Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 01:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-darfor-borjade-dynamitens-fader-att-vurma-for-freden/

Bokrecensioner

Bokrecension: Därför började dynamitens fader att vurma för freden

Bild 1 av 4
Foto: Henrik Montgomery/TT
Bild 2 av 4 Ingrid Carlberg
Foto: Kajsa Göransson
Bild 3 av 4
Foto: Science Photo Library
Bild 4 av 4

Ingrid Carlberg fångar både människan, världen och prisen i sin stora biografi om Alfred Nobel. Gunnar Wetterberg läser en bok som rymmer många nya insikter för den som vill begrunda bakgrunden till vetenskapens roligaste vecka. 

Redan med titeln talar Ingrid Carlberg om att boken är mer än bara en biografi över Alfred Nobel (1833‒1896). Hon vill också förklara de pris som han instiftades – och därför måste hela hans värld komma med. Det är prisen som är ”gåtan” i titeln, även om hon också tillför mycket ny kunskap om personen Nobel, men varför lägger en stenrik uppfinnare nästan alla sina miljoner på att främja ”mänsklighetens nytta”? 

”Nobel” har blivit något mycket mer än en traditionell levnadsteckning. Det har också betydelse för Ingrid Carlbergs metod. Under Alfreds första levnadsår är det ont om källor som belyser hans liv. Då skarvar författaren – i dubbel bemärkelse. Hon skriver om hur det kunde ha varit och hon länkar samman Nobels liv med saker som hände i hans närhet, som han antagligen tog intryck av. Det är spännande.

Hela boken igenom spelar familjen en viktig roll. Fadern, Immanuel, är en orolig själ. Han gör konkurs som byggmästare och familjens hus på Långholmen brinner upp på nyårsafton 1832, knappt tio månader före Alfreds födelse. Han blir uppfinnare i stället, men det går inte mycket bättre. År 1837 flyr Immanuel Nobel undan fordringsägarna och gäldstugan till Åbo i storfurstendömet Finland, tar sig till Sankt Petersburg, säljer minor till den ryska flottan och hamnar på grön kvist. På hösten 1842 har han äntligen råd att låta familjen komma över. 

Alfred och hans överlevande bröder Robert och Ludvig växte upp i skuggan av faderns nya uppslag och äventyr. Tiden i Sankt Petersburg slutade med att han blev ruinerad på nytt och vände tillbaka till Stockholm 1859. Sönerna försökte rädda vad som räddas kunde, men Alfred flyttade över till fadern 1863. Tillsammans började de experimentera med italienaren Ascanio Sobreros upptäckt nitroglycerin, det sprängämne som denne hade fått fram genom att blanda salpetersyra och glycerin.

Historien om nitroglycerinet är fascinerande. Med minorna hade Immanuel börjat fundera över sprängämnen. Både i krig och för civila sprängningar använde man det medeltida svartkrutet, men i praktiska experiment visade sig nitroglycerinet långt kraftigare.  

Foto: PRESSENS BILD

Det fanns flera problem. Den nya ”sprängoljan” var instabil, den exploderade lätt vid stötar, och kunde också självantända – men däremot var det svårt att få den att smälla när det verkligen var meningen. Alfred Nobels första genombrott var att han letade sig fram till metoder att detonera nitroglycerinet. I juni 1864 sökte han patent på den tändanordning som utvecklades till tändhatten, och som gjorde det möjligt att på allvar ta nitroglycerinet i bruk.

Ändå fortsatte de okontrollerade explosionerna, den första vid Heleneborg mitt emot Långholmen 1864, då Alfreds lillebror Emil omkom. Immanuel och Alfred lät bygga en ny fabrik vid Vinterviken, men även där small det ett par gånger, återigen med flera dödsoffer. Han sålde sprängämnet på export, men råkade ut för olyckor både på kontinenten och i USA. 

Här och var försökte myndigheterna stoppa transporter och produktion, men Alfred fortsatte att söka en lösning. Både gruvägare och tunnelbyggare tryckte på för att få ett mer effektivt sprängmedel än krutet. 

