Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 20:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-anda-inte-forsvunnen-av-lasse-berg/

Bokrecensioner

Bokrecension: Lasse Bergs sorgebok ger ett hoppfullt budskap till mänskligheten

Bild 1 av 2 Lasse Berg med ett foto av dottern Linda i bakgrunden.
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 2 av 2

Författaren Lasse Berg förlorade sin 34-åriga dotter Linda i en olycka. Nu har han skrivit en bok om kampen för att orka leva vidare. Maria Schottenius läser en personlig sorgeskildring, som också berättar om mänsklighetens överlevnadsstrategier.

Han berättar om det värsta som kan hända en förälder. Ett barn, i det här fallet en 34-årig dotter, dör plötsligt i en olycka. Går det alls att leva vidare? Kommer han att klara det? Vilja det? 

Men han har, hur hopplöst det än kändes, genomlevt ett tungt sorgeår och skrivit denna bok, till tröst för alla som behöver.

För den som känner till författaren Lasse Berg och hör hans röst, energisk, manande, träffar man i hans bok på en välbekant, i grunden optimistisk, människa som trots denna tragedi vägrar låta sig uppslukas av mörkret. 

Jag läste för en tid sedan en annan gripande och välskriven minnesbok av litteraturforskaren Kerstin Dahlbäck ”Döden är något helt annat” om hennes dotter Anna, som dog i cancer. Så tungt. Så bottenlöst förtvivlat. 

Böcker i den här genren, sorgeböcker eller böcker om sjukdom och död, kräver snarare reaktioner än recensioner. Det handlar om livsavgörande upplevelser som betyder något fundamentalt för den som skriver och som läser, men att ge kommentarer och bedömningar ifråga om komposition och stil känns märkligt. Kritikern får byta roll. 

Min reaktion på Lasse Bergs bok är att han, sin vana trogen, är oerhört konstruktiv i sin sorg. Han tar hjälp av människor och djur, är öppen med sina känslor, vågar och satsar på att leva vidare nära sin dotter, med henne i hjärtat och tankarna. 

Det är hans hustru Ingrid som på hotellrummet i Johannesburg, efter telefonsamtalet som ändrade deras liv, tar hans hand ”och säger orden som kanske räddar mitt liv, mitt förstånd och som jag kommer att klamra mig fast vid under den kommande tiden: Vi ska klara det. Tillsammans.”

Linda var hennes enda barn. Lasse har två äldre döttrar. 

Det osannolika som inträffade var att Linda hade snubblat föräldrarnas hem i Uppsala och stött sitt ena knä i en kruka som hade spruckit och bildat två vassa kanter, som knivar. De hade trängt in i benet och skurit av två stora blodådror. Hon hade förblött snabbt. 

I chocken och förvirringen noterar ändå de båda förtvivlade föräldrarna människors vänlighet, flygvärdinnorna på planet hem, småsaker, en flygvärdinna ger dem en överbliven burk rysk kaviar. Han minns vännernas gester, kommentarer. Inte minst Lindas vänner. ”Att få träffa hennes vänner blir ett sätt att behålla henne. Genom dem söker vi hennes närhet.”

Lasse Berg har varit och är en folkupplysare i evolutionsforskning, ofta med positiva förtecken. Han har genom åren hittat uppmuntrande forskning som talar om det avgörande värdet av samarbete, hävdat att det är sådant som gjort att människor överlevt och utvecklats. 

Han bearbetar Lindas död och sorgen efter henne i ett perspektiv som rör sig över årtusenden och med de egna kunskaperna lagrade.

Även i sitt livs stora förlust redovisar han tolkningsmodeller som omvandlas till handling. ”Det finns en evolutionsbiologisk teoribildning som går ut på att vi utrustats med anlag för att snarare anpassa oss till de jämnåriga vi har runt oss än till föräldrarna och deras generation”, konstaterar han och förstår på så sätt att han ska söka sig till Lindas vänner för att kunna vara nära henne. 

Han berättar utförligt och levande om begravningen och tiden efter, och om Lindas personlighet och liv, men han skulle inte vara Lasse Berg om vi inte på köpet fick ett antal folkbildande kurser i mänskliga överlevnadsstrategier, hur grupper agerat genom historien och hur olika djur anpassat sig under speciella betingelser. Han bearbetar Lindas död och sorgen efter henne i ett perspektiv som rör sig över årtusenden och med de egna kunskaperna lagrade. Nästan alltid med goda besked till mänskligheten: ”Vi har i vår natur inskriven en oerhörd förmåga att inför ett gemensamt hot från de sabeltandade katterna koppla samman våra hjärnor, komma på fantastiska lösningar och hålla ihop.”

Ofta stannar tankarna i Afrika, där även dottern älskade att leva. Det är den kontinent som får härbärgera störst del av sorgearbetet. 

Det hela går trots allt vidare, men aldrig utan Ingrid. ”Jag klarar det eftersom Ingrid finns.” Denna rörande bok är en kampskrift som går ut på att försöka leva trots att det värsta har hänt. Men det är också en underbar kärleksförklaring till en hustru, som ger mod och kraft att överleva och leva.

Läs intervju med Lasse Berg om sorgen efter dottern Linda.