Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/adrienne-rich-lat-de-tystade-sjunga-ut-i-poesin/

Bokrecensioner

Adrienne Rich lät de tystade sjunga ut i poesin

Bild 1 av 3 För Adrienne Rich stämmer 60-talets feministiska slagord ”det privata är politiskt” ovanligt väl.
Foto: Stuart Ramson/TT
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Foto: STUART RAMSON

Adrienne Rich var en av efterkrigstidens stora amerikanska poeter. Först nu finns hon tolkad till svenska i volymen ”Atlas över en invecklad värld”. Magnus Bremmer läser en omedelbar och mångtydig poet som ständigt var på väg.  

Någonting hände med Adrienne Rich.

På 50-talet levde hon ett konventionellt, protestantiskt medelklassliv i Cambridge, Massachusetts, med tre barn och en ekonomiprofessor till make. Dagarna ägnade hon åt att skriva lyrik på elegant rimmad vers. 

Så kom 60-talet. Rich lyfte familjen från villalivet till metropolen New York. Och allt förändrades. I New York påverkades hon starkt av tidens sociala rörelser. Hennes poesi bröt sig loss från den bundna versen och började ljuda rakt in i den brinnande politiska terrängen. Så småningom lämnade hon sin make och fann den identitet som judisk, lesbisk feminist, poet och essäist som hon behöll resten av sitt liv.

Vad var det som hände? Var det tidens revolutionära samhällsklimat som drabbade henne? Eller den pågående formrevolutionen inom den amerikanska poesin? Var det bejakandet av den sanna sexualiteten som till slut frigjorde hela hennes individ? Tagna var för sig var insikterna giltiga för många människor i Adrienne Richs samtid. Det unika med Rich tycks vara att alla dessa flyktlinjer så intimt tvinnades samman. 

För Rich stämmer 60-talets feministiska slagord ”det privata är politiskt” ovanligt väl. Själv hävdade hon att det var ”erfarenheten av moderskap (som) radikaliserade mig”. Det är samtidigt ingen överdrift att kalla poesin för pulsådern i hela Richs intellektuella gärning.

Det finns rader man läser och bär med sig för alltid. För min del är flera av dem skrivna av Adrienne Rich. I diktsamlingen ”The will to change” från 1971, författad mitt i förändringens virvel, skriver hon på ett ställe: ”the moment of change is the only poem”. Ögonblicket av förändring är den enda dikten. Den raden har allt. Omedelbarhet och mångtydighet, den är existentiellt tidlös – och samtidigt ett politiskt barn av sin tid.

Framför allt är det en diktrad som säger väldigt mycket om Adrienne Rich som intellektuell. Hennes största bidrag till 1900-talets poesi- och idéhistoria kan stavas just förändring. Diktsamlingens titel är hämtad från en rad av poeten Charles Olson: ”What does not change /is the will to change”. För Adrienne Rich blev det kanske en sorts moralisk panta rei. 

Klart är att den här perioden i Richs liv inte bara var en enkel, enskild omvändelse. Hon satte sig själv i förändring – och själva föränderligheten blev ett nytt normaltillstånd. Att följa Richs diktning från 50-talet fram till hennes död 2012 är att följa ett bländande, föränderligt intellekt som ville inget mindre än att förändra världen. Hon krävde förändring – av sig själv, av litteraturen, av samhället.

Richs akuta lyhördhet för förändringen tvingade hennes diktning in i ett absolut förhållande till sitt eget nu. Rich satte ut årtal och inte sällan plats efter varje dikt hon skrev, som för att markera dess existens som en reva i tiden. Hon kilade in sina poetiska ögonblick i sprickorna i samtidens kronologi. Och det påverkar hur vi upplever dem i dag.

Nu utkommer Adrienne Richs poesi för första gången på svenska, i och med Ellerströms efterlängtade utgivning av diktsamlingen ”Atlas över en invecklad värld” från 1991, i Athena Farrokhzads och John Swedenmarks översättning. Det är både egendomligt och fullt logiskt att Richs poesi introduceras på svenska först nu. Det borde förstås ha skett mycket tidigare, sett till hennes litteraturhistoriska inflytande – men frågan är om hennes relevans någonsin varit större. Bara för de senaste generationernas nordiska poeter är hon tvivelsutan en av de mer inflytelserika. Kanske är hon också bland amerikanska poeter ”den rimligaste föregångaren” till vår aktivistiska samtid, som litteraturprofessorn Marjorie Perloff har hävdat.

Redan på 1980-talet översattes flera av hennes feministiska essäböcker. Också här var hennes förändringspatos ett signum. Rich gick från att bli en del av kvinnorörelsen till att utmana den vita liberalfeminismen inifrån. Först dess heteronormativitet, sedan dess etnocentrism och vithetsnorm. Hon använde dessa ingångsvinklar för att förstå mänskligheten och samhället i stort. Richs sätt att synliggöra privilegier och tystnadskulturer gjorde henne till en av feminismens nyckeltänkare.

När det gäller poesin kan man samtidigt vända på frågan: varför alls översätta Adrienne Rich? Det finns trots allt en del som talar emot det. Hennes poetiska röst präglas av en sån där notoriskt svåröversatt amerikansk punch, lika distinkt och lyrisk som en jazzsaxofon. I ärlighetens namn hade nog Farrokhzad och Swedenmark kunnat vässa språket ytterligare för att göra det där tilltalet rättvisa. Och visst kan man tänka sig att en yngre läsekrets sannolikt introduceras lika bra till Richs författarskap exempelvis genom att höra henne läsa den underbara dikten ”What kind of times are these” på Youtube.

Till en början konfunderas jag också litegrann av valet av verk. Varför inte ”Diving into the wreck” från 1973, Richs kanske mest ikoniska och dynamiska diktsamling? Eller varför inte ett urval? Rich publicerade själv flera urval av sin poesi och den lämpar sig onekligen för det.

Men under läsningen blir det alltmer uppenbart att valet är lysande. ”An atlas of the difficult world” skrevs 1988-91 och är i sann bemärkelse just en kartläggning – av ett samtida, sargat och segregerat USA. Dikten sjunger denna myriad av röster med Richs särskilda förmåga att levandegöra nyanserade perspektiv på världen.

Jag vet att du läser den här dikten

i ett rum där det har skett mer än vad du kan uthärda

där sängkläderna ligger orörliga, hoprullade på sängen

och den öppna resväskan vittnar om flykt

men du kan ännu inte ge dig av.  /…/

Jag vet att du läser den här dikten i ett väntrum

där blickar möts och skiljs, där främlingar känner samhörighet.

Jag vet att du läser den här dikten i lysrörsljus

i tristessen och tröttheten hos en uträknad ungdom

Adrienne Rich har aldrig formulerat sina lyriska budskap på plakat; hon ristar in dem på samtidens kroppar och får dem att framträda för oss på ett nytt sätt. Hennes poetiska strategier är lyssnandet och det ”vilda tålamod” som en av hennes dikter talar om.

Som diktsamling betraktad är ”Atlas över en invecklad värld” inte en av hennes allra bästa, det tror jag inte heller översättarna tycker. Men det är en av de samlingar som allra tydligast gestaltar en av Richs stora övertygelser som författare: nödvändigheten att låta tystade röster tala genom litteraturen. 

Sannolikt är det också en av de böcker som mest omedelbart kan få förnyad aktualitet och relevans i vår tid. Det är lätt att tänka sig att Rich skulle älska den ambitionen: en översättningsvolym som vill göra mer än att transportera ordalydelser, ja, som faktiskt vill väcka nytt liv i litteraturen och dess potential att förändra de landskap där den landar.