För att minska risken för stötar och explosioner packade Nobel in flaskorna med sprängolja i sand vid transporter. Plötsligt kom han på att sanden kunde vara lösningen. Han hade försökt låta sågspån suga upp oljan, men det fungerade bättre med kiselgur, den sand som fanns vid den tyska fabriken. Först tänkte han rena fram oljan igen efter transporten, men sedan lyckades han få själva degen att explodera – och dynamiten var född.

Nobel tog ut patent 1867 och grundade fabriker. Sankt Gotthardstunneln, som påbörjades 1871, hade knappast varit möjlig utan dynamiten. Alfred drogs in i flera patentstrider men pengarna vällde in, han köpte hus i Paris och San Remo, och i sinom tid blev detta grundplåten till hans förmögenhet. En del av miljonerna tog vägen om Ryssland, där de räddade bröderna Ludvigs och Roberts oljeföretag i Baku, för att sedan yngla av sig när bolaget kom på fötter.

Men hur ledde detta till prisen? Frågan fångar läsaren. Prisen i fysik, kemi och fysiologi eller medicin rimmar väl med hans liv i de vetenskapliga genombrottens 1800-tal, men de andra?

Med tidigare bortträngt material låter Ingrid Carlberg sökaren Alfred Nobel träda fram. Ända sedan tonåren längtar han efter att bli författare, men vågar ändå inte; livet igenom skriver han högstämd lyrik och idealistisk prosa, men gömmer det allra mesta i byrålådan. 

Hans andra vånda är önskan att finna en kvinna som kan se honom för den han är. Familjen trycker på om att han borde gifta sig. I februari 1875 annonserar han efter en språkkunnig dam som sekreterare och husföreståndare. Bertha Kinsky från Wien svarar, de brevväxlar, och på höstkanten kommer till honom i Paris. Men hon stannar inte länge – hon vänder tillbaka och gifter sig med sin ungdomskärlek Arthur von Suttner, och engagerar sig sedan i fredsrörelsen. 

Alfred fortsätter sitt sökande och förälskar sig i den unga Sofie Hess, som han antagligen träffade under första halvåret 1877. Det blev upptakten till en förbindelse som varade livet ut, men med många känslostormar och besvikelser.

Det är i sökandet som man anar upprinnelsen till litteratur- och fredsprisen. Ingrid Carlberg har gått igenom Alfreds bibliotek och läsning – han läser och skriver mycket, han har bestämda uppfattningar som speglas i testamentets krav att priset ska gå till den som ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”.

Foto: Historia/REX

Alfred fortsätter också kontakten med Bertha von Suttner, som vädjar till honom om stöd för fredsrörelsen. Det är paradoxalt, med tanke på Immanuels minor och hans egna försök att sälja dynamiten till båda sidor i det fransk-tyska kriget 1870‒1871. Alfred räddade sin sinnesfrid med hoppet om ett så förskräckligt vapen att det skulle göra alla krig omöjliga, men bidrog generöst till Berthas projekt. Tankeutbytet med henne inspirerade till fredspriset. Bertha hoppades få det första priset 1901, men hon fick vänta till 1905. Då hade Alfreds brorson Emanuel förklarat för stortingets priskommitté att ett pris till henne nog hade varit Alfreds önskan.

Så småningom flödar dokumenten ymnigare och kastar mer ljus över Nobel och hans liv – men överflödet rymmer sina problem. Boken har blivit en bumling på nästan 600 sidor. Turerna kring de ryska minorna, patentstriderna, nitroglycerinet och Sofie Hess återges med många detaljer – som läsare önskar jag ibland att Ingrid Carlberg hade sovrat mer. 

Men ”Nobel” rymmer många insikter för den som vill begrunda bakgrunden till vetenskapens roligaste vecka, när prisen offentliggörs och vetenskapsjournalisterna har julafton. Alfred Nobel måste glädjas i sin himmel, när han ser hur prisen kommit att symbolisera det bästa i civilisationens landvinningar. Ingrid Carlberg har lagt ned ett imponerande arbete på att fånga honom och hans tankar i en mycket läsvärd bok. Skada bara, att Nobelmuseet redan dröjt alldeles för länge. Där borde boken ha legat på all världens språk.