Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-clarice-lispector-kartlagger-det-manskliga-begaret/

Bokrecensioner

Bokrecension: Clarice Lispector leker med deckargenren

Bild 1 av 2 Clarice Lispector
Foto: Tranan Förlag
Bild 2 av 2
Illustration: Tranan Förlag

Den ikoniska brasilianska författaren Clarice Lispector har fått en hängiven läsekrets också i Sverige, mycket tack vare strålande översättningar. Rebecka Kärde läser ”Äpplet i mörkret” och fascineras av romanens judiska tanketradition.

Få författare är så universellt och provinsiellt dyrkade som den brasilianska modernisten Clarice Lispector. I hemlandet, dit hon flyttade som ettåring från Ukraina 1921, är hon en gigant. Att hon blivit det även i Sverige beror till stor del på förlaget Tranan och översättaren Örjan Sjögren, som i och med ”Äpplet i mörkret” nu ger ut sin åttonde – strålande – Lispector-översättning.

Det är en gåtfull och svårnavigerad text, som med sina drygt 500 sidor skiljer sig från det mesta Lispector skrivit. Intakt är hennes förmåga att gestalta medvetandets paradoxer och krängningar. Men den lätta elegansen från senare romaner som ”Stjärnans ögonblick” och ”Levande vatten” lyser med sin frånvaro. Tvärtom är ”Äpplet i mörkret” kompakt som en berggrund: en molande filosofisk tankebok som pendlar mellan ögonblick och evighet, mellan det sublima och det långtråkiga.

Boken tillkom i mitten av 1950-talet, då Lispector var stationerad som diplomathustru i Washington. Tio år tidigare hade hon som 23-årig juridikstudent gjort sensationell debut med ”Nära det vilda hjärtat” (1944). Tillvaron i Washington tråkade ut henne, och det är kanske ingen slump att ”Äpplet i mörkret” handlar om en man som tror sig ha dödat sin hustru – Lispector kunde säkert känna igen sig i båda rollerna. 

Martim, som mannen heter, är ett slags Golem-gestalt: tyst och avskapad, en tjänare utan egenskaper. När romanen börjar befinner han sig på ett avlägset beläget hotell, på flykt undan sitt påstådda (och till en början ospecificerade) brott. Han vandrar i dagar genom ett vidsträckt slättlandskap, med stenarna, en liten fågel och den brännande solen som enda sällskap. Till slut kommer han fram till ett hus. Där bor kusinerna Vitória och Ermelinda med tjänstefolk, och där får Martim jobb som dräng.

Som många andra av hennes samtida författare och konstnärer – Alain Robbe-Grillet, Claude Simon, eller för den delen Jean-Luc Godard – leker Lispector gärna med deckargenren. Men det är just en lek. Intrigen faller snart samman, och mordet är inget viktigt motiv i sig, utan en katalysator för reflektioner kring moral, agens och subjektivitet. 

Mycket till handling att hålla fast vid finns nämligen inte. Lispectors storhet, här som alltid, ligger snarare i den precision med vilken hon kartlägger det mänskliga begäret. Alla relationer i ”Äpplet i mörkret” har något gränslöst, våldsamt och avhumaniserat över sig, inte minst den mellan Martim och den svarta tjänstekvinnan som han ligger med, och som aldrig blir mer än en namnlös, svart kvinnokropp.

Något mer utmejslade är Vitória och Ermelinda: den första en lömsk matriark, den andra svärmisk och vagt sjuklig. Alla, inklusive Martim själv, förblir stereotyper utan fasta konturer, objekt för det skiftande berättarperspektivets tyranni.

Ja, ”Äpplet i mörkret” är på många vis en obehaglig bok, lika ogästvänlig som det landskap den skildrar. Därmed inte sagt att dess drömlika språkvärld inte är intressant att vistas i. Jag slås framför allt av att det judiska nog aldrig varit så framträdande hos Lispector som här. Trots att hon inte var religiös var hon väl bevandrad i kabbalistiska texter och den judiska tanketraditionen, och gick redan i ”Nära det vilda hjärtat” i dialog med Spinoza.

Också ”Äpplet i mörkret” är märkbart präglad av spinozistiskt tankegods. Gud är amoralisk, allt är relationellt, och Martims brott är bara ett brott på det ”döda språket”, andras språk. Själv kallar han det hellre för handlingen, den första han verkligen uträttat som människa. Först genom att så totalt träda ut ur konventionen kunde han bli fri:

”Med en enda handling hade han skaffat sig de fiender han alltid hade önskat sig – de andra. Och ännu mer: att han själv till slut inte längre kunde vara den man han var tidigare, för om han blev den mannen igen skulle han tvingas bli sin egen fiende – eftersom han i det språk han fram till dess hade levt helt enkelt inte skulle kunna vara vän med en brottsling. (…) För första gången kände sig Martim oförmögen att imitera.”

Mitt i boken, när Martim precis börjat misstänka att Vitória angivit honom, kommer en lärare på besök till gården. Denne lärare är mer än någon annan bärare av den sociala ordningen. Oombedd och vid flera tillfällen talar han om ”människans väg”, vilket också råkar vara namnet på en skrift av en annan judisk tänkare, Martin Buber. Där resonerar Buber kring hur varje enskild individ enligt chassidismen kan förverkliga just sin unika karaktär. Han skriver: ”Den enskilde är något nytt i världen och måste fullkomna sina egenskaper. Därför att det inte sker fördröjs Messias ankomst.”

Så vandrar Martim människans väg – fast baklänges, i en inverterad-perverterad riktning. Han blir fullkomlig först när han gör det minsta fromma man kan göra. Mördaren tittar på sina händer och tänker: jag är en annan. 

Som motiv är det klassiskt, om än en aning banalt. Men Lispector räds inte det banala. Tvärtom ser hon dess sanning. Och ibland, även i denna mycket ojämna roman, lyckas hon skriva sig dit: till språkets baksida, till verkligheten bortom vardagens fernissa. ”Äpplet i mörkret” är inte det bästa exemplet på detta. Men för den som redan öppnat sig för Clarice Lispectors egendomliga tänkande är den svindlande.