Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-pratigt-om-vald-och-karlek-i-malou-von-sivers-trilogifinal/

Bokrecensioner

Bokrecension: Pratigt om våld och kärlek i Malou von Sivers trilogifinal

Bild 1 av 2 Malou von Sivers romantrilogi är baserad på hennes egen släkthistoria.
Foto: Kajsa Göransson
Bild 2 av 2

Ingenting får finnas mellan raderna i ”Inför hans blick”, varje känsla och tanke och replik inpräntas, skriver Greta Thurfjell om den sista delen i Malou von Sivers romantrilogi.

Kan ett själsligt sår, ett trauma, gå i arv? 

I journalisten och TV4-profilen Malou von Sivers romantrilogi som inleddes med ”Mitt hjärtas oro” 2017, fortsatte med ”Olycksbarnet” året därpå och nu avslutas med ”Inför hans blick” är svaret ett otvetydigt ja. Och det är ju egentligen självklart, rentav vetenskapligt bevisat, det är väl det trauman gör – i synnerhet om de består av fysiskt våld. Den största riskfaktorn när det kommer till barnmisshandel är att föräldern själv blivit utsatt för våld under uppväxten. Men för den som tvivlar hamras budskapet i trilogin in, med all önskvärd tydlighet, gång på gång.

Den första delen kretsar kring kärlekshistorien mellan Axel och Sara i början av nittonhundratalet. Han är en framgångsrik affärsman men fast i ett kärlekslöst äktenskap, och plågad av sin svåra barndom tar han ut sorgen på sina egna söner. Hon är ung, intellektuell, och får efter (väldigt, närmast farsartat) mycket om och men sin Axel. De får ett barn, Matilda, och ett till – Edwin. Det är då allt går fel.

Läs mer. Malou von Sivers debut – kioskroman av bättre snitt 

Det är han som är ”Olycksbarnet”, för när andra delen tar vid är Sara död i barnsäng. Edwin får skulden, och stryket, medan Matilda tar upp en religiös askes med livsfarliga konsekvenser. Axel skaffar en ny tysk fru och ännu fler barn, och ett till med hembiträdet bara för att, allt medan det ägnas oförklarligt många sidor åt att återberätta skeendena i det pågående andra världskriget. 

Och så den tredje delen, ”Inför hans blick”, som berättas av Edwins egen dotter Anna. Det har hunnit bli sextiotal och han, liksom sin pappa och sin farfar innan honom, bär på ett otyglat raseri som går ut över barnen. Anna blir så småningom framgångsrik scenskådespelare och ihop med sina drömmars man, men plågas av sitt våldsamma arv och slits mellan frihets- och trygghetslängtan. 

Trilogin handlar om våld och kärlek i lika stora mått. En himlastormande kärlekshistoria avlöser en annan, men varje gång någon blir med barn sitter man som läsare på helspänn – måtte det inte bli en son! För sönerna går det utan undantag illa, medan döttrarna ofta drabbas på ett mer psykologiskt plan. 

Berättelsen är baserad på Malou von Sivers egen släkthistoria, och mellan henne och Anna i ”Inför hans blick” finns många – i intervjuer uttalade – likheter. Ändå måste romanen läsas som just en roman. Och som roman har den verkligen vissa brister.

Precis i inledningen finns en passage som liksom får mig att störa mig på att jag stör mig. Skamset noterar jag min irritation över en scen där Annas lillebror John på en sida precis undkommer ett slag i ansiktet från sin pappa, bara för att på nästa sida ha ”ett ilsket rött märke” på kinden efter ”pappas örfil”. Men han fick ju ingen örfil. Inte den gången. 

Hur kan du ens notera det, skäller jag på mig själv, när ett barn blir misshandlat av sin far? Men det är den sortens flitigt förekommande missar som gör att man gång på gång tappar koncentrationen, glider ur berättelsen, och får svårt att ta sig in igen.

Läs mer. Johan Croneman: Malou von Sivers är som skapt för rollen som Sveriges Oprah 

Likadant är det med sättet att hela tiden förklara allt som försiggår. Ingenting får finnas mellan raderna, varje känsla och tanke och replik ska skrivas ut. Är Malou von Sivers rädd att läsaren inte kan läsa? Dialogen haltar och känslan för romanfigurerna uteblir, bortsett från en grundläggande empati för deras förfärliga uppväxter. Men det är en abstrakt empati, som man drabbas lika starkt av bara man hör ordet ”barnmisshandel”.

Vid ett tillfälle blir Anna intervjuad i egenskap av skådespelare, och talar länge om vilken typ av kvinnoroller hon vill spela på scen. När hon är klar tänker hon: ”Vad inrepeterat det låter, som en tjatig monolog. Jag bara upprepar det som så många sagt före mig.” Det känns skuldmedvetet, som en ursäkt från författaren: förlåt mig, jag kunde inte bättre än såhär.

Att ingen varit strängare mot Malou von Sivers är synd, och kanske symtomatiskt, när berättelsen är – eller skulle kunna vara – så gripande.

Läs fler artiklar av Greta Thurfjell här och fler bokrecensioner här.