Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-24 13:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-chelsea-girls-ar-en-energisk-studie-i-kaos/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”Chelsea Girls” är en energisk studie i kaos

Bild 1 av 2 Den amerikanska författaren Eileen Myles, fotograferad i New York våren 2019.
Foto: Emil Wesolowski
Bild 2 av 2
Illustration: Modernista

Eileen Myles självbiografiska roman ”Chelsea Girls”, om livet i New York på 70- och 80-talet, kommer nu på svenska. ”Redan från start är tempot på max” skriver DN:s recensent Aase Berg.

Poeten Eileen Myles är fullkomligt odräglig. Och inte så lite charmig. Det är en rolig prövning att följa med genom hennes roman ”Chelsea Girls” från 1994 som nu har kommit på svenska. 

Hon gör liv till litteratur i rasande fart utan att vara banalt självbiografisk. Kronologisk struktur är inte heller hennes grej. Romanen är, åtminstone vid första anblicken, slumpmässigt komponerad, hetsig och utflippad. Myles kan ses som en föregångare till författare som Chris Kraus och Maggie Nelson.  

Redan från start är tempot på max; formuleringarna är rappa och själva slängigheten tillför ett slags lakonisk humor. Översättaren och poeten Helena Eriksson lyckas verkligen hänga med i det energiska vansinnet och fångar alla tvära kast och vändningar. 

Myles hoppar mellan olika tidslager och åldrar. Det djupaste lagret i boken är barndomen i Massachusetts och berättelserna om huvudpersonen Eileens katolska uppväxt, med mamman som försökte hålla kvar normaliteten och pappan som var brevbärare på Harvard och rejält alkoholiserad. 

Bokens inledningsmeningar är typiska: ”Jag hade banne mig ingenting där att göra. Alltså, varför bor jag med min ex-flickvän och hennes nya flickvän och hennes ex-flickvän?” 

Eileen har åkt upp till Portland – ”jag var vrålhög på planet” – och blir hämtad av ovan nämnda gäng som omedelbart tar henne till en bar där de super sig redlösa och strippar och sen fortsätter det i samma stil. De åker fast för rattfylla och ligger med varandra lite hursomhelst: ”En natt var jag i säng med Judy och hon angrep mig med en kofot”. 

Händelser som denna avrapporteras ofta ytterst kortfattat. Och om sexet skildras mer ingående görs det ändå inget större väsen av det, det är en självklarhet att alla ligger med alla och att Eileen avverkar mer eller mindre galna och/eller påtända partners på löpande band. 

Stora delar av romanen utspelar sig under sjuttio- och åttiotalet i New York. Eftersom alla magra inkomster går till droger, cigg och bärs är det lite si och så med näringsintaget. Poeten Eileen är fattig och hungrig, och söker sig till ”poetfamiljerna” i East Village för att skaffa mat: ”Barnen var orsaken till att Keith och Grace åt middag så uppenbarligen var det de som hade makten i familjen, den verkliga makten.”

Eileen har över huvud taget en fascinerad blick på barn, och ett av de bästa kapitlen i hela boken är när hon gästar ett medelklassigt barnkalas i en normal familj. ”Sådant som barn uppskattade gick väldigt bra ihop med trippar”, konstaterar hon. 

Men trots att jag blir konstant överraskad av Eileens drastiska iakttagelser börjar jag efterhand undra vad boken handlar om, förutom det uppenbara: att en ung planlös tjej med taskigt fokuserad intelligens drar fram som en amoralisk tornado genom livet. Det är helt ointressant att försöka läsa boken som en utvecklingsroman. Jag tvivlar på att huvudpersonen Eileen utvecklas över huvud taget. Möjligen lär hon sig att det är klokt att låta bli att supa och knarka hela tiden om man vill uppnå konstnärlig kontinuitet. 

Men mot slutet, pang bom bara, verkar det som om poeten blir trött på råddigheten. Kanske kan livet vara precis så enkelt – bohemen får nog av destruktivt kaos och rensar bort det till förmån för kreativt kaos. 

”Allting som beskrivs som bohemiskt är bara en plats där man går under” skriver Myles – en insikt som bara är möjlig eftersom hennes äldre jag blandar sig in i berättelserna. En ung människa vet ännu inte att det bohemiska (och då syftar jag inte på poserande medelklassbohemer utan på riktiga konstnärer) alltför ofta slår över i det utslagna. 

Men Eileen Myles verkar ha klarat sig, och mer än så: I ”Chelsea Girls” visar hon hur man, visserligen på ett högst riskabelt sätt, verkligen kan göra guld av skit. 

Läs också: Eileen Myles i stor DN-intervju