Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 05:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-borde-sjunga-om-bellmans-liv-och-leverne/

Bokrecensioner

Bokrecension: Det borde sjunga om Bellmans liv och leverne

Bild 1 av 3
Bild 2 av 3 Carina Burman följer Bellman från event till event i 1700-talets Stockholm. Det kan i längden bli rätt utmattande.
Foto: Fredrik Hjerling
Bild 3 av 3

Carina Burman ger i dag ut ”Bellman. Biografin”. Det är en kaxig titel men helt i nivå med bokens ambitioner. Lars Linder läser ett mäktigt verk där det till sist blir förbluffande tyst om själva musiken. 

 

”Liksom en Herdinna, högtids klädd

Vid Källan en Juni dag.

Hopletar ur gräsets rosiga bädd

Sin prydnad och små behag.”

Bellman, omisskännligt. Herdedräkt och vers utsirad i rokoko, men daggfräsch i sin kärlek till naturen. Och bara några strofer senare ligger förstås herdinnan omkullvält, bestigen av en frustande Mollberg.

Men i just den här visan, Fredmans epistel nr 80, finns också en sofistikerad, poetisk polemik inbäddad. Bellman skrev den sent i livet och var då väl etablerad i rollen som äldre hovpoet, efterfrågad som underhållare men också erkänt skabrös och lite sedd över axeln.

Samt delvis frånåkt av tiden. När han slog igenom trettio år tidigare rådde ännu barockens storvulna ideal med yvig gestik kring sådant som kropp och förgängelse, rus och ångest. 

Det var en tid då unga adelsmän och borgare gärna roade sig med att lajva Olympen i skämtsamma ordenssällskap, och där blev Bellman snart Stockholms främsta ståuppare. En lysande artist i takt med tiden, fräck och briljant. Han framförde egna låtar i framträdanden där han spelade olika roller, härmade instrument och djurläten.

Artist och poet – och omvänt.

Men nu var han femtio och tidsandan en annan. Upplysningstidens stramare klassicism hade nått Sverige. Drygt tio år tidigare hade den unge poeten Johan Henrik Kellgren gjort sig ett namn på att angripa Bellman för måttlöshet i stil och ämnesval, och Gustav III:s nya påfund Svenska Akademien var präglad av de nya idealen.

Ändå var det nu han fick sin skördetid. Akademien gav honom faktiskt sitt första stora pris – Dylantraditionen har djupa rötter – och ett förlag bad honom att samla sina epistlar i en utgåva där självaste Kellgren, nu i Akademien, skrev ett smickrande förord.

Bellman letade upp sin förskingrade sångskatt, redigerade och skrev om. Men skrev också nytt – bland annat just ”Liksom en Herdinna”. Med undertext riktad till Kellgren.

Den börjar nämligen i den nya tidens stil, kyskt och återhållet, och antyder diktens numera lämpliga klädnad – inte för pråligt! – men slutar ändå i barockens gamla excesser. Bellman blinkar ironiskt. Jag kan nog, men är och förblir er gamle rumlarpoet.

Stockholm som kulturscen, tidens villkor och smakens skiftningar – det är mycket sådant man får syn på i Carina Burmans nya, väldiga levnadsteckning över Carl Michael Bellman: ”Bellman. Biografin”. En kaxig titel, men helt i nivå med bokens ambitioner. Den vill vara det definitiva, moderna verket om Bellmans liv och leverne, inget mindre. 

Till omfånget slår den också sina föregångare med god marginal. Tidigare biografier över Bellman har varit mer sparsmakade av ett enkelt skäl: det är tunnsått med källor. Inga brevsamlingar och dagböcker finns att tolka och närläsa. 

Carina Burman har valt en egen väg. Hon är expert på 1700-talet och dess litteratur och har tidigare skrivit uttömmande om just Kellgren. Här försöker hon förstå sin huvudperson mot bakgrund av samtidens liv och miljöer. 

En spännande metod som belönar läsaren med rikliga inblickar i socialt liv och spelregler i 1700-talets Stockholm; i familjerna, salongerna, krogarna, hovet, ämbetsvärlden – allt det som gjorde fenomenet Bellman möjligt. Carina Burman är en välformulerad berättare, och länge är det riktigt roligt att vandra med henne längs Stockholms gator och ut till borgarfamiljernas sommarvisten vid Drevviken eller på Djurgården där vi får möta Bellmans alla uppdragsgivare och välgörare, vänner och deras familjer.

Han lämnar ju i stort sett aldrig sin stad, han är en oupplöslig del av den och tar sig fram där i kraft av sin talang och sina kontakter. En glad och efterfrågad sällskapsbroder utan sinne för pengar och därför ett slags ständig matfriare och anlitad underhållare. Burmans bild av honom är påtagligt nykter, han må vara speciell men är också en borgare bland andra; inte fattig men inte heller rik, umgås över sin ekonomiska förmåga, sjunker sakta nedåt och flyttar på senare år till allt enklare bostäder.

De två konstnärliga tyngdpunkterna i hans liv – den ena när han i ungdomen bygger sitt varumärke och hela sin säregna parnass, den andra när han på 1790-talet styr upp sitt spretiga verk – uppehåller hon sig inte så länge vid, det är livet snarare än dikten hon fördjupar sig i.

Men det är ett val som också får sina följder. Under större delen av livet lämnar Bellman alltså inte mycket annat efter sig än tillfällighetsverser och skuldsedlar. Ändå följer Burman honom samvetsgrant från event till event, överallt där han lämnat spår efter sig. Fester, visiter, bemärkelsedagar.

Man urskiljer honom förstås även där, en professionell artist i en evig gigekonomi där försörjning och sällskapsliv flyter ihop. Ett tack och lite betalt här, en dusör där. Ett liv som säkert kunde vara både rörligt och roligt men också slitsamt, en smula förnedrande och aldrig riktigt lönsamt. Många av vår tids musiker kan nog känna igen sig.

Men boken är tjock, och medan kameran närsynt skannar av omgivningens alla namn, släktförhållanden och platser fylls sida efter sida även av brödpoetens små födelsedagsverser och beställda hyllningsrim, skrivna mer eller mindre på rutin. I längden blir det rätt utmattande, och den magiska konstnär läsaren vill få närkontakt med tonar bort i flimret.

Ett slags andlig frånvaro som dessutom förstärks av att hela biografin är så förbluffande tyst om det mest bellmanska av allt, själva musiken. För precis som vi knappast skulle känna till ”Liksom en Herdinna” utan den lyriska melodin är ju frågan om vi ens skulle minnas honom själv om inte hans sånger kommit ut i tryck med noter på 1790-talet. 

Man sjunger Bellman, det är mest litteraturhistoriker som läser honom. 

Carina Burman betonar visserligen nogsamt att han även är kompositör, inte bara poet, men hon ägnar inte hans musik många rader. Eller ens, som man kunde vänta sig, tidens musikscen. Bellman lånar ju melodier från alla håll, bland annat från Haydn och Händel, men var fann han dem? Hur lyssnade han – och publiken– på musik? Hur användes den?

Carina Burmans kunskaper är imponerande, och hennes biografi fördjupar onekligen förståelsen av Carl Michael Bellman, hans tid och kultur. Men något inte helt oväsentligt saknas.

Det sjunger inte om den.