Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-boel-gerells-palsjagare-ar-bast-nar-det-handlar-om-djur/

Bokrecensioner

Bokrecension: Boel Gerells ”Pälsjägare” är bäst när det handlar om djur

Bild 1 av 2 Boel Gerell
Foto: Hans Jonsson
Bild 2 av 2

Boel Gerells prosa går ibland på tomgång och hamnar i medioker lunk. Men mot slutet tar det sig, skriver Anna Hallberg.

Jag kommer ihåg Boel Gerells romandebut ”Au Pair”. Den kom 2000 och nominerades till ”Årets läsning” av Nöjesguiden. Romanen skildrar artonåriga Eva som flyr föräldrahemmet efter storasysterns självmord. Överhuvudtaget är detta ett vanligt drag hos Gerells gestalter: deras liv tycks domineras av någon annan, mer dramatisk person. Det är alltså inte katastrofmänniskan som är i fokus i Gerells prosa, utan den ofrivillige andre. Den som får ta konsekvenserna, bita ihop, städa upp och få livet att fungera. Ofta är det en kvinna. Som inte pratar så mycket som hon skulle vilja. Hon springer eller städar eller sorterar i stället. Och tänker mycket arga tankar.

”Pälsjägare”, med undertiteln ”Fyra berättelser om kärlek”, rymmer fyra noveller som var och en gestaltar olika faser i en kvinnas liv: den ungdomliga väninnekärleken, graviditeten, arbetet och familjelivet. Det är ett tydligt upplägg som kräver någon form av dissonans för att gripa tag. Ibland finns den där, i detaljerna, och lyfter texten ur förutsägbarheten. Men ibland går prosan på tomgång och hamnar i en medioker lunk. Värst är det i den första novellen, ”Nattdjur”, som handlar om två studenttjejer i Lund. 

Låt gå för att det inte utspelar sig precis i samtiden (inga mobiltelefoner; diabilder används fortfarande) men hur pratar de egentligen? ”Du är för tokig!”, är en replik. ”Girlpower!”, är en annan. Hannah tänker på sig själv som en ”vettlös hondjävul som gjort bort sig kapitalt”. Dra på trissor vilka bönor!

Däremot händer det något så fort texten närmar sig djur. Stilen lugnar sig och träffar rätt. I första novellen är det en hamster som saknas. ”Den dog i fjol, strax efter att han rest.” Det är den fladdermusforskande fadern som har lämnat familjen, och den döda hamstern liksom pappans särskilda omsorg om fladdermöss ger uttryck för en frånvaro och en längtan som huvudpersonen försöker skaka av sig. Visserligen med hjälp av en något forcerad ”Girlpower”, men ändå. 

Männen sviker och lämnar, väninnor och barn består. I den andra novellen ”Mirakel” är det Ebba som stöttar Bea i graviditeten. ”Det är i de stunderna de växer tillsammans och blir oslagbara. Bea-Ebba mot världen”. I tredje novellen är huvudpersonen Anja ensam med sin son Rasmus. Som lärare för en skrivarkurs på universitetet dras hon in i obehagligheter både på institutionen i allmänhet och med en ung manlig student i synnerhet. När ljusningen anas mot slutet spelar blandrashunden Zorro en betydande roll. 

I sista novellen, som också är den bästa, försöker den halvpanka frånskilda tvåbarnsmamman förtvivlat få sommarlovet att bli minnesvärt för sina söner. Pojkarna ska snart åka till Öland där pappans nya partner har ett hus vid havet. Själv äger hon ingen sommarstuga men på impuls köper hon två marsvin. 

Att boken heter ”Pälsjägare” är välfunnet. Novellernas människor söker djurvärmen och pälsen. Den enkla beröringen. ”Ivriga nosar som mumsade salladsblad är vad hon minns, sammetsmjuk päls och tunna nästan genomskinliga öron.” Hur mycket lättare är det inte att vara med ett djur än en människa. 

Eller? Den sista novellen sätter något på spel. Att jaga efter pälsen kan innebära att djuret biter tillbaka. Det är bra. Mjuka sällskapsdjur ska man vara försiktig med.

Bokrecension av Boel Gerells debutroman ”Au pair”