Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 02:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-edouard-louis-staller-klassamhallet-infor-ratta/

Bokrecensioner

Bokrecension: Édouard Louis ställer klassamhället inför rätta

Bild 1 av 2 Édouard Louis har etablerat en egen och laddad stil i det korta formatets kondenserade prosa.
Foto: Anette Nantell
Bild 2 av 2 ”Vem dödade min far” av Édouard Louis.
Illustration: Wahlström & Widstrand

Den franske författaren Édouard Louis senaste roman hade mått bra av lite mer idémässigt kött på benen. Likväl åstadkommer han något avgörande när han framhärdar i att tala om klassamhället i termer av våld, skriver Kristina Lindquist.

Rätta artikel

Förra året dog 58 personer på sina arbeten i Sverige. Det är fler än som dog i de skjutningar som fått politiker att kräva hårdare straff, övervakning och fler poliser. Och någonstans här går kanske en av de mest relevanta skiljelinjerna i det politiska livet – vid synen på våld. Inte våld som politiskt medel, utan i synen på våldets själva väsen. 

Ja, det är våld att skjuta någon. Men är det våld om samma människa går till jobbet och aldrig kommer hem igen? Är det våld att det mellan en högutbildad individ i Danderyd och en lågutbildad i Vårby gård inte bara skiljer ett tjugotal tunnelbanestationer utan också 18 år i livslängd? Säg mig hur du svarar och jag ska säga dig vem du är, rent politiskt.

Édouard Louis. Foto: Anette Nantell

Och det är här, i det stympade livets politik, som den franske författaren Édouard Louis börjar sin nya roman. ”Vem dödade min far” rör sig i samma torftiga och brutala universum som debuten ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” från 2015, där hypermaskulinitet, fattigdom och hatet mot det feminina förstärker varandra i en ständig rörelse mot botten. Här lägger Louis pussel med sin fars öde och hans trasiga kropp i något som utmynnar i en anklagelseakt mot klassamhället och dess beskyddare. Kanske kan en sådan diskussion äntligen få fart även i Sverige, efter Patrik Lundbergs kärleksfulla essä om en kämpande mor som också hon dog en alldeles för tidig död (Expressen 14/4).

I samma stund som det räknas som våld att människor faktiskt dör av exploatering och brutal klasspolitik så skapas också en tvingande uppmaning om att få detta att upphöra

När Édouard Louis efter lång tid besöker sin far känner han inte igen honom. Här står en man strax över femtio som knappt kan gå, knappt kan andas och som har ett hjärta som knappt orkar slå. Louis återvänder till en episod där familjen får ett samtal om att en last vält över pappa på jobbet, och att ryggen nu är hoptryckt och obrukbar. 

Historien om faderns korta liv börjar egentligen långt tidigare, men ett slående sätt att berätta den är onekligen genom de korta nedslag som Louis gör i den knäckta ryggens politik. För våren 2006 beslutar regeringen Chirac nämligen att sluta subventionera en lång rad läkemedel, bland annat ett som Louis sängliggande far behöver för sin matsmältning. 

2009 fattar regeringen Sarkozy beslut om ett slags utförsäkring som tvingar fadern att ta sin knäckta rygg och tacka ja till ett arbete som gatsopare. 2016 driver regeringen Hollande igenom en ”loi travail” som gör det lättare att avskeda folk och att tvinga anställda till övertid – så pappa går böjd över gatorna åtta timmar om dagen och kan inte andas. Hösten 2017 sänker regeringen Macron både socialbidragen för de fattigaste och skatterna för de mest förmögna, och attackerar sedan de ”latmaskar” som anses förhindra reformer i landet. Ett år senare sätter gula västar Paris gator i brand.

Édouard Louis. Foto: Anette Nantell

Édouard Louis har etablerat en egen och laddad stil i det korta formatets kondenserade prosa, och rent berättartekniskt blir detta ett starkt och effektivt grepp även här. Särskilt i bokens tredje del sker en upptrappning som är svår att stå emot, där politiska beslut alltså knyts till enskilda kroppsdelar som faller sönder och slutar fungera. ”Historien om din kropp är en anklagelse mot den politiska historieskrivningen”, skriver Louis och vänder sig inte bara mot de ansvariga politikerna, utan också mot den härskande klass som har råd att betrakta politik som en rent ”estetisk” verksamhet.

Men frågan är om en litterär rättegång som mer eller mindre gäller mord kanske skulle behöva fler ord än vad som ryms på knappt nittio sidor? Det retoriskt eleganta och känslomässigt anslående hos Louis räcker helt enkelt inte till för att ge ämnet den tyngd det förtjänar. Jag kommer på mig själv med att tänka att han, det svåra ämnet till trots, faktiskt har gjort det ganska lätt för sig. Hur hade den här täta och stålblanka romanen inte kunnat växa om den hade fått mer idémässigt kött mellan pärmarna? 

Louis har tidigare nämnt sociologen Didier Eribon och hans självbiografiska essä ”Tillbaka till Reims” (Verbal, 2018) som en viktig inspirationskälla, och här samsas Eribon med en del knapphändiga referenser till namn som Ruth Gilmore, Peter Handke och Simone de Beauvoir. Ändå dras boken med en viss närsynthet och med en känsla av att inte riktigt fullgöra sin rika essäistiska potential. Jag önskar helt enkelt att Édouard Louis i sin tredje roman hade tvingat sig själv att göra mer för att komma vidare i sitt författarskap.

Men Louis åstadkommer ändå något avgörande när han insisterar på att tala om klassamhället i termer av ett våld som tar konkreta, mänskliga offer. Våldet som fenomen bär nämligen på en moraliskt övertygande dimension som de flesta andra saknar, genom att det bryter mot det som kommer allra närmast en etisk urprincip: att inte aktivt tillfoga skada. I samma stund som det räknas som våld att människor faktiskt dör av exploatering och brutal klasspolitik så skapas också en tvingande uppmaning om att få detta att upphöra. Och just därför kallas ojämlikhet sällan för våld i dagens politiska klimat. Det kallas för valfrihet.