Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 06:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ake-edwardson-skildrar-spritens-demoner-i-bungalow/

Bokrecensioner

Bokrecension: Åke Edwardson skildrar spritens demoner i ”Bungalow”

Bild 1 av 2 Åke Edwardson
Foto: Emelie Asplund
Bild 2 av 2

Åka Edwardsons nya roman om alkoholism är ibland väldigt rolig, ibland nattsvart – och så fixerad vid sitt ämne att den bitvis liknar ett sjukdomstillstånd, skriver Philip Teir.

I en fin scen i Åke Edwardsons nya bok sitter huvudpersonen Kalle i en hotellbar i Kuala Lumpur och tittar på några ungdomar som beställer in öl. Han blir irriterad, för de behöver inte dricka, anser han, i alla fall inte lika akut som han gör. ”Det fanns ingenting komplicerat i deras ansikten. Ölen var bortkastade på dem.”

Själv är Kalle komplicerad. Han är på resa i Sydostasien för att leta efter sin vuxna dotter, Jenny, som inte hört av sig på tre månader. Hon har åkt i väg för att följa i hans fotspår, för att återskapa de resor han själv gjort i regionen med jämna mellanrum sedan 70-talet. 

Deras relation har kantats av besvikelser under åren, framför allt på grund av Kalles drickande. Exfrun Maria har tagit ledigt från jobbet i två veckor för att hjälpa honom leta. 

”Behöver du öl just nu så beställ en öl för helvete”, säger hon, eftersom hon ser hur han mår.

Som läsare har man redan hunnit utveckla ett ställföreträdande alkoholberoende. I fyrahundra sidor har man hunnit förstå hur mycket Kalle behöver den där återställaren. En whisky eller en blaskig thailändsk öl, det är inte så noga, huvudsaken är att dämpa illamåendet och återvända till de levandes skara.

”Bungalow” är en omfångsrik roman, drygt femhundra sidor, och lanseras som en thriller om ett försvinnande, men egentligen är romanens stora ämne drickande. Åke Edwardson har, efter ett dussin deckare om kriminalkommissarie Erik Winter (och en novellsamling 2016), tagit i med alla krafter och skrivit en rejäl tegelsten som kretsar kring alkohol.

Om hur Kalle vuxit upp i en familj där pappans drickande överskuggat allt. Om en mamma som lärt sig leva med det djävulskap som en suput kan hitta på. Om mjölk som smakar brännvin eftersom pappan hällt sprit i kannan.

Om att lova sig själv att aldrig börja dricka. Men att sedan upptäcka, en dag, att alkoholen styr ens liv.

Kalle själv anser att han inte har ”genen”, precis som de brittiska kvinnor han träffar på en hotellfrukost som talar om sina män: ”Jag säger att Winston drack dubbelt så mycket som alla alkoholister vi kände men han var inte alkoholist. Han kände inte suget. Han hade inte genen!”

Bitvis är det väldigt roligt, bitvis nattsvart. ”Bungalow” är också en svår bok att genrebestämma. En roman är det helt klart, en uppväxt- och reseskildring, men samtidigt är den så fixerad vid sitt ämne att den bitvis liknar ett sjukdomstillstånd. Åke Edwardson skriver mästerliga fyllescener, inte minst den där Kalle ska överraska Maria och Jenny och tar in på ett stadshotell i en liten svensk stad. Långsamt dricker han sig till ett sådant tillstånd av berusning att han välter restaurangbord och somnar på golvet i hotellrummet efter att ha tömt minibaren. Men ur Kalles perspektiv är allt business as usual, borden verkar bara konstigt utplacerade och trappan har plötsligt extra trappsteg.

Här finns spritdränkta barndomsscener av samma klass som i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” eller Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. När familjen ska resa till Norge på sextiotalet försvinner pappan i ett vredesutbrott och lämnar barnen i bilen tillsammans med en fru utan körkort eller pengar. Några lokala raggare bjuder Kalle och familjen på grillmat.

När den vuxna Kalle dricker mitt på dagen förklarar han för Maria att när det står 6,7 procent på etiketten betyder det ”engelska volymprocent” och alltså praktiskt taget ingenting. Ett självbedrägeri som gått i arv. 

Åke Edwardson blandar friskt mellan första och tredje person boken igenom. Han tycks vilja antyda att de partier som behandlar barndomen är helt självbiografiska, att gränsdragningarna inte är så viktiga. Någonstans kallas till och med huvudpersonen för Åke.

Men visst skulle min inre redaktör gärna stryka en del av de mer omfattande utvikningarna, klippa bort några extra personer, och tajta ner det hela. Men jag tror att författaren själv skulle säga ”take it or leave it”, eftersom det här är en roman som verkar vilja sluka allt. Det är nog meningen att romanen ska vara precis så måttlös som sin huvudperson.

Bokrecension: Åke Edwardsons ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”

Bokrecension: Åke Edwardsons ”Möt mig i Estepona”