Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecension-torbjorn-elensky-skriver-kyligt-och-detaljerat-om-smutsens-tidevarv-i-eldungen/

Kultur

Bokrecension: Torbjörn Elensky skriver kyligt och detaljerat om smutsens tidevarv i ”Eldungen”

Bild 1 av 2
Foto: Kajsa Göransson
Bild 2 av 2
Foto: Norstedts

Torbjörn Elenskys nya roman marknadsförs som ”härligt otidsenlig”. Men bokens 1800-talsmiljöer har flera samhälleliga likheter med vår egen samtid, skriver Ingrid Elam.

Det är en underbar tid Torbjörn Elensky placerar sin nya roman i, alldeles i början av 1800-talet. På de värmländska bruken drivs stånghammaren fortfarande med vattenkraft, men från England kommer nyheter om en eld-och-vattenmaskin som kan mångfaldiga produktionen. Även på konstens område görs revolution, genidyrkan och romantiskt svärmeri går sida vid sida med nyplatonism och ett växande intresse för bred folkbildning. 

I framtiden kommer det bara att behövas patroner och ingenjörer, filosoferar Gummérus, som själv är patron och en av huvudfigurerna i romanen: det kommer inte att finnas plats för alla hans drängar och pigor när han väl fått sin ångmaskin. Hans hustru sitter under tiden vid sitt klavikord , drömmer om ett modernare fortepiano och komponerar sfärisk musik som ingen förstår. De två barnen undervisas i hemmet av en avdankad präst som bland sina religiösa skrifter gömmer ett litet häfte med instruktioner om hur man med helvetets och alla djävlars hjälp utvinner guld ur ondskan. Se där scenariot för ”Eldungen. En herrgårdsroman”.

In på denna scen träder Per, en torparunge som blir svårt misshandlad av sina föräldrar för att han har mage att säga emot i stället för att som sina syskon foga sig i sitt öde. Gummérus, vars idéer om begåvningsreserv och bildning har framtiden för sig, tar sig an pojken och låter honom växa upp på herrgården och undervisas tillsammans med patronens egna barn, som inte är odelat förtjusta i arrangemanget. Dottern i huset frågar elakt när Per har namnsdag, hon vet att det inte finns någon mellan Peregrinus och Perpetuus, och vill gärna göra tillvaron osäker för sin nye kamrat. Hon tecknas från romanens början till slut som en osedvanligt vasskload katta, medan hennes mor, ”patronessan”, tar avstånd på ett mer passivt och världsfrånvänt sätt.

Om det inte vore för värmen i köket hos hushållerskan skulle man kunna misstänka författaren för ett kvinnoförakt som hör hemma i en 1800-talsroman i stället för en roman om 1800-talet, men Elensky behöver skapa ett sammanhang där Per kläms mellan flera starka krafter som drar åt olika håll. Mellan underklass och överklass, mellan kvinna och man, mellan upplysning och ockultism.

Pojkens välgörare, patronen, är på sitt sätt också en svärmare som inte förutser konsekvenserna av sina drömmar, vare sig de handlar om ångkraft eller utbildning. Pastorn gläds åt Pers läshuvud men är rädd att han ska tillägna sig fel kunskap och gör därmed sina egna ockulta böjelser desto mer lockande. Pigorna och drängarna ogillar lika mycket som patronessan och hennes dotter att Per ”kommit sig upp”. Själv inser han allt tydligare att han inte är hemma någonstans, inte längre i torpet och inte på herrgården; han är en peregrinus perpetuus, en evig vandrare. Det gör honom också till den ende som berör och engagerar på djupet, han lider av ensamhet men har också stort behov av den, han vill förändra sitt liv men plågas av de offer det innebär.

Förlaget marknadsför ”Eldungen” som ”härligt otidsenlig”. Det är både sant och falskt. Det otidsenliga ligger inte så mycket i tiden och miljön som i själva konstruktionen: Personerna, utom Per, är medvetet klichéartade representanter för sin tid mer än levande gestalter i den. De påminner vagt om figurer hos 1800-talsförfattare som Almqvist, Selma Lagerlöf och Jane Austen, men framför allt om den tidens kolportageromaner där gestalterna förblir lika sig själva och spelar de roller de tilldelats från början. Det är inte så konstigt, ”Eldungen” är ingen utvecklingsroman i första hand, utan en idéroman som håller fram 1800-talets första decennier som en spegel för vår egen tid. Och som sådan är den knappast otidsenlig.

En underbar tid, sedd på 200 års avstånd, men en tid full av nöd, smuts och klyftor när man går närmare inpå och som Elensky iakttar med en kyla som inte är så lätt att förhålla sig till. Han besöker torparstugor där det varken finns avlopp eller avträde, där de barnrika familjerna trängs med djur av alla de slag på små utrymmen. Han lyfter på täcket och blottar fantasier som måste hållas dolda, han ger detaljerade sjukjournaler från rödsotens och podagerns tidevarv.

Ingenting av detta lever kvar i den omfattning det en gång hade, Lortsverige finns inte mer, men på ett strukturellt plan går det att se likheter med 2000-talets första decennier. Motsättningen mellan utvecklingstro och apokalyps, mellan vetenskap och faktaresistens, och mellan dem som har mer än de behöver och dem som inte har livets nödtorft, tar sig andra uttryck, men i grunden är vi lika övertygade i dag som då att vi lever på randen till något radikalt nytt som kommer att förändra villkoren för hela mänskligheten.

Denna ”herrgårdsroman” har med andra ord större anspråk än undertiteln antyder, den handlar inte om en fröken som gifter sig med en tiggargosse sedan han förvandlats till prins: Elensky lyckas få oss att se en värld som bara på ytan är främmande och avlägsen.

Läs även recension av Elenskys förra bok ”Gränser”