Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 19:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-charmlost-gnall-i-linus-gardfeldts-den-rattan/

Bokrecensioner

Bokrecension: Charmlöst gnäll i Linus Gårdfeldts ”Den råttan”

Bild 1 av 2 Linus Gårdfeldt.
Foto: Cato Lein
Bild 2 av 2 Linus Gårdfeldts ”Den råttan”.
Foto: Albert Bonniers förlag

DN:s Viola Bao läser Linus Gårdfeldts diktsamling ”Den råttan” – och föreslår att han genast begraver den skrivarskole-incel han ger alltför mycket plats.

Viola Bao
Rätta artikel

Genren kille-skriver-poesi-om-sin-skrivkramp trodde jag gjorde sitt slutgiltiga utträde ur mitt liv när jag någon gång i tidiga tjugoårsåldern slutade gå på jämnårigas skrivarskoleuppläsningar. En förhastad slutsats, kanske – en del medlemmar ur denna stam är ju trots allt mer välkamouflerade än andra, som Sveriges mest hyllade poet Johan Jönson. Men trots att genren utforskats grundligt av en lång skara sköra killsjälar runtom på landets folkisar, är det likväl sällan den leder över Bonniers vattengravar. Men ibland händer det. 

Linus Gårdfeldt är nu förvisso långtifrån någon skrivarskolestudent; på Bonniers debuterade han redan för tio år sedan och har sedan dess hunnit ge ut fyra diktsamlingar. ”Råttan”, hans femte, är en lättplöjd sak där de luftiga abstraktioner som präglade den senaste samlingen ”Lys med apan” (2014) förbytts mot en i långt högre grad slängig, samtidskommenterande dikt som arbetar med platta utsagor och ett växelspel mellan det vardagsbanala, den självironiska patetiken, och ett mångriktat raseri.

Bokrecension: Linus Gårdfeldts debut ”Men golvet har ingen mun” 

I skottgluggen för diktjagets bittra smutskastning finns lite allt möjligt: poesin och författartillvaron, framför allt, men också ”den högskoleutbildade ekomedelklassen”, det förljugna litteraturetablissemanget, och något slags allmänt politiskt debattklimat. Råttan ränner som ett skällsord genom hela boken, riktas om inte mot den egna poetiska praktiken så oftast mot ett föreställt ”uppåt”, där en bok som avhandlar Hegels estetik av Sven-Olov Wallenstein avfärdas som älgjaktsöverklass i samma populistiska andetag som rika myndighetspersoner. 

Ja, natten är dagens mor och poesin är granne med avföringen, pengarna och den stora meningslösheten. Men likväl är poeten fastkedjad därvid: ”men poesin alltså / det är den som ska skrivas / genom mitt betsel”; ”det finns så oerhört många saker som är viktigare / ändå sitter jag här / kanske betyder det något”. Där språknihilismen hos exempelvis Johan Jönson grundas i en reflektion över lönearbetets kolonisering av våra liv och språk, och en poet som Pär Thörn belyser företagsspråkens infiltrering i våra vardagsliv genom att skruva det till det extatiskt absurda, känns diktjagets självpåtagna martyrskap hos Gårdfeldt som en oengagerande privat depprunk, och den politiska samtidssatiren dunkelt ospecifik (eller ooriginell – som att Södermalmsfasoner som urban hemslöjd och helskägg utmålas som korrumperat). 

I slutpassagen ges förvisso en kort lyrisk öppning, men den kompenserar inte för det charmlösa gnäll vi tvingats utstå i en hel bokvolym. Bättre vore om Gårdfeldt tog vid där han slutade sist, och låter jordfästa denna stackars skrivarskole-incel för gott.