Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-akademiskildring-med-flagnande-guldglans/

Bokrecensioner

Bokrecension: Akademiskildring med flagnande guldglans

Bild 1 av 2 Svenska Akademiens högtidssammankomst 2018, med många tomma stolar.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Bild 2 av 2 ”Akademien skulle man, verkligen, vilja se som Netflix-serie”

Elegant, men småtråkig. Skildringen av den skandalomsusade Svenska Akademien vet inte vilka ben den ska stå på och blir därför förvånansvärt irrelevant.

I mitten av november är det premiär för tredje säsongen av tv-serien ”The crown”, hett emotsedd av många. Det främsta skälet till att serien blivit så enormt populär handlar inte bara om hur välgjord den är, utan också om att man kan se den med behållning utan att ens vara särskilt intresserad av kungligheter: den är också en spegel av det brittiska samhället under en händelserik epok, från politik och medier till klassamhällets förändring.

Att göra en svensk tv-serie på samma sätt vore omöjligt: det svenska kungahuset är en alltför intetsägande spegel att reflektera utvecklingen i. Nej, en svensk ”The crown” skulle bara kunna göras genom att utgå från Svenska Akademien (och vid närmare eftertanke är det faktiskt tjänstefel om inte den beställningen redan gått ut till någon begåvad manusförfattare). Här finns allt: både den makt, de kvinnor och de pengar som Catomeris–Rogneruds bok har med i sin titel (även om det hade varit mer relevant att lyfta fram männen i titeln, snarare än kvinnorna, givet vad som varit problemet) och ett antal saftiga kulturstrider, konflikter med hovet och lagom doser storpolitik. ”Akademien” skulle man, verkligen, vilja se som Netflixserie.

Catomeris och Rogneruds bok är dock inte det praktverk om Akademien som man skulle kunnat luta en sådan skapandeprocess mot. Den är heller inte den stora och avgörande sammanfattningen av skandalerna kring den våldtäktsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault och hans nära band till Akademien. Jag vet inte vad boken är faktiskt: den säger sig vilja förklara Akademiens ”annus horribilis” efter DN:s avslöjande om Kulturprofilen genom att blicka tillbaka ett helt sekel och förstå Akademiens problem på djupet. Det gör den till dels. Samtidigt ägnas mer än hälften av sidorna åt just Arnaultskandalen, dess bakgrund och dess enorma efterverkningar.

Det är på ett sätt naturligt: att inte ge mycket utrymme åt den vore som om tredje säsongen av ”The crown” skulle ignorera prinsessan Diana (spoiler: det kommer den inte att göra). Problemet är att historien om Arnault och Akademien redan är så oerhört väldokumenterad och att Catomeris och Rognerud inte kommer djupare i den. De redovisar ett antal intervjuer de gjort, med personer i både skandalens kärna och periferi, men intervjuerna och den egna researchen bidrar inte med något nytt och ger inte djupare förståelse. I stället blir det en utmanande, men skickligt genomförd skrivövning: att summera det andra redan rapporterat, men med egna ord.

Bitvis görs det effektivt och med böljande flyt, i växlingarna i tid och mellan nyckelpersonerna. Men för den som följt nyhetsutvecklingen kring Akademien de senaste 651 dagarna blir det också lite småtråkigt. Då hänger man lätt upp sig på slarvet och småfelen istället: en dag för en akademisammankomst som inte stämmer, uppgiften om att kungafamiljen reste sig för akademiledamöterna vid högtidssammankomsten 2018 (det gjorde de inte, de förblev stående för att just slippa resa sig), uppgiften om att Katarina Frostenson inte tilläts delta i en sammankomst (hon var välkommen, men fick inte delta i delar av diskussionen). Och så vidare.

Det är egentligen först i sista meningen det bränner till ordentligt: när de berättar hur de porträtt av kvinnliga inspiratörer som Sara Danius låtit hänga på framstående plats snabbt tas bort när Anders Olsson tar över tjänsterummet. ”Ett enda kvinnoporträtt får hänga kvar: Selma Lagerlöf.”

Där knyter författarna an till det som förefaller ha varit det ursprungliga anslaget – och som är det klart mest intressanta jämte den eviga vänskaps- och pengakorruptionen: Akademiens genomgripande problem att förhålla sig till starka kvinnor. Det speglas exempelvis i hur Carl David af Wirsén på sin tid gjorde allt han kunde som ständig sekreterare för att förhindra att Selma Lagerlöf skulle få Nobelpriset.

Men tyvärr slarvar Catomeris och Rognerud bort även denna berättelse. De blir alltför förtjusta i att teckna sidoporträtt av de stora kulturpersonligheterna i Akademiens väg, från Alfred Nobel och Bertha von Suttner till Vilhelm Moberg och Harry Martinson. Det är förstås inte ovidkommande – och porträtten är väl underbyggda och elegant skrivna. Men det bidrar till bristen på fokus.

Att Svenska Akademiens guldglans har falnat, eller rent av förötts, är i dag uppenbart. Det gyllenglänsande omslaget på den här boken torde knappast förändra bilden i någon riktning. Men innehållet skiner heller inte tillräckligt av egen kraft.

Dessutom är det en sak som verkligen saknas om man vill skriva om ”makten, kvinnorna och pengarna”: berättelserna från de utsatta kvinnorna själva. Deras ord är, med några få undantag, nästan osynliga i de avsnitt som inte hade existerat om det inte varit för deras berättelser. 

Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp