Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 07:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/anonyma-trumplackan-fyller-ingen-funktion/

Bokrecensioner

Anonyma Trumpläckan fyller ingen funktion

På Donald Trump-fronten inget nytt. Foto: Brendan Smialowski/AFP

President Donald Trump är osaklig, förvirrad och talar osammanhängande. Hans medarbetare tycker att det är så illa att de vill lura honom i fällor som ska tvinga bort honom. Är det tillräckliga avslöjanden för att motivera en helt anonym bok? Nej, säger Martin Jönsson, som läst tidernas mest förhandsbokade fackbok.

Den 5 september skrev en hög tjänsteman i Trump-administrationen en uppmärksammad debattartikel i The New York Times, med rubriken ”Jag är en del av motståndsrörelsen i Vita huset”. Åtminstone hävdar tidningen, som tog det ovanliga beslutet att publicera artikeln, att så är fallet. De vet vem det är; de vill att vi ska lita på dem. Donald Trump svarade för övrigt på artikeln med ett enda ord, på Twitter, naturligtvis i versaler: ”LANDSFÖRRÄDERI”. 

Nu har samme person skrivit en bok.

Tror vi. Förlaget Twelve säger att det är samme person, men hur ska vi kunna veta? Hur ska de kunna det? Om de fejkat det hela kan ju inte direkt New York Times debattredaktör säga att ”hallå där, er anonyme skribent är inte samma som vår!”

Kan det finnas två ”högt uppsatta tjänstemän” i Trump-administrationen som är kritiska till sin president? Ja, det är nog lågt räknat.

”A warning”.

För den som läst både artikeln och boken finns det få sakliga skäl att ifrågasätta äktheten i påståendet att det är samma person, men att man ens kan föra det hypotetiska resonemanget säger en del om problemet med den här utgivningen.

Läs mer. Martin Jönsson: Visselblåsarna kämpar med frågan om sitt eget ansvar 

Anonyma källor är, ofta, en förutsättning för den granskande journalistiken. Det mest klassiska exemplet är förstås ”Deep throat” i Washington Posts Watergatescoop. I boken ”The secret man” från 2005 berättade till slut Bob Woodward vem som dolde sig bakom pseudonymen: den höge FBI-chefen W Mark Felt. Endast sex personer kände till Felts identitet, skrev Woodward i boken och hemligheten höll, trots vilda spekulationer, i tre decennier. 

Woodward, som även skrivit en av de mest avslöjande böckerna om Trumps tid som president, ”Fear”, har tillsammans med kollegan Carl Bernstein alltid försvarat bruket av anonyma källor som ett sätt att ”få fram sanningen”. Det är lätt att hålla med om: även i Sverige är det en grundlagsskyddad rättighet, värd att försvara med näbbar och klor.

Men just för att den rättigheten är så central måste man värna och vårda den. Nyckeln måste alltid vara att källorna ska genomgå en journalistisk prövning. Under Watergate-rapporteringen var redaktören Ben Bradlee stenhård med att uppgifterna från Deep throat skulle bekräftas av ytterligare minst en källa.

Den principen har New York Times och Twelve devalverat rejält med sina utgivningar. ”Anonymous” behöver inte vidimeras, ifrågasättas eller utsättas för hårda följdfrågor. Vi förutsätts bara tro på den. I en era där desinformationen och den betalda propagandan är institutionaliserad och legio. 

”Lita på mig”, skriver vår anonyme välgörare. Men hur ska vi kunna göra det?

Läs mer. Martin Jönsson: Ronan Farrow är den evige tvåan

Det enda sättet att värdera den här boken är därför att se till vad den berättar. Är det nytt, är det avgörande, går det att vidimera det på andra sätt? Korta svar: Nej, nej och ja. I princip allting som beskriver presidentens irrationella beteende är oerhört grundligt beskrivet av Woodward, Michael Wolff och andra. Jag har läst ett tiotal böcker om Trump-eran och hittar ytterst få avgörande nyheter här. Att Trump är kvinnohatande, rasistisk, förvirrad, sluddrar och är beklämmande okunnig behöver man inte direkt en anonym källa för att informeras om. Inte heller att det finns en ”motståndsrörelse” i Vita huset, som spelar ut presidenten och hans förtrogna på en spelplan de inte behärskar. Det spelet ser vi redan i direktsändning.

I sin bok ”Vem kan man lita på?” skriver publicisten Hans Månson, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan, att anonyma källor är ett livsviktigt verktyg för den djuplodande journalistiken och för demokratin, men att de om de används fel kan bli förödande, ett gift.

Han har rätt. ”A warning” ges ut av ett skäl och inget annat: att hindra att presidenten väljs om för en andra period. Det är lätt att skriva under på, men inget skäl för att läsa.

Läs fler texter av Martin Jönsson 

Läs fler bokrecensioner