Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 13:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-brokig-och-underbar-resa-i-historien/

Bokrecensioner

Bokrecension: Brokig och underbar resa i historien

Bild 1 av 2 Maria Stepanova (född 1972) har skrivit ett minnesarbete för vår tid, inspirerat av föregångare som W G Sebald.
Foto: Andrej Natotsinskij
Bild 2 av 2

Maria Stepanova skriver om sin brokiga ryska släkt i den fria och mäktiga romanen ”Minnen av minnet”. En litterär utgrävning som rör sig mellan fantasi och fakticitet. Inspirerande och underbar läsning, skriver Ingrid Elam. 

Rätta artikel

Från mitten av 1800-talet fram till strax efter första världskriget tillverkades i Tyskland omåttligt populära porslinsdockor i storlekar från några få till 50 centimeter. De var gjutna i ett stycke, frusna i sin pose och gick lätt sönder. De minsta kunde gömmas i bröd eller gröt, befolka dockhus eller bäras i fickan som en stresskula. På omslaget till Maria Stepanovas ”Minnen av minnet” svävar sådana trasiga dockor, de är en bild för historien som den kommer oss till mötes, oavsett om vi söker oss tillbaka till stora skeenden eller vår egen familjehistoria: i skärvor.

Maria Stepanova är född 1972 i Moskva och har en central position i rysk kulturell offentlighet: essäist, poet, chefredaktör för en nättidning, förra året gästprofessor i Berlin och nu aktuell med sin första roman. Det vill säga den börjar som roman: ”Min faster hade dött”, ett hem ska röjas, berättarjaget letar bland vykort, foton och dagböcker som tyvärr bara innehåller vardagliga noteringar om strumptvätt och intagna medicindoser. Inga tankar, inget att bygga en stor familjeroman kring, inget som liknar Romain Rollands 10 volymer om Jean-Christophe, som står i fasterns bokhylla. 

Nej, detta är ett minnesarbete för vår tid, inspirerat av föregångare som W G  Sebald, en utgrävning där ett till synes betydelselöst gravfynd öppnar dörren till dolda tortyrkammare, där ett vykort från Montpellier leder till en hel värld som gått förlorad, där det undersökande subjektet rör sig mellan fantasi och fakticitet. Det enda som påminner om äldre tiders stora episka romaner är myllret av namn och smeknamn, Ljolja, Ljonja, Ljodik, omöjliga att hålla isär, men det behövs inte heller, för Stepanova kan inte, vill inte knyta ihop alla berättelsens trådar till en sammanhängande väv. Det finns inte bara för lite att bygga på, vår tid tror inte längre på det slags rekonstruktion av historien.

Stepanova följer spåren av sin rysk-judiska släkt under drygt hundra år. Hon beskriver den som förunderligt förskonad från världskrigen, Förintelsen och Stalins utrensningar. Den har ansträngt sig att bevara en skyddande obemärkthet, dolt förmögenheter och akademisk utbildning i utlandet bakom neutrala yrkesangivelser som ”mekaniker” eller ”tjänsteman”. För lite stoff till en roman, för mycket tomhet. Men det medvetna förtigandet döljer ibland onämnbara lidanden, som i de brev den 19-årige soldaten Ljodik  skriver till sin mor från fronten strax innan han stupar vid Leningrad: Inte ett ord om kölden, svälten, skadorna, döden runtomkring, bara att allt är fint, han hoppas att modern ska ha det bra. 

Från breven går Stepanova vidare till andras vittnesbörd, hon samtalar med döda poeter som Anna Achmatova om belägringen av Leningrad, med Marina Tsvetajeva och Osip Mandelstam, med västerländska författare från tiden efter andra världskriget: Roland Barthes, Susan Sontag. 

Reflexioner över (o)möjliga familjehistorier leder till en uttömmande essä över Charlotte Salomons berättelse i över sjuhundra målningar, Leben oder Theater, omöjlig att ställa ut i dess helhet. När Stepanova kritiserar benägenheten att läsa bilder som självbiografier exemplifierar hon med Francesca Woodmans fotografier. Båda dessa konstnärer har på senare år fått stor uppmärksamhet genom retrospektiva utställningar, Stepanova tittar bakåt, men hon gör det med sin tid. 

Det vore fel att betrakta de essäistiska inslagen som utvikningar, de är inte bara ytterst inspirerande i sig, de är också viktiga, ibland avgörande beståndsdelar i ett försök att göra den personliga erfarenheten till gemensam historia. Vi har inget förhållande till hennes gammelfaster eller hennes morfars kusin, men vi kan med hjälp av hennes berättelse, andras litteratur, trasiga dockor, konst, gamla matrecept, födelseattester och annat sjunket gods bli delaktiga i varandras minnen. Helt går det dock aldrig att förstå eller dela det förflutna, ”man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv”.

Citatet ger en aning om både översättningens kvalitet och Stepanovas stil. Nils Håkansson växlar suveränt mellan Stepanovas egen prosa, gamla dokuments kanslispråk och olika brevskrivares vardagligheter, just därför sticker en underbar felöversättning i ögonen, ”Leningrads kajer och prospekt”. Det är inte broschyrer som breder ut sig i stan, utan avenyer, men man förstår ju tanken, prospekt finns där säkert också bland all minnesbråte. 

Stepanovas prosa är närmast behärskad men hon målar ibland i bilder: ”Då och då öppnades en reva i det lätta, blomsterkransade livet, som plötsligt blottade sitt grova innerfoder”. Så är det att läsa denna underbara bok, i skuggan av unga flickor i blom ligger plötsligt en ihjälslagen morfar, den porslinsdocka som nyss prydde spiselkransen krossas mot golvet, men just därför får man en aning om de större sammanhangen. Hennes ”roman” är en serie resor utan mål eller slut, jag absorberas av dem och sörjer bara att själva boken ändå tar slut.