Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-mayrockers-anteckningar-fran-sjuksangen-berattar-om-en-aldrande-ikon/

Bokrecensioner

Mayröckers anteckningar från sjuksängen berättar om en åldrande ikon

Bild 1 av 2 Österrikiska författaren Friederike Mayröcker i sitt arbetsrum.
Foto: Michael Horowitz
Bild 2 av 2

Österrikiska Friederike Mayröcker är 95 år och en levande ikon. I senaste boken ”Patos och svala” förvandlar hon dagbokstexter från sjuksängen till poesi. Rebecka Kärde följer rytmen hos en enastående författare.

Vissa författare har en mer karaktäristisk signatur än andra. En sådan är österrikiska Friederike Mayröcker. Slå upp vilken av hennes senare böcker som helst, översatt till valfritt indoeuropeiskt språk, och du ser genast att det är hon. Skälet är rent visuellt – det handlar om hur texten ser ut: om hur kursiveringar, parenteser och plötsliga versaler punkterar textblocken, försätter dem i en rörelse lika distinkt som en handstil.

”Patos och svala” (vilken titel!) kom på tyska 2018 och är den 95-åriga Mayröckers senaste bok. Liksom tidigare står Ulla Ekblad-Forsgren för den svenska översättningen. Det är jag glad för, eftersom ingen annan hade kunnat göra det med större konsekvens och uppfinningsrikedom. Ekblad-Forsgren låter ljudbild och syntax ligga nära tyskan. Den rytmiska samstämmigheten prioriteras över den semantiska. Ett gulligt ord som ”Doktorvater” översätts således till ”doktorfar”, i stället för det otympliga ”doktorandhandledare” – typiskt gott omdöme!

Bokens senare halva består av daterade, dagboksliknande textstycken. Den första och mer tongivande halvan bygger på anteckningar som tillkom under sommaren 2015. Då låg Mayröcker på sjukhus i elva veckor utan att kunna skriva som vanligt. Det var som att ställa in en krukväxt i en garderob. Mayröcker, grafomanen, är fullständigt beroende av det dagliga arbetet vid skrivmaskinen Hermes Baby. Allt som oftast befinner hon sig bland boktravarna i det hon kallar sin ”Schreibhöhle”, sin skrivarhåla, ett rum som av författarporträtten att döma är lika egensinnigt som de texter det genererar.

Genererar – ja, man får nog uttrycka det så. Rummet, platsen och omständigheterna är hos Mayröcker aktiva medskapare i skrivprocessen. Redan i författarskapets allra första mening, i ”Larifari. Ein konfuses Buch” från 1956, beskriver Mayröcker hur hon, när hon fäster papperet i skrivmaskinen, ser ”dahlians skuggor” röra sig över det. Då som nu tycks texterna å ena sidan orubbliga i sin intensitet, å den andra så porösa att minsta skiftning i miljön – ett ljud, en skugga från en blomma – sipprar in i dem direkt.

Spänningen, kanske, ligger just här – i att koncentrationen kan vara så total och så obefintlig på en och samma gång: ”Steffa K., hjärtspecialist, monstrum, och gud, visioner, hade en liten Matisse, jag menar som jag inte kunde ta i, från salongsfönstret synen av den vissna lustparken lusthuset (vesper) bollspelande barn,/ack de små skorna! vilken azur!/har nervfeber. Jag behöver tid buketter av tid juryfinger av tid har idag skrivit mig yr, alltså min spegelbild visar min utmattning …...”

Hänger ni med? Inte? Bra. Mayröckers rusande varseblivningsflöde kan inte tämjas av intellektet. Det måste förnimmas intuitivt, som jazz. Läsaren är tvungen att underkasta sig rytmen i hennes ”synkopdiktande”, lita på att den tar en till en plats man aldrig varit på och aldrig heller kommer återse. Då öppnar man sig för något underbart. Stämmor höjer sig plötsligt ur den tjattrande småfågelflocken. Varje mening, i den mån det finns meningar, är ett ögonblickligt språng ut i friheten – och man landar aldrig där man började. 

Jag tycker, kort sagt, att Mayröcker är lysande. Av ”Patos och svala” framgår att jag inte är ensam om den saken. Vid sidan om sina vanliga andliga följeslagare, som Friedrich Hölderlin och Jacques Derrida (”J.D.” kallad), har hon ett hov av yngre tyskspråkiga författare som hon korresponderar med eller som besöker henne. Det är lätt att visualisera henne som den döende dandyn där i sjuksängen, med spegeln i handen, omgiven av beundrare med rödgråtna ögon och fuktiga näsdukar. Elke Erb, Hans-Ulrich Obrist, Marcel Beyer, Ann Cotten – alla var där!

Mayröcker solar sig gladeligen i deras dyrkan. Då och då blir det väl påfrestande. De egenkära krumbukterna tar över, på ett sätt som de inte gör i exempelvis den snarlika boken ”Jag är på anstalt”. Å andra sidan skriver ingen om dödsångest med sådan vitalitet som Mayröcker. Martyrskapet gestaltar hon med njutning, humor och barocka överdrifter: vill hon inte hoppa från fönstret, överväger hon att ”ta en kniv ur skåpet, och TA LIVET AV min skugga”.

Dessutom finns det något genuint gripande i den åldrade divans koketterande. Där ligger hon, utan att få skriva, med en vansinnig ångest och hela identiteten i gungning. Är det då konstigt att hon känner ett starkt behov av att omge sig med människor som kan bekräfta henne som just författare? Som säger: Du är inte den du är nu. Du skriver, och hade du inte gjort det hade författarskap, mitt liv, sett annorlunda ut. Vem är inte just så sårbar och självupptagen på sin förmenta dödsbädd?

Följande är trots allt ett faktum: att Friederike Mayröcker, när hon väl dör, kommer att inspirera till liknande beundran i decennier. Vi får aldrig mer se hennes like.

Läs fler texter av Rebecka Kärde.