Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 18:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-avsminkat-om-en-pappas-dodliga-livsprojekt/

Bokrecensioner

Bokrecension: Avsminkat om en pappas dödliga livsprojekt

Eric Rosén arbetar i dag som biträdande redaktör på Aftonbladet. Foto: Alexander Mahmoud

När Eric Rosén skriver om sin pappa skildrar han en kärlek han till slut måste bli fri från. För att kunna leva vidare. Ola Larsmo läser en stark berättelse.

Rätta artikel

Eric Roséns far var tjugoett när han upptäckte amfetamin. Han tar en lång nattlig promenad ut på Djurgården, fylld av rusets lycka. ”Han bestämmer sig den natten att detta är hans musik, att detta är meningen med livet och att han kan skatta sig lycklig som fått upptäcka den”. 

Episoden är hämtad ur Eric Roséns självbiografiska bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där som jag kanske gjort”. Trots att faderns drogande kommer att prägla hela hans eget liv moraliserar han inte, utan följer fadern Sven hela vägen, genom fängelsedomen på åtta år för ett dråp denne inte ens kommer ihåg, fram till den förutsägbara döden i leverkoma i en sjukhussäng.

”Jag ångrar…” är en rak berättelse om att växa upp med en drogande far och en mor som drivs in i utbrändhet och depression. Kanske hänger det ihop, även om föräldrarna varit skilda sedan han var ett år gammal. Fadern stoppar i sig en cocktail av narkotikaklassade preparat var morgon, modern är sedan länge nykterist. Deras relation präglas efter skilsmässan ändå av ömsesidig respekt.  Men boken kretsar kring fadern och barnet. Rosén visar alla andra personer vederbörlig hänsyn, såväl syskon som gamla vänner. Han vill framförallt förstå den mångbottnade, destruktiva och bitvis mycket lyckliga fadersrelation som format hans liv. Det räcker långt. 

Banden mellan den knarkande fadern ur en stabil överklassbakgrund, bildad och förtidspensionerad, och hans bägge söner som får växa upp i nyfattigdom är hela tiden starka. Rosén berättar idylliskt om cykelturer och utflykter till badsjön med en lugn och trygg far, hög på dolozene, stesolid, sobril och lite annat.  Det är pappas ”mediciner”. Det är nog tack vare modern som Eric och hans bror lyckas upprätthålla en bra kontakt med sin far – samma mor som en dag går in i väggen på grund av stort ensamt ansvar, krävande arbete och ständigt dålig ekonomi.

Foto: Alexander Mahmoud

Men den starka kärleken mellan far och son är trots allt villkorad av lojalitet. Pappas ”livsprojekt”, att finna den enda sanna lyckan i pillerburken, får inte och kan inte ifrågasättas. Rosén moraliserar inte ett dugg: ”Pappa känner kärlek till sina nära, men han känner aldrig någon kärlek till livet... Hade han varit sig själv utan att vara knarkare? Jag tvivlar på det.” Han skonar inte heller sig själv i texten och redovisar sin strulighet i tonåren, där fattigdomen sätter ramarna för livet, där risken att sugas in i högerextremism är en realitet och där miljonprogrammets barn hela tiden testar sin dödlighet och självdestruktivitet. (Som tjugotre år äldre än Rosén hisnar jag över att känna igen så mycket, som om inget förändrats: ännu en ung generation stiger in på arenan för att slaktas, som François Mauriac sade.) Rosén sticker inte under stol med att han testar ungefär samma droger som sin far – utan att de ger någon kvardröjande lockelse eller befrielse. Själv vill han något annat och mer.

 I centrum av skildringen står själva dråpet. Sven har efter ett självmordsförsök gått med att skriva in sig på ett tolvstegsprogram. Nykterheten varar inte länge, men på Kolmårdens behandlingshem blir han vän med Stig. De håller kontakten, även om bägge återfaller. Men när Sven hälsar på hos Stig slutar det mycket illa. Några dagar senare hittas Stig på sitt köksgolv med fyrtio knivhugg i kroppen. Sven minns ingenting alls – även om hans fotavtryck hittas i det intorkade blodet.

När det händer är Eric Rosén sjutton år gammal och har nyss flyttat till Uppsala för att läsa medialinjen på gymnasiet, och det är nog ingen överdrift att påstå att det som hänt knuffar sonen ur banan igen. Snart har han hoppat av utbildningen. Han ägnar mycket tid, alltför mycket, åt att grubbla över om fadern trots allt ändå inte är oskyldig. Denne har, alla droger till trots, aldrig tidigare visat några aggressiva tendenser.

Texten är försåtligt enkel, men fångar något mycket sammansatt och flerskiktat: äkta kärlek mellan far och son som man måste bli fri från för att leva.

Eric är lojal, lojal, lojal. Han brevväxlar med fadern i fängelset, och i de långa citaten får vi också en god bild av Sven Roséns personlighet: rolig, sympatisk, lagom självironisk, påläst och ständigt självömkande. Och utan att lyfta en enda pekpinne lyckas texten alltmer tydligt visa hur försåtlig denna – äkta – kärlek är. Varför viker den unge Eric alltid av från det spår som leder dit han vill, till skrivandet som yrke (där han till sist anländer)? Han grubblar över klass, arv och miljö. Långsamt distanserar han sig från vad som måste beskrivas som ett klassiskt medberoende. 

Det finns ett ögonblick av svart och skuldbelagd frihet mot slutet av boken, när fadern efter fängelsetiden ringer – för att låna pengar. Det har han aldrig gjort förut. Och där brister det en gång för alla. ”Det där var inte längre min pappa som ringde… det där var bara vilken narkoman som helst som råkat få mitt nummer”. Snart är Sven död.

Ja, detta är en stark och rak berättelse. Texten är försåtligt enkel, men fångar något mycket sammansatt och flerskiktat: äkta kärlek mellan far och son som man måste bli fri från för att leva. Berättelsen är också en berättelse om Sverige, om den fattigdom vi aldrig befriat oss från. Och ett kärleksfullt minnesporträtt av fadern. Men ett fullkomligt avsminkat sådant.

Eric Rosén: Det tog mig flera år att förstå att pappa var skyldig till mord