När Ugandas parlament 2013 röstade igenom sin ökända antigaylag försvarade president Yoweri Museveni den med antikolonial retorik om att ”respektera afrikanska samhällen och deras värderingar”.

Men om något är en västerländsk import är det ironiskt nog hans politiserade homofobi.

Det var britterna som i protektoratet Uganda (1894–1962) förbjöd ”sodomi”, och som så ofta använde de den prekoloniala förekomsten av homosexualitet som ett delargument för att civilisera landet. Framväxten av dagens dödliga homohat har föregåtts av intensivt missionerande från konservativa kristna missionärer.

De blodiga konsekvenserna av deras hets är ämnet för Annika Hamruds nya reportagebok ”Fundamentalisterna”. Den inleds med en massaker på en populär nattklubb på andra sidan den kongolesiska gränsen. Den 25-åriga arrangören Najjuma spelar död och överlever två kulor, medan hennes partner sedan åtta år skjuts ihjäl.

I boken berättar hon om den ständiga rädsla som hon och andra hbtq-personer bär på i Uganda. Även om antigaylagen avfärdades av landets författningsdomstol genom en teknikalitet straffas homosexualitet fortfarande med sju års fängelse.

En sorglig poäng som flera av bokens förföljda gör är dock att myndigheterna inte ens är värst. Hårdare lagstiftning hade rent av kunnat stilla den verkliga faran, som är grannarna. Den som bryter mot relationsnormerna riskerar nämligen att uteslutas från sina familjer, slås sönder och samman av främlingar och nekas vård om det framgår varför de angripits.

Så hur kunde Uganda bli till ett av världens värsta länder för hbtq-personer?

Annika Hamrud visar hur våldet hetsas fram i radikala kristna kyrkor som ofta får stöd från väst. Ett tecken på att något förändrats är att landets pingstvänner har blivit dubbelt så många på 25 år.

Hon skriver bland annat om Watoto, landets största pingstförsamling. Grundaren Gary Skinner tog där initiativ till den ursprungliga antigaylagen, som bland annat krävde dödsstraff för ”grov homosexualitet” och sju års fängelse för ”uppmuntran till homosexualitet”. Han bjöd också in hatpredikanten Scott Lively till Uganda – som i augusti förra året med en hårsmån friades från anklagelser om att ha berövat ugandier sina mänskliga rättigheter.

Denna homohatande kyrka samlar alltså svenska pingstförsamlingar in pengar till och omskrivs positivt i den svenska kristna pressen. ”Nytt hopp för barnen i Uganda”, skriver Dagen om deras turnerande barnkör.

Hamrud undrar varför dessa hatpredikanter går under radarn i Sverige, till skillnad från muslimska eller högerextrema dito. Här pekar Annika Hamrud på en skandal, som borde ha utforskats mer. Hur ser kontakterna ut? Vad säger svenska predikanter?

Man hade också velat förstå den radikala trons attraktionskraft. Ett kvickt besök på ett väckelsemöte ger visserligen en förfrämligande effekt, men bevisar i sig inte att det pågår större oegentligheter än att Carola Häggkvist wailar till elpiano. Vad är det som får amerikanska 20-åringar att resa till ett så farligt land för att sprida evangeliet? Hur kommer det sig att budskapet tilltalar så många ugandier? Vilken betydelse har kyrkornas skolor och sjukhus för landets fattiga, i förhållande till övrig infrastruktur? Men referenslistan är oroväckande kort, och boken ger ett underresearchat intryck.

Detta kan förklaras av att Hamrud vill visa på hatets konsekvenser för verkliga liv. Vissa scener är också svåra att ens ta sig igenom, som när homosexuelle Fred utsätts för sexuell tortyr i det militära. Men ett berättande grepp kräver mer av gestaltningen, och hennes vittnen är så anonymiserade att man visserligen inte kan identifiera – men heller inte lära känna dem. Jag hade dessutom velat läsa något om gaymiljöerna i Kampala: hur ser samlivet och motståndet ut?

Kanske är det svårt att skriva bejakande om något så nattsvart. Bruneis president må ha dragit tillbaka sin lag om stening av homosexuella efter påtryckningar, men den reaktionära högerns globala frammarsch är långtifrån över. Och som Annika Hamrud visar, kommer många bögar och lesbiska att få betala priset med sitt liv.