Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-asa-beckmans-samling-ar-full-av-skarpa-iakttagelser/

Bokrecensioner

Bokrecension: Åsa Beckmans samling är full av skarpa iakttagelser

Bild 1 av 2 Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN.
Foto: Casia Bromberg
Bild 2 av 2

Man behöver inte vara generationskamrat med Åsa Beckman, eller ens kvinna, för att gripas av hennes skarpa iakttagelser om mäns och kvinnors villkor. Åsa Wikforss läser en krönikesamling som trängs av precisa formuleringar.

Det är kanske inte så konstigt att Åsa Beckmans krönikor talar till mig. Vi är födda samma år, 1961, och har genomgått livets olika skeenden vid samma tidpunkter – tonårsliv på 70-talet, ung och på väg in i karriären på 80-talet, en älskad förälders alltför tidiga död och sedan en dotter i mitten av 90-talet. Nu senast handlar det om åldrandet, klimakteriet (vi undanber oss käcka tillrop!) och barn som flyttar hemifrån. Vi har följt samma samhällsutveckling, framför allt dryga femtio år av feminism, och här står vi i dag inför det faktum att även om kvinnors villkor förbättrats så har mycket lite hänt när det gäller jämlikheten i vardagen.  

Men man behöver inte vara generationskamrat med Åsa Beckman, eller ens kvinna, för att gripas av hennes skarpa iakttagelser om mäns och kvinnors villkor, för att stanna till och tänka: Just så! Varför har jag inte sett det förut? 

Som det här med frågandet. Vid en frukost på ett B&B i Frankrike noterar Beckman det äldre engelska paret där kvinnan tålmodigt ställer frågor till mannen som lägger ut texten om sin barndoms somrar. Inte en enda fråga ställs till kvinnan. Ett ungt par kommer in och samma sak upprepas. Hon ställer intresserat frågor och han beskriver i detalj en tidigare flickvän, hur väldigt besvärlig hon varit. Inga frågor ställs tillbaka. Vi borde frågestrejka föreslår Beckman. Om inte uppmärksamheten återgäldas efter fem frågor så är det slut. Det skulle bli väldigt tyst och sanningen skulle uppenbaras – det är kvinnan som bär ansvaret för vardagens konversationer.  

Beckmans frågekrönika får ett enormt gensvar. Mängder av kvinnor (och även en del män) skriver och berättar att just så, så är det! Själv funderar jag på hur precis detsamma sker under middagar med (vissa) manliga forskare på besök. Hur man vänligt frågar om deras forskning utan att få en enda fråga tillbaka. Frågestrejka, bra idé! 

Beckmans iakttagelse påminner om Rebecka Solnits observation att män förklarar saker för henne, även saker som hon vet mycket mer om än de. Mannen som ägnar en kväll åt att förklara för henne hur viktig en bok är som han nyss läst, utan att lyssna på ett ord Solnit säger. Tills hennes väninna påpekar att Solnit är bokens författare. Det var så vi fick termen ”mansplaining”. Observationer av detta slag får genomslag just för att de lyckas fånga något mera allmänt – ett fenomen som legat dolt och som när det avtäcks ger en plötslig insikt i vårt sätt att vara.

Foto: Photographer:

Man får förstås vara försiktig med att generalisera från enskilda fall. Vi vet inte hur vanligt ”mansplaining” är eller i vilken grad det faktiskt är kvinnor som bär ansvaret för våra vardagssamtal. Men att situationen upplevs som så omedelbart igenkännbar ger skäl att tro att här föreligger ett fenomen värt att undersöka vidare.

Ett ännu större gensvar får några av Beckmans krönikor som handlar om det där med äldre män och unga kvinnor. Varför lockas männen av detta? Handlar det bara om fasta bröst och våta sköten, som vissa män föreslår, eller är det ett desperat försök att undantränga insikten om det egna åldrandet? Och vad ser de unga kvinnorna hos männen? Männen åldras ju också och en hängande pung är väl inte mycket bättre än hängbröst? Hennes mejlkorg fylls med svar, många hundra, från både män och kvinnor. 

Här kan man stanna upp och tänka, javisst, det är nog så intressant att höra vad berörda män och kvinnor har att säga i frågan. Men är det ett bra sätt att besvara den? Det finns ju forskning här, varför nämns inte den? Var finns de samhällsstrukturer som utan tvekan spelar en avgörande roll, maktkonstellationer och stereotyper om manligt och kvinnligt som ständigt pådyvlas oss av den omgivande kulturen? 

Men det vore orättvist att kritisera Beckman för detta. Hon står i en dialog med sina läsare, gott så, och hon är fullt medveten om de strukturer som styr vårt sätt att vara. I en av krönikorna konstaterar hon till exempel att kulturen påverkar vad vi uppfattar som tilldragande eftersom den skapar fantasier och känslor. Och maktperspektivet finns hela tiden med, inte bara i de texter som diskuterar kulturmannen och metoo. Beckmans observationer handlar genomgående om hur maktstrukturer formar vår vardag och gör att kvinnor frågar, skyddar, hukar och väntar.  

Bokens titel, ”Väninnekören”, är hämtad från Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson där väninnorna likt en grekisk kör kommenterar Esters krångliga kärleksliv. Beckman säger sig ha blivit omedelbart förälskad i ordet eftersom det är en sådan träffsäker beskrivning av väninnors funktion i hennes eget liv. Visst dyker en och annan väninna upp i boken men egentligen är det en missvisande titel. Det är inte väninnorna som står för de skarpa observationerna, de kloka reflektionerna eller de precisa formuleringarna. Det gör Åsa Beckman och det tycker jag inte hon ska sticka under stol med.  

Boken avslutas med ett brev till dottern och den sista meningen får oväntat mina ögon att tåras. Jag är gläntan som alltid kommer att finnas strax bakom dig. Just så.

 

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN. Därför recenseras boken av Åsa Wikforss, filosof, författare och tillträdande ledamot i Svenska Akademien.