Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 21:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-asa-nelvin-strommade-over-alla-granser-med-barnets-blick/

Bokrecensioner

Bokrecension: Åsa Nelvin strömmade över alla gränser med barnets blick

Bild 1 av 3 Åsa Nelvin debuterade 1969, 18 år gammal, med barnboken ”De vita björnarna”, som även den återutges på nytt i dagarna.
Foto: TT
Bild 2 av 3 Åsa Nelvin i trädgården 1969.
Foto: TT
Bild 3 av 3 ”Gattet” av Åsa Nelvin.
Illustration: Modernista

Åsa Nelvins diktberättelse ”Gattet” gavs ut några veckor efter hennes död 1981. Stina Otterberg har läst nyutgåvan och skriver om ett författarskap som mästerligt återskapar barnets blick.

Rätta artikel

 

Jag har bestämt för mig att det ljud av duvkroppar under takrännor som ackompanjerar de första sidorna i Åsa Nelvins diktsamling ”Gattet” är något som återkommer i engelska barnböcker från förra sekelskiftet där de reser i tiden, i själva ögonblicket när tiden ska vridas bakåt eller rätt igen brukar man befinna sig uppe på en gammal vind och duvornas kutter och raspande rörelser hörs mycket starkt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            

Åsa Nelvins (1951–81) diktberättelse ”Gattet”, som gavs ut några veckor efter hennes död och som nu kommer ut på nytt, inleds just så. Med duvornas ljud och ett fall genom tiden. Scenen är den smala stadsgatan Gattet i gassande eftermiddagssol. En klocka med maskrosvisare står på ”kvart i skugga”. Någon – kanske dikten själv – yttrar uppmaningen ”följ mig”. Diktjaget sjunker som ett lod genom tiden och landar i Gattet den sommar då hon är sju år, hennes sista sommar som analfabet. 

Åsa Nelvin var också bildkonstnär, och det märks på hennes sätt att måla i sin poesi. Plötsligt blir minnesbilden skarpare och detaljerna fylls i som på en målning som växer och expanderar inför ens ögon. Lisa, hennes bror Alf och deras mamma har rest från Göteborg för att hälsa på mormor och släkten över sommarlovet. De kommer med unicabox och kalleankor, saftklibb och en annan dialekt. Med köket som hjärta råder fattigdomens trånga tillvaro. Alla kroppar som ska ha plats. Slippers, trätofflor och nätkassar från affären. Det rostiga vattnet i kranen. Pissespannen och skithinken, stanken av dass i ”bajiga bås”. Julihettan. Våldet. Mamman och den efterblivna mostern som bråkar som rasande fåglar, med inskjutna citat på skånska och lyhört inlyssnade pauseringar:

–– unnan ditt    as  –– hör dunte   tö 

–– UNNAN från kran sa jag U ska viha KAFFE!

Det är som att de återkommande våldshandlingarna och elakheterna bland de vuxna i Gattet är det enda säkra sättet att kommunicera, det enda som riktigt når fram. Undertiteln på ”Gattet” är ”Sånger från barnasinnet”. Åsa Nelvin – som debuterade som barnboksförfattare – är mästerlig i att återskapa barnets blick utan all sentimentalitet. När man läser henne minns kroppen hur det kändes att ramla på het asfalt och pilla småsten efter småsten ur ett blödande skrapsår på knäet. 

Eva Runefelt, som kände Åsa Nelvin, påpekar i sitt nyskrivna förord hur Nelvin drogs till dockskåp, maskerad, förkrympta världar. Hon gjorde egna miniatyrinstallationer och teatern kom tidigt in i hennes värld då hon som femtonåring blev antagen till Scenskolan. Dockleken, om man vill kalla det så, är också ett genomgående estetiskt grepp i alla hennes tre vuxenböcker från debuten med ”Tillflyktens hus” (1975) via ”Kvinnan som lekte med dockor” (1977) till ”Gattet”. 

Av dessa tre är ”Tillflyktens hus” berättartekniskt den mest avancerade. Det är en svart, skruvad berättelse i absurdistisk tradition som biter sig själv i svansen och börjar om, som en evighetsmaskin. Tillflyktens hus är i sig själv ett dockhus, men man vet inte om det är verkligt eller drömt. Vägen dit går genom vagt bekanta göteborgsmiljöer – ungefär som i Patrick Modianos romaner är de tillräckligt noggrant återgivna för att man ska veta på ett kvarter eller två var man befinner sig, men ändå så pass oprecisa att man inte kan säga exakt vilket hus det är fråga om. De som befolkar Huset är som masker som berättaren håller upp och ger namn, som ett barn som leker.

Dockleken som tema lyfts sedan upp i titeln i ”Kvinnan som lekte med dockor”. Det är den av Nelvins böcker som ligger närmast sin samtid: jaget arbetar, som Åsa Nelvin själv gjorde en period, på Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Här är miljöerna mer igenkännliga, från Studentkåren vid Götabergsgatan till Gullbergskaj i ett slitet 1970-tal med dass på gården och rivningskontrakt. Men ”Kvinnan som lekte med dockor” är också en kärleks- och konstroman. 

På vissa sätt framstår den som en föregångare till Karolina Ramqvists ”Alltings början” med en ung kvinna som boken igenom besatt söker efter en Viktor. Men till skillnad från i Ramqvists bok finns ingen väninna eller mamma tillstädes för Stumpan. Hon är mycket ensam. Och som ett ensamlekande barn förhåller sig Nelvins berättarjag hela tiden kommenterande till den skapelse som leks fram. Det gäller alla hennes böcker. ”Leken är slut”, förklaras det på sista sidan i ”Tillflyktens hus” – innan allt måste börja om på grund av den diaboliska berättarkonstruktion som författaren tänkt ut. Man brukar framhålla Åsa Nelvins svarta humor. Den syns ända in på berättelsernas byggnadsställningar.

I avhandlingen ”Här kan jag äntligen tala” (2007) skriver Marie Öhman om det groteska i Åsa Nelvins författarskap. Begreppet ”gurlesk” hade inte etablerats då, men nog skulle man vilja höja insatsen och tala om just detta hos Nelvin. Scenen i ”Kvinnan som lekte med dockor” när Stumpan (man får aldrig veta hennes egentliga namn) minns hur hon som barn leker förlossning av sin babydocka med namnet Polisa är en sådan. ”Så leker inte fina flickor” säger mamman som dyker upp i dörröppningen, ögon som en röntgenstråle. Eller ur ”Gattet”:

Jag känner mig flickaktig. Mitt underliv

är fullt av köttiga rosa stråveck

och små fina spetsar.

Jag är täckt av röda hjärtan.

Jag är som en barnvagn av människohud.

Ska man roa sig med att hitta familjelikheter till Åsa Nelvins författarskap skulle jag i släkthuset placera Eva Neander för symboliken och djuppsykologin; Mare Kandre för mörkret; Sara Stridsberg för den sötaktiga doften av deep south; Samuel Beckett för humorn och det absurda; Lewis Carroll för magin och underlanden; H.C. Andersen för konsttematiken och strävan mot solen. Den är allestädes närvarande, lyser över Gattet, och mitt i diktberättelsen är det som att tiden hejdar sig:

Solen –

som om bara solen fanns,

och sanden.

En dag på stranden

och jag promenerar nästan mitt i rymden.

Bländad av dagrar

som cirklar runt mig mycket snabbt.

Jag är strax ovanför tiden

och ljuset.

När jag tänker på Nelvins vuxenböcker ser jag tre starka motiv som återkommer: fallet, dockan, spegeln. Alla tre bär förvandling inom sig. Jag försöker hitta en formel för att beskriva det hon gör i sina texter, och kommer till slut att tänka på det fenomen som kallas för osmos – en process där ett tunt membran utgör en gräns mellan lösningar och ämnen och ändå låter sig genomströmmas. 

På liknande sätt finns i Åsa Nelvins texter en genomsläpplighet mellan vuxenhet och barndom, mellan vakenhet och dröm, mellan kropp och ting. Huvudet som dunkas i väggen på andra sidan köket, vibrationerna som fortplantas upp i barnets mjölkglas och får ytan att rista. Den läckande kroppen – blod, urin, saliv. Här finns en genomsläpplighet mellan nuet och historien, och ett flöde mellan elementen. Gattet är som en undervattensvärld, hon själv en fiskkropp eller en liten sjöjungfru, de vuxnas ögon som vattniga, oseende glober.

Gränsen är ingen gräns, den är otät. 

Det gäller också, slutligen, berättarjagets eget förhållande till alla figurer, sedan länge borta, som hon har återuppväckt i ”Gattet”. Slutraderna signalerar en övergång mellan tillstånd:

Följ mig inte längre. Det behövs inte.

Jag är på väg till er.

Det ligger nära till hands att läsa hela verket baklänges utifrån en sådan mening. Jag hade ett boksamtal om ”Gattet” för en bibliotekspublik för ett par år sedan, och minns hur frågorna om Nelvins alldeles för tidiga död kom, en efter en. Det är nog mänskligt att undra. Man kan läsa slutraderna som ett avsked. Men en dikt av det här slaget är aldrig entydig, och man får påminna sig att huvudpersonen heter ”Lisa”, inte ”Åsa”. Jag läser slutet framför allt som ett starkt läsartilltal av samma slag som Åsa Nelvin använder rakt genom sitt författarskap.

”Var med nu –”, som det heter på ett ställe i ”Gattet”. 

Ja, var med nu. Missa inte det här författarskapet.

Läs om en författare som ibland kan påminna om Åsa Nelvin: Mare Kandre.