapitalismen, tar han den flykt folk finner i den på allvar. Men han visar också hur den aldrig kan vara ett svar på det människor kämpar mot i dag. I ett samhälle som så många blir sjuka av att leva i, där vi antingen är exploaterade eller överflödiga, med ett språk som är så fattigt för att beskriva våra förluster och sorger, visar Hägglund i stället hur det existentiella inte kan skiljas från det ekonomiska. Mottot för hans kritik skulle kunna vara Marx ord: ”Vi säger inte till världen: sluta kämpa, din kamp är meningslös. Vi vill snarare skrika ut det sanna slagordet för den kamp du för.”

10-talet var decenniet då den politiska centern kollapsade och högerpopulismen vann stora segrar världen över. Det är inte osannolikt att vi till nästa mandatperiod får en konservativ koalitionsregering med SD, efter europeiskt mönster. Idag vänder sig en yngre generation till Karl Marx igen, för att finna svar på de många kriser vi befinner oss i, och finns det något bättre tillfälle att läsa Marx än nu? I en tid när vänstern gärna pratar om rättvisa, men har glömt bort frihetsbegreppet; när den oftare definierar sig reaktivt mot det den motsätter sig än formulerar sina egna positiva visioner. 20-talet skulle kunna bli decenniet då vänstern börjar benämna världen utifrån det den ser och det den vill ha, i stället för det den tror kommer vinna några få mandat, definierar problemen och ger ett svar, minns allt den en gång krävde.

På ett strålande sätt gör ”This life” precis detta, och visar hur allting står på spel, i detta ändliga liv. Eller som Lorde sa: ”Med samma särskilda uppmärksamhet som vi radar upp de döda måste vi lära oss att räkna de levande.”

Intervju med Martin Hägglund: ”Allt handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans”.