Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-colson-whitehead-trollbinder-igen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Colson Whitehead trollbinder igen

Bild 1 av 2 Colson Whitehead.
Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Bild 2 av 2

Colson Whitehead kan konsten att försätta läsaren i samma läge som sina huvudpersoner. Han får läsaren att ana hur rasismen känns för de svarta som utsätts för den. Åsa Beckman läser den skickligt genomförda ”Nickelpojkarna”.

”All form av postmoderna fyrverkerier skulle ha känts som en förolämpning mot slavarnas verkliga berättelser”, sa författaren Colson Whitehead när han skulle beskriva sin genombrottsbok ”Den underjordiska järnvägen” i DN häromåret. 

Den kom ut 2015 och däckade både kritiker, läsare och en rad prisjuryer – för att nu inte tala om ovationerna från Barack Obama och Oprah Winfrey. 

I romanen fick vi följa den föräldralösa slaven Cora som en natt rymmer från en bomullsplantage i Georgia och tar sig fram genom USA. Den underjordiska järnvägen var namnet på det mänskliga nätverk som under 1800-talet hjälpte slavar att lämna sydstaterna för friheten i norr. 

Whitehead förvandlade järnvägen till en riktig järnväg. Här och var, under hus och lador, fanns hemliga luckor som man kunde klättra ner genom och ta plats i en av vagnarna som kom farande genom de mörka tunnlarna.

Det var en fantastisk roman. De första hundra sidorna hade sådant driv att man knappt kunde andas. Och delvis hade det att göra med Colson Whiteheads beslut att, som han sa i DN-intervjun, lägga sig nära slavarnas eget språk. Att i saklig ton berätta om grymheterna. Han undvek att skapa en alltför litterärt förfinad stil utan skrev en storydriven, dramatisk berättelse – rå men samtidigt magisk och vacker. 

Nu kommer hans första bok efter genombrottet, ”Nickelpojkarna”. Än en gång låter Colson Whitehead en verklig händelse genomgå en fiktiv förvandling. I ett reportage för några år sedan läste han om The Dozier school, en uppfostringsanstalt i Florida där unga, svarta pojkar under 1900-talet torterades och vanvårdades. Intill skolan hade man nu funnit namnlösa gravar med svarta kroppar. Det förklarade varför en rad elever försvunnit under oklara omständigheter.  

Utifrån skolan skapar Colson Whitehead sin egen ungdomsvårdsskola, The Nickel Academy. Här bor både svarta och vita pojkar, men livet i de överfulla, svarta elevhusen är genomgående eländigare, precis som i samhället utanför.

Hit kommer den svarte pojken Elwood av en olycksalig slump. Han är en tonåring med läshuvud som är uppvuxen hos sin bestämda men kärleksfulla mormor. Tiden är tidigt 60-tal. Elwood har jobbat extra i en tobaksaffär där han i magasin som Life sett fotoreportage från Medborgarrättsrörelsens demonstrationer. Han är uppfylld av framtidstro. 

Av sin mormor har han också fått en raspig skiva med Martin Luther Kings tal som han lyssnar på. ”Vi måste varje dag gå på livets gator i känslan av värdighet och någonhet”, predikar King och Elwood slukar vartenda ord. När han kommer till anstalten är han fast besluten att uppföra sig korrekt. Inte helt olikt den unge Györgys propra sätt att hantera sin vistelse i Auschwitz och Buchenwald i Imre Kertész ”Mannen utan öde”.

På anstalten möter Elwood den några år äldre Turner som är en betydligt hårdare sort. Turner förstår inte Elwoods snack om värdighet. Han har sett hur de svarta pojkarna om nätterna tas till ett hus på campus där de piskas och misshandlas för, som det sägs, ”attitydjustering” och han har inga illusioner.

Turner försöker lära Elwood hur skolan fungerar, att undvika de värsta farorna och skaffa sig fördelar så fort det går. På den girige rektorns uppdrag åker de två runt i en van och säljer livsmedel som egentligen varit avsedda för de svarta eleverna. 

Värdigt? Inte direkt. 

Men det ger dem en nypa frihet som får dem att överleva. 

Whiteheads styrka som författare är hans vidunderliga förmåga att försätta läsaren i samma läge som sina huvudpersoner. Båda Elwood och slavflickan Cora är fullkomligt prisgivna till vita människors impulser. En husföreståndare med dåligt morgonhumör – och plötsligt ligger man blåslagen på ett toalettgolv. En slavjägare behöver en kvinna – och snart är ens underliv söndertrasat. Våldet kommer blixtsnabbt och är nästan alltid slumpartat. Just därför är det outhärdligt. 

Colson Whitehead får oss att ana hur rasism känns. I kroppen. Han får oss att förstå hur skrämmande det är att vara totalt rättslös. Han manar fram upplevelsen av rasismen som klaustrofobiskt tillstånd. 

Det är rasande skickligt genomfört. ”Nickelpojkarna” är inte en lika komplex och brett anlagd roman som ”Den underjordiska järnvägen”, men den är lika svår att lägga ifrån sig. I den nya boken för han vidare ett socialt och känslostarkt berättande som ekar av författare som Charles Dickens eller Mark Twain men får oss att själva dra paralleller till svartas vardag i dagens USA. Detta är en författare som borde läsas av alla som tvivlar på att fiktionen fortfarande kan trollbinda oss. 

Läs mer

Fler bokrecensioner 

Fler texter av Åsa Beckman