Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 14:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-har-ar-inget-annat-an-klassisk-storartad-karlekslyrik/

Bokrecensioner

Bokrecension: Det här är inget annat än klassisk storartad kärlekslyrik

Bild 1 av 2 Eva-Stina Byggmästar blåser nytt liv i kärlekslyrikens slitna bildspråk.
Foto: Anne Häggblom
Bild 2 av 2

I sin nya diktsamling ger Eva-Stina Byggmästar större utrymme åt smärtan och mörkret än tidigare. Rebecka Kärde kapitulerar totalt inför en klassisk, storartad kärlekslyrik.

Redan på avstånd känner man igen dem, på den skuttande gångstilen och skramlet från neologismerna. I bok efter bok har de trippat fram, Eva-Stina Byggmästars dikter, ystra och fjäderlätta. Jag är svag för allt hon skrivit – även de allra tossigaste böckerna, som 2018 års ”Orkidébarn” – och trodde att jag visste var jag hade henne.

”Nattmusik för dagsländor” ger mig därför en smärre chock. Boken är ytterligare ett steg i den riktning som anades i ”Fåglarna sover i luften”, som Byggmästar gav ut på eget förlag så sent som i våras. Där fanns en smärta som kändes mer personlig än de hotfulla skuggor som hon alltid haft det goda omdömet att låta kasta över sina diktlandskap, som gett naivismen huggtänder och det duniga ett välbehövligt motstånd. Nu breder denna smärta ut sig fullständigt. Och resultatet är inget annat än klassisk, storartad kärlekslyrik.

Titelns dagslända är en förälskelse. Hastigt och våldsamt flammar den upp, för att under sin korta blomstringstid – innan den visar sig obesvarad – omkullkasta precis allting. ”Jag kan inte tänka / på ditt namn utan att le / med hela kroppen, det går / helt enkelt inte”, skriver Byggmästar, bara så där, rakt upp och ner, med en konkretion som för tankarna till Sapfos berömda fragment 31 – det som i Jesper Svenbros översättning innehåller rader som: ”i mig slår hjärtat / bultande som ville det spränga bröstet; / möter jag din blick en sekund, går rösten / genast förlorad”. Hon fortsätter:

Jag lovar, jag svär –

jag har försökt få tyst

på mitt hjärta som nynnar,

som sjunger, som dansar så lyckligt

i mitt bröst men det här är större,

starkare än mig

och just när

jag dragit en lättnadens suck,

och tror det är över

blossar det upp igen, högre,

hetare, med slickande lågor

 

Symtombeskrivningen ovan dyker upp ungefär mitt i boken. Då har den föregåtts av ett par aningen mer Byggmästarkonventionella avsnitt, vilket kanske gör den extra förbluffande. Man är inte förberedd, trots att hjärtat stjäls ur kroppen redan på första sidan. Då tror man att det är en metafor, och att Byggmästar, när hon skriver att hjärtat ersatts av en ”knytnäve av järn”, bara leker med de lyriska schablonerna. 

Men det som går förlorat är verkligt:  ”Kroppen är bara ett hölster / för hjärtat och jag kan inte gå / genom din by utan att tänka / på toner som champagnebrus: / det går över, det måste.”

Inslag finns av självförebråelse, för att ha älskat, hoppats för mycket. ”Alla sköra vävar, vaga aningar / och luftslott med månljusa salar” var trots allt bara det. Det är bittert, förstås – som i W B Yeats dikt ”Never give all the heart”, där det konstateras att ”everything that’s lovely is / but a brief, dreamy, kind delight”. Men Byggmästars bitterhet går i en annan tonart än Yeats. Hon uppmanar aldrig till att inte ge hela hjärtat, utan betonar tvärtom att kärleken inte kan fjättras, inte stängas ute. Men, skriver hon:

vi tänker föga, kanske inte alls, på att vi

samtidigt med denna hunger – detta begär,

bjuder in sorgen och förlusten i våra liv –

för kärleken handlar alltid om att gå – att gå

vilse, gå i allt vidare cirklar

 

Och gåendet måste fortsätta. Musiken – flyktig, kroppslös, underbar, vid sidan av poesin förälskelsens primära konstform – blir här en bild både för själva kärleken och för städandet efteråt. Den beskrivs som de älskandes kärleksbarn, trots att diktjaget i sin förnekelse vägrar skilja på en cello och en klarinett i en konsert. 

Men det är också när tvärflöjten stämmer upp i kroppen som läkandet börjar, och diktjaget svetsas samman ”med luften / i ditt namn, med tystnadens, frånvarons ton”. Processen förblir i sin linda; men där, liksom omfamnad, kan den förkrossade vila.

Ja, man vet hur det fungerar. Här ligger förälskelsens paradox: den gör alla till poeter, men bra poeter i regel till sämre sådana, eftersom den hävdvunna koreografin inbjuder till klichéer. Jag är stum av beundran inför hur sofistikerat Byggmästar använder dessa slitna bilder: hur hon fyller dem med mening på nytt, och hur hon, som en samtida Petrarca, flätar samman sin egenart med kärlekens historiska språk. Det är helt enkelt lysande.

Läs fler recensioner av Rebecka Kärde.