Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-att-fa-en-gullig-hund-nar-man-ville-ha-en-pytonorm/

Bokrecensioner

Bokrecension: Att få en gullig hund när man ville ha en pytonorm

Bild 1 av 3
Illustration: Alex Howes
Bild 2 av 3
Illustration: Alex Howes
Bild 3 av 3
Illustration: Alex Howes

Sällan får barn i barnböcker vara något annat än påhittiga, spralliga eller uppbyggliga. Men Annette i ”Valpvarning – Sitt, Pyton!” är arg, missnöjd, besviken – och rolig.

Rätta artikel

Redan på omslaget till ”Sitt, Pyton!”, första delen i författarna Anna Ehn och Mia Öströms nya barnboksserie ”Valpvarning”, ser en åt vilket håll det barkar och att det gissningsvis är nedåt i det becksvarta vattnet som illustratören och animatören Alex Howes låtit stänka över pärmens fram- och baksida. På bilden stirrar Anette ilsket på sin obeskrivligt gulliga hundvalp Pyton, som liksom sväller över hela kanoten med sin plufsiga kropp och neonrosa tunga, och hon ska senare konstatera att valpar är både kanotkatastrofer och korvmonster utan hjärna.

Bilden är kongenial eftersom den fångar hennes underliggande känsla av att inte riktigt få plats i sitt eget liv. Det är ett liv som numera levs i en ny lägenhet långt bort från de gamla kompisarna, där pappa Serietecknaren stänger dörren om sig och mamma Familjeförsörjaren sällan är hemma.

För att underlätta flytten, som Anette inte alls har någon lust att genomföra, köper mamman en hundvalp på Blocket, men hur bedårande hunden än är så är han inte den pytonorm som dottern alltid önskat; ”Gissa om jag blev besviken. Och gissa om hans namn var givet: PYTON”. 

Illustration: Alex Howes

Till skillnad från Sally, huvudkaraktären i författarduon Ehn och Öströms tidigare kapitelböcker, är Annette varken särskilt påhittig, sprallig eller uppbygglig. De två flickorna är snarare varandras motsatser och är det någonting Anette är så är det arg, missnöjd och besviken – som barn, ja, vuxna, och människor är mest eller åtminstone ibland, men som barnkaraktärer sällan får vara mer än korta stunder för sedan ska de gärna rycka upp sig och leda berättelsen framåt. 

Det räcker med att slå upp första bästa samtidsroman för vuxna för att få en litterär gestaltning av de lägsta känslorna som ofta tillåts vara ett normaltillstånd, men som i barnlitteraturen är betydligt mer sällsynt hos de icke-myndiga karaktärerna. 

Den enda som tar sig igenom Anettes deppiga lager av grå pessimism, som Howes förstärker i sina naivistiska, uppbrutna teckningar i tusch, är tonårstjejen Stella – barnvakten som lyckas vara verkligt närvarande i stället för närvarande men frånvarande som de vuxna.

Howes skissliknande teckningar ger, i kombination med den vitala formgivningen där ett stycke text exempelvis blir en trappa under Pytons tassar, jag-berättelsen en livsbejakande inramning och en dagboksliknande form. Den är obestridligen Anettes och hon får vara precis som hon är, arg men också rolig och dråplig, och där i ligger bokens verkliga styrka.

Illustration: Alex Howes