Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 06:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-batbyggaren-fredrik-af-chapman-seglar-in-i-det-overnaturliga/

Bokrecensioner

Bokrecension: Båtbyggaren Fredrik af Chapman seglar in i det övernaturliga

Bild 1 av 3 Eva-Marie Liffner debuterade 2001 med romanen ”Camera”.
Foto: Daniel Pedersen
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Fredrik Henrik af Chapman, den moderna svenska skeppsbyggnadskonstens fader, omkring 1770.
Foto: DN/TT

Eva-Marie Liffners nya roman handlar om båtbyggaren Fredrik af Chapman. Men ganska snart skenar den iväg i saga och myt. Ola Larsmo läser ett race med fantasin.

Rätta artikel

Under en tid hade jag mitt favoritcitat om skrivande uppnålat på väggen. Det var Zadie Smith som i en intervju i Slate 2016 sade att ”…det var därför jag började skriva: för att jag ville veta vad det innebär att vara en judisk kinesisk snubbe eller en gammal svart kvinna eller en vit professor eller vad det nu kan vara”. Fiktionen i dess olika former är den mänskliga kulturens sätt att göra det möjligt att för en stund vara någon annan – eller flera andra. Just den omöjliga möjligheten av att leva ett annat liv och utsätta sig för någon annans erfarenheter genom inlevelse och fantasi. 

I Eva-Marie Liffners romaner ser man hur hon från allra första början konsekvent arbetat med att vidga fiktionens ramar. Hon utgår alltid från en historisk verklighet, en artefakt eller en historisk person. Men från denna startpunkt får berättelsen alltmer fria tyglar. Så är det i debuten ”Camera” 2001, som tar sin utgångspunkt i efterlämnade fotografier från 1800-talets Storbritannien och lusten att veta. Huvudpersonen hamnar i vad som redan här är Liffners favoritämnen: kärleken till det brittiska och till spökhistorien. 

I ”Imago” (2005) handlar det om ett sentida danskt mosslik som visar sig komma från slaget vid Dybböl 1864, där Danmark förlorade. Det upphittas 1938, på randen till andra världskriget, medan huvudpersonen i nutid läser om fallet i gamla akademiska uppsatser och fascineras. Det är så man kan beskriva Liffners metod: olika tidsplan glider in I varandra, historien går igen, gärna med något makabert och övernaturligt inslag.

Man kan också se en utveckling mellan romanerna. Fantasin blir alltmer vildsint och river sig alltmer lös från sin historiska bakgrund och de en gång verkliga personer som är historiens utgångspunkt. Vildast blir det i ”Drömmaren och sorgen” (2006) och förra romanen ”Blåst!” från 2016. Däremellan utkommer den bitvis stramare ”Lacrimosa” från 2011 som gav ordet till Tintomara, och också gick i närkamp med hennes skapare Almqvist – för vem hade egentligen skapat vem?

Den nya romanen, ”Vem kan segla”, tar sin utgångspunkt i den historiska personen Fredrik af Chapman, i dag mest känd för att ha gett namn åt det flytande vandrarhemmet vid Skeppsholmen i Stockholm.  I uppslagsböckerna kallas han ”den svenska flottans skapare”, då han som skeppsingenjör ledde arbetet med att bygga en ny sorts snabba och smäckra örlogsfartyg. Denne Chapman för ordet, som gammal och kanske aningen senil. Men den verklige Chapman lämnar romanen ganska snabbt bakom sig. 

Detta är inte en litterär biografi, utan snarast ett utforskande av den litterära fantasins gränser. ”Chapman” har vissa drag gemensamma med den historiske personen, som födelsedatum och adress. Men romanens Chapman är närmast en sorts medium kring vilken olika övernaturliga händelser fälls ut. Redan som pojke hittar han en bärnstensfigurin i Themsens lera; en kvinnofigur som öppnar dörrar till, förmodar jag, dödsriket och historien. 

Han möter döda svenska soldater som gått bort sig i Lützens dimmor och finner sjunkna städer på havets botten. Han befriar en spökflicka, ”Uranus” som suttit fängslad i Stockholms slott. Han möter hela spökföljen i Blekinges skogar, strax innan han äter middag hos asatrons nornor. Allt detta drar han sig sedan till minnes som gammal virrig farbror hemma i sin säng.

Låter det rapsodiskt? Sådan är nu romanen byggd. ”Chapman” drabbas av den ena spökvisitationen efter den andra, och man anar att det har något att göra med hans framgång som skeppsbyggare. Om den sidan av hans liv får vi inte veta särskilt mycket. Men jag tror att Liffner här, som i romaner som ”Blåst”, bestämt sig för att köra: detta är ett race med fantasin, infallen skall staplas på varandra fram till den gräns där det hela välter.

På annat sätt kan jag inte förstå de uppenbara felaktigheter som byggts in. Den historiske af Chapman levde mellan 1721 och 1808. Spökflickan han möter som mycket ung är uttryckligen uppkallad efter planeten Uranus, som upptäcks först 1781. Att giftet belladonna har atropin som verksam ingrediens sägs i samma veva, en substans man kände till först på 1800-talet. 

Men jag tror inte denna berättelse bekymrar sig om fakta. Den vill något annat, upprätta ett helt eget universum av egna korrespondenser: undanglidande kvinnogestalter i historien som kan ta formen av bärnstenssmycken, galjonsfigurer eller en gast inspärrad i ett redan försvunnet slottstorn – men som nog ska vara de som driver allting framåt. Inklusive bygget av nya flottor.

Jag vore galen om jag klagade på en svensk författare som bestämt sig för att pressa fiktionen på allt vad den tål. Men som läsare kan jag inte riktigt koppla ett grepp på denna berättelse. Det blir en spökvisitation för mycket och i mitt tycke alltför litet av friktion mellan en historisk verklighet och den helt annorlunda som är romanens, och som skapar spänningen i romaner som ”Imago” eller ”Lacrimosa”. Jag ställer ”Vem kan segla” bredvid dem och tackar för åkturen, även om det krängde litet väl mycket.

Eva-Marie Liffners förra roman hette ”Blåst”. Läs recensionen här.