Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ali-smiths-roman-ar-smart-begavad-och-ganska-trottsam/

Bokrecensioner

Bokrecension: Ali Smiths roman är smart, begåvad – och ganska tröttsam

Bild 1 av 2 Ali Smith.
Foto: Sarah Wood
Bild 2 av 2 Ali Smiths ”Vinter”.
Foto: Atlas

Andra delen i brittiska Ali Smiths årstidssvit, ”Vinter”, är en rejält uppskruvad samtidsfars. Jesper Högström frågar sig hur djärvt och nyskapande det hela egentligen är.

Rätta artikel

Jag vet inte om vår tid är mer absurd än alla andra, men det är ju lätt att få för sig. Frestelsen för den författare som vill skildra den är således att bränna på med absurda detaljer, eller rentav – om han eller hon har en dragning åt det farsartade – att konstruera romaner som bara består av sådana absurditeter.

Den frestelsen har den brittiska författaren Ali Smith gjort sig kvitt efter Oscar Wildes recept, genom att falla för den. Hennes roman ”Vinter” innehåller bibliotek som kallas ”idélabb”, personliga bankrådgivare, och en hel mängd andra av den nutida västerländska tillvarons kuriositeter. 

Bokrecension: Ali Smiths ”Flicka möter pojke” 

Persongalleriet består, bland annat, av en person som arbetar med att spåra copyrightöverträdelser på nätet och exempelvis sätter dit ”en film av någon konstnär i Portugal som bestod av närbilder av sådant som finns i mellanrummen mellan gatstenar”. Samme man driver en ”naturskildrande” blogg som heter Art in Nature (eftersom han själv heter Art) och där han i lyriska ordalag beskriver naturscener som han i själva verket spårat upp på Google Earth. 

Emellertid kidnappas hans Twitterkonto av hans missnöjda flickvän (som också skrivit en doktorsavhandling om ”Språk, semiotik och representation i Gilbert O’Sullivans texter”), som i hans namn lägger ut falska observationer av extremt sällsynta fåglar och på så sätt lurar busslaster av hängivna skotska fågelskådare att vallfärda genom landet…

Detta blott en liten bråkdel av intrigen. ”Vinter” är med andra ord en rejält uppskruvad samtidsfars, fast med den sortens översmart referenshumor som brukar uppskattas av litteraturvetare (nutida, gränsöverskridande sådana: det blinkas lika ofta till Elvis Presley och Gilbert O’Sullivan som till Keats, Blake och Shakespeare) och förpackad i den sortens prosa som de senaste hundra åren har gällt för djärv och nyskapande. 

Läs mer: Hur lång är den perfekta romanen? 

Det betyder metalitterära knep och knåp, plötsliga kliv ur fiktionen för att kommentera Brexit, flyktingkrisen i Grekland eller andra samtidsaktualiteter, dialoger där den ena partens repliker utan synbar anledning anförs före den andras, lyriska exkurser, abrupta hopp mellan tidsskikt och personnivåer och apostrofer till läsaren. Och någonstans bakom allt detta döljer sig ett litet familjedrama av feelgoodkaraktär vars inblandade personer, trots all den stilistiska intensitet de masseras med, aldrig blir mer än karikatyrer.

Allt detta skulle kunna ses som en kommentar till en förvirrande, ironisk samtid, och romanen känns definitivt väldigt angelägen om att uppfattas på det viset. Det är smart, det är begåvat och det är ganska tröttsamt.