Biografier om levande sportstjärnor brukar vara lika trista och förljugna som böcker om kungar och drottningar. Tennisspelaren Andre Agassis självbiografiska ”Öppen”, som till slut kommit på svenska, är ett stort undantag. Den är levande, personlig, rolig och uppslagsrik. Kritisk mot allt och alla, men med den där charmiga glimten i ögat som gjorde honom så älskad på banan. 

Agassi var ett underbarn som slog sig in i världstoppen redan under andra hälften av 80-talet och lade racketen på hyllan först 2006. Han konkurrerade med flera generationer proffs och hade Björn Borg och Mats Wilander som idoler (ovanligt för amerikaner). Mötte alla från veteranen Jimmy Connors till den unge Roger Federer. 

Han vann alla fyra grand slam – Wimbledon, Franska öppna, US Open och Australiska mästerskapen – men stod ändå i skuggan av Pete Sampras som oftare var rankad som nummer ett (”ständigt denne Pete”). 

Andre Agassi var tonåringarnas älskling och Nikes största reklampelare. Signum: jeansshorts, skäggstubb, guldring i örat – och en rykande rak backhand. 

Han gifte sig ung med skådisen Brooke Shields, men gillade inte Hollywoodlivet, och hängde hellre med kompisar hemma i Las Vegas. Till slut fick han flickan han alltid trånat efter, Steffi Graf, hon som kallades för ”Fräulein forehand” och kanske var den största kvinnliga spelaren genom tiderna.  

Agassi kände sig ofta missförstådd, men gjorde under karriären ingenting offentligt för att rätta till bilden. Han sade vad folk ville höra, höll god min och kämpade på, levde den amerikanska drömmen och flög jorden runt flera varv varje år. 

Men för det behövde han då och då halsa en flaska vodka och kasta i sig sömntabletter. När kroppen skrek av smärta och huvudet inte hängde med sjönk han på världsrankningen och blev hög som ett hus – och älskade det. Han åkte dit i ett dopningstest men den fina ATP-touren ville inte ha någon knarkskandal och lade locket på. 

Agassi själv ville bara bort, fly från alla plikter och den totala koncentration som krävdes för att ligga på topp. 

Sanningen var att han hatade tennis. Agassi beskriver sin barndom som ett helvete och tennisbanan som ett öppet fängelse. Han plågades av sin far från unga år – en tjatig och brutal perfektionist från Iran som gift sig med en tjej från Chicago. 

Hans yngsta grabb skulle bli bäst i världen. Därför köpte han ett hus längst ut i ökenstaden Las Vegas och anlade en tennisbana på tomten, byggde en egen bollmaskin som spottade ut stenhårda projektiler som den lille Agassi skulle slå tillbaka. Han kallar den ”Draken” och tippar att han slog 2 500 bollar om dagen. 

”Jag hatade det passionerat, mörkt och i hemlighet, det har jag alltid gjort… Smärtan i att spela, pinan i att förlora. Det har tagit mig nästan trettio år att komma underfund med det själv, att lösa mitt psykes ekvation”. 

Det var ensamheten som skavde, utsattheten på banan, all press och drillning. Ständigt träna, träna, träna. Att slå bollar hela dagen till solen gick ner och sen kollapsa av utmattning. Att aldrig ha haft en normal barndom, missa för mycket av skolan, resa över hela världen men sakna elementära kunskaper. Känna sig liten, dum och generad – bara hänga på hotellrum, banor, flygplatser.  

Andre Agassi kommer lik förbannat alltid tillbaka, och får stor hjälp av tränaren Brad Gilbert. Han jämför tennis med boxning men utan kroppskontakt: slå ut eller slås ned. ”Tennisslag går bara djupare under skinnet” – och han känner fortfarande varje set i sin sargade ryggrad. 

Ändå är sista meningen i denna underbara sportbok: ”Jag vill bara spela en stund till”. 

Läs fler texter av Jan Eklund, till exempel om att ”Babylon Berlin” är den bästa tv-serien du kan se i sommar